True Grit 2010

Arkansas, 1870-någonting: Den osedvanligt drivna och principfasta fjortonåringen Mattie Ross (nykomlingen Hailee Steinfield) är benhårt besluten om att hämnas sin fars död, och företar sig därför att hyra den tuffaste och mest skoningslöse sheriff eller prisjägare som hon kan hitta för att leta upp och infånga mördaren. Att sheriffen ifråga, Rooster Cogburn (Jeff Bridges), visar sig vara både enögd, korpulent och gravt försupen avskräcker ingalunda Mattie i hennes övertygelse om att han är rätt man för jobbet. Cogburn har nämligen "true grit" - stake - och levererar trots uppenbara karaktärsbrister alltid sin man, även om han är hämningslöst skjutglad och anser att en död fånge är betydligt mer lätthanterlig än en levande.

Den osunde och utfattige Coburn accepterar motvilligt uppdraget, och tillsammans med en stolt och idealistisk Texas Ranger vid namn La Boeuf (Matt Damon) och sin outhärdligt lillgamla och ihärdiga arbetsgivare finner han sig strax i en osannolik trio, där samtliga parter har vitt skilda motiv för att få tag på mördaren och slusken Tom Chaney (Josh Brolin). Denne ryktas ha flytt ut i vildmarken tillsammans med sitt ökända gangstergäng, som leds av gamle godingen Barry Pepper, i stilenliga byxor av koskinn. Coburn och La Boeuf avskyr varandra från första stund och är endast eniga om det olämpliga i att en fjortonårig flicka följer med på jakten, som leder dem rakt igenom ett laglöst indianterritorium, men eftersom Mattie skriver checkarna tvingas de bägge hårdföra männen att gilla läget. Mycket pang-pang följer, och många hårdföra män får bita i gräset innan det hela är över.

Coen-bröderna håller som bekant en nästan oförskämt hög lägstanivå, undantaget den lite flamsiga remaken av "Ladykillers" från 2003 och genreexperimentet med den romantiska komedin "Intolerable Cruelty" något år senare, så utgör varenda rulle en mer eller mindre obligatorisk beståndsdel i varje cineasts filmkatalog (och det är enbart för att man bedömer nämnda två filmer i denna kontext som de inte riktig håller måttet). Vad som kan bli resultatet när brödraparet får använda Jeff Bridges efter förmåga vet också alla vi som fortfarande med ojämna mellanrum klistrar in "The Big Lebowski"-citat i statusraden på Facebook, eller börjar låta som John Goodmans Walter Sobchak (från samma film) efter ett par glas vin.  Är man dessutom, som undertecknad, en hopplös sucker för Westernfilmer så är det inte konstigt att denna adaption av en roman med samma namn från sent sextiotal - vars första filmatisering gav John Wayne en Oscar för bästa huvudroll - har hägrat vid horisonten av filmåret 2010 som en grillad kyckling (apropå guldgubbar så lär både Steinfield och Bridges knipa nomineringar här).

Och besviken är det mycket svårt att bli. "True Grit" är en klassisk Cowboystänkare - hårdkokt, komisk, vacker och smutsig - precist utförd med Coen-brödernas rutinerade och säreget stilsäkra hantverk. Att de är mer bokstavstrogna romanen än vad John Wayne-versionen var vad gäller story känns dock ibland begränsande; den litterära förlagan till den denna film är en relativt konventionell coming-of-age-berättelse som trots sin råhet och autentiskt vuxna dialog - i denna film pratas det för övrigt så gott som hela tiden - är en tämligen enkelspårig och förutsägbar historia av pojkboksäventyrsmodell. Inget fel med det - man bör bara inte bänka sig i biografsätet med förhoppningen om att bröderna Coen här återuppfinner genren eller ens skruvar den i någon riktning.

Snarare gör de en trofast by-the-book-hyllning till både originalberättelsen och den westernfilm som Clint Eastwood fulländade med "De skoningslösa" i början av nittiotalet, och som skildrar en för publiken välbekant värld där sammanbitna och hästburna män dricker whiskey och skjuter varandra i ryggen medan de muttrar lakoniska oneliners mot en kuliss av vindpinade buskar och sandstensklippor.

Det blir med andra ord så pass bra som det kan bli, och det är naturligtvis i sig oerhört bra, när Joel och Ethan Coen arbetar utifrån ett befintligt material men inte själva kan skriva filmhistoria med manus och dialog från scratch (undantaget här är just "No Country for Old men", som blev exceptionellt lyckad eftersom Cormac McCarthys romanförlaga i ton och svärta klingade så väl med brödernas tilltal). För att hårddra det skulle man kunna säga att "True Grit" är en western av Coen-bröderna snarare än en "Coen-western" av bröderna Coen.

Däremot är detta genreexperiment en ordentligt underhållande filmupplevelse med suveräna skådespelarinsatser från samtliga inblandade, ledda av en ömsom sluddrande och hojtande Jeff Bridges - någonstans mellan buskis och en ny "The Dude"- och miljöer som är så ljuvligt sträva och karga att i princip varenda bildruta skulle fungera som skrivbordsbakgrund på datorn. Att inte ge "True Grit" full pott kan kännas därför kännas bortskämt. 

Ändå kan jag inte låta bli att drömma om exakt samma produktionsförutsättningar, skådisar, premiss, tid och plats som här, fast med ett Coenskt originalmanus. Ett där även själva storyn bär deras absurdistiska, tragikkomiska och oefterhärmliga signatur. Då är jag kanske också närapå patologiskt petig och rättshaveristisk i mina funderingar; lite som Walter Sobchak i "The Big Lebowski". Men har man som Joel och Ethan Coen konsekvent lagt ribban uppe i stratosfären de senaste tjugo åren, så har man.