Vampyrer suger 2010

Parodier på redan existerande filmer eller genrer i ropet spys ut med jämna mellanrum, så det var rätt väntat att vampyrfilmerna  stod på tur. "Vampyrer suger" tillägnas dock inte hela genren utan i princip bara de två första "Twilight"-filmerna.

Lätt måltavla kan man tycka med tanke på att vampyrsagan är minst lika hatad som den är älskad. Men det enda det innebär är att det möjligtvis finns en potentiell publik - både bland de fans som är tillgivna nog att se allt som ens påminner om Edward Cullen och framför allt bland de hatare som är så rabiata att de struntar i att de slänger bort pengar och tid på dynga, så länge skit kastas mot tonårssuccén de älskar att reta sig på. För några intelligenta skämt, det får vi i alla fall inte.

Början är riktigt plågsam. Vi kastas in i en av slutscenerna från "New Moon" där Saint Salvatore firas och Edward försöker ta livet av sig. Dåligt skådespeleri, kackiga nakenskämt och en allmänt billig look gör att man ser de 1 timmarna och 20 minutrarna sträcka på sig och helt plötsligt kännas som ett år.

True Blood-vampyrerna är också där men förutom i den scenen, som vi återkommer till i slutet så är det här en "Twilight"-spoof. Berättelsen hoppar tillbaka till Bella - här Becca - som blir körd av sin pappa, polisen, till huset där hon växte upp. När nivån har lagts av att han efter att ha sagt att hennes hår har blivit längre kommenterar hennes stora rattar, så följs scenerna nästan exakt som i originalfilmerna.

Det är länge knäpptyst i salongen och bara de allra mest fnissnödiga lyckas krysta fram något som påminner om skratt.

Visst görs det många halvkassa filmer, men jag vet inte vem som okejade Aaron Seltzer och Jason Friedberg (som också är skyldiga till bland andra "Date Movie", "Disaster Movie" och "Epic Movie" - alla lika usla) att fritt få härja i den här genren utan att någon med ett uns skärpa läser igenom manusen och lägger till åtminstone ett par grejer som roar på riktigt.

Det känns helt fel att tala om filmens styrka, för någon sådan finns förstås inte. Men eftersom recensionen inte är slut än tycker jag ändå att det är passande att nämna det man har lyckats med. Ni har ju ändå redan förstått att ni inte ska slösa er tid på det här dravlet så jag känner inte att jag lurar iväg någon till biograferna när jag säger att Jenn Proske gör en utmärkt imitation av Kirsten Stewarts Bella när hon vrider och vänder på huvudet och liksom mumlar ut replikerna utan att det märkts att hon öppnat munnen. Den delen av skådespeleriet får hon stort A för.

Även slutscenen med sista repliken, måste jag faktiskt erkänna, har ett stänk av att någon tänkt till. Undrar vem som kom på det... Kanske var det någon ur publiken när filmen testvisades (om den nu gjorde det) som kläckte idén. Den ligger i alla fall på en ensam nivå av acceptans, som de andra 99 procenten av filmen inte kommer i närheten av - förutom möjligtvis Edward på Segway. Oj, där blänkte det visst till bland de små grå!

När det hela är slut och man inser att, även om det känts som en evighet, så har man inte missat mer än knappt en och en halv timme av världen utanför så känns det inte så jobbigt i alla fall. Och humöret lyfts ännu mer när man inser att man själv har mer än nog med fantasi och begåvning för att kunna tjäna pengar i Hollywood.