Upp 2009

Pixar har alltid hållit en hög nivå på sina animerade filmer, men vissa kanske sticker ut mer än andra. Undervattensvärlden i "Hitta Nemo" var fantastisk att se på stor duk, "Wall-E" var unik i hur den nästan utan dialog kunde förmedla så många känslor. Och även "Upp" är speciell på sitt alldeles egna sätt. Blandat med den vanliga humorn finns här ett större mått sorg och vemod än i de flesta andra animerade filmer.

Det börjar med svartvita bilder ur en film om den stora äventyraren Charles Muntz som precis kommit tillbaka från Sydamerika. I biosalongen sitter 8-åriga Carl Fredricksen och tittar storögt. Han ska också bli upptäcksresande, en dröm som det visar sig att han delar med jämnåriga Ellie som han lär känna lite senare. De två lovar varandra att de tillsammans ska åka till Lost Falls, precis som Muntz, men åren de får ihop blir fler och fler utan att de kommer iväg. När Ellie går bort 70 år senare har de ännu inte uppfyllt sin dröm, men när Carl helt plötsligt tvingas från sitt hus av en byggherre med stora planer för området bestämmer han sig för att inte ge upp. Med hjälp av tusentals heliumballonger fästa i skorstenen lyfter hans hus mot skyn och för honom äntligen mot äventyret. Det han dock inte har räknat med är den lilla scoutkillen, Russel, som av misstag följt med på färden.

"Upp" följer sedan äventyret i Sydamerika där de två bland annat slår följe med den färgglada fågeln Kevin och den talande hunden Doug. Och till slut möter de även Carls idol, Muntz, som efter att ha blivit utskrattad hemma bestämt sig att stanna i Lost Falls. Som vanligt lyckas Pixar blanda den humor och spänning som gör deras filmer magiska för barn, med allvarligare teman - här är det ensamma människor som inte passar in och som mer än något annat behöver en vän.

Och det är det här allvaret som gör att filmerna får ett annat djup och lämnar oss mer berörda än andra "barnfilmer" och i "Upp" blir det extra tydligt. Karaktärer dör och skadas på riktigt - och vi förstår ganska snart att trots att Russel pratar mycket om sin pappa så är han i stort sett frånvarande i sonens liv. Carls sorg över hustruns död är något annat vi våndas över och kanske skänker vi en tanke till de många ensamma äldre som finns i våra samhällen. Carl och Russel behöver förstås varandra men det tar lite tid innan de inser det.

Under tiden bjuds vi på en spännande och underhållande resa. Åskovädret och de ilskna hundarna ökar dramatiken och kan säkert till och med skrämma de minsta. Samtidigt lockas vi till många skratt när samma hundar går från att vara sofistikerade vakter som lyder minsta order till att dregla och upphetsat hoppa upp och ner så fort någon håller en boll framför nosen på dem. Likaså är Carls surgubbighet rätt underhållande och scenen när han med käpp, löständer och stela leder ger sig in i slagsmål med Muntz är en av höjdpunkterna.

Men filmens storhet ligger ändå i allvaret. Redan fem minuter in känner man hur ögonen tåras och samma känsla infinner sig ett par gånger till under filmens lopp. Och vad kan egentligen vara vemodigare än att ångra det vi aldrig fick uppleva? På samma sätt som något av det allra finaste är att upptäcka det som livet faktiskt har gett oss och känna att vi kanske kan vara nöjda med det i alla fall.