Valkyria 2008

Krigsdramer lider av det stora problemet att man vet vad som skall hända. Vi vet att Hitler inte dog. Åtminstone inte på grund av den tyska motståndsrörelsen. Och vi vet lika väl att nazityskland så småningom besegrades. Så de följande dryga två timmarna blir mer av en dramatiserad sammanfattning än en spännande film. Orden ”Det följande bygger på sanna händelser” är därför ett alltid lika tungt ok att bära. Tur då att ”Valkyria” inte är en krigsfilm i klassisk bemärkelse utan mer av en politisk thriller.

Det här är filmen som ska rentvå Tyskland – en hel nation. Visa att alla strudelälskande blondisar i lederhosen inte var judehatande nazister med träningsvärk i högerarmen. Så som många historieböcker låtit påskina eller helt enkelt undvikit att nämna. Som om vi inte förstått det tidigare. Men trots allt ser världen ut som den gör.

Det är tyskt 1940-tal. Många inom den politiska och militära sfären är missnöjda med hur Adolf Hitler hanterar det pågående kriget. En flerhövdad katastrof som förloras på flera fronter. En grupp generaler och politiker bestämmer sig för att sätta stopp för Führern och därigenom rädda det heliga moderlandet. En mordkomplott som skulle bli lika farlig som historisk.

Många recensenster har njutit av att sätta kniven i Tom Cruises senaste filmprojekt. Fast rykten till trots är det inte riktigt så dåligt. Snarare är snubben inte vidare omtyckt. Visst kan jag själv rysa vid tanken på hans religiösa fanatism och med så många Gud- och Bibelreferenser i "Valkyria" blir det lätt lite obehagligt. Men missförstå mig rätt. "Valkyria" är inte beklagansvärd för att den är överdrivet dålig. Det handlar mer om besvikna förhoppningar. Bortkastad potential om man så vill.

Och det börjar på tyska. På grund av någon sorts trovärdighetskomplex som yttrar sig i att man vill ursprungsstämpla så mycket som möjligt, schnackar Tom Cruise sig varm på deutsch, för att därefter snabbt övergå till engelska. En pinsam detalj (någon annan som tänker på Banderas "The 13th Warrior"?) som lägrar sig som ett frågetecken över ”Valkyria”.

Medan regissören Bryan Singer satsar mer på genomförandet än innehållet, kör en gedigen skådespelarensemble med just Cruise i spetsen, på teatraliskt. "Valkyria" blir mer än fråga om hur än varför. Det är riktigt snyggt, påkostat och pampigt men hade inte skadats av lite mer djupgående dramatik. Och med en spänning och intensitet som infinner sig först mot de senare minutrarna är "Valkyria" rätt ojämn. Så visst hade det kunnat bli bättre.

För Singers film levererar ett stort budskap, med ännu större känsla men i slutändan desto mindre saklighet. Det andas naivt hjälteepos. Tyvärr kan även inspirerande monologer bli tröttsamma. Något "Hail Valkyria!" blir det inte.