Wall Street 1987

På 1988 års Oscarsgala fick Michael Douglas ta emot en Oscar för sin roll som den skrupellöse finanshajen Gordon Gecko i Oliver Stones "Wall Street". Det är inte mycket att orda om. Douglas rollprestation platsar utan vidare bland andra Hollywoodianska filmikoniska alphahannar, och Gordon Gecko är en lika trovärdig, fast annorlunda, konsekvens av den amerikanska "self made man"-kulturen som en Travis Bickle eller en Tony Soprano. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig hur någon annan på samma självklara sätt skulle kunna personifiera syntesen av kompromisslös girighet och knivskarp pondus som Douglas i den här rollen.

För sin medverkan i samma film belönades också Daryl Hanna med en Razzie Award för sin gestaltning av kuttersmycket Darien Taylor. Även här köper man gärna juryns resonemang, låt vara att Hanna i ärlighetens namn inte har särskilt mycket att jobba med, Dariens karaktärsark knappt verkar färdigskrivet. Kemin mellan henne och Charlie Sheen är en icke-händelse, ett par scener är nästan ofrivillig buskis och en knivskarp kontrast till dynamiken mellan Gordon Gecko och Bud Fox.

Prisutfallet är hur som helst symptomatiskt för en film som blandar högt och lågt, och tjugotre år senare är det uppenbart att den klassikerstatus som "Wall Street" åtnjuter primärt vilar på ett par faktorer. Förutom Michael Douglas/Gordon Gecko är det Oliver Stones tajming, hans fingertoppskänsla och drivna vision att belysa åttiotalets yuppiekultur som har gjort den odödlig - alltså själva ämnesvalet.

Som helhet är det värre ställt, för Stones (och manuskollegans Stanley Weisers) förmåga att koncentrera kapitalismens värsta aspekter i hedonistiskt cyniska repliker och Darwinistiska monologer om den starkes rätt till överföd - Geckos "Greed is good"-tal är paradexemplet här - har nämligen en uppochnedvänd pendang i en ganska gräslig tendens till övermoraliserande. Mer än en tendens, faktiskt; skrapar man lite på ytan så finner man, bakom bländverk som finansretorisk branschjargong, axelvaddar och obegripliga försäljningssiffror i DOS-miljö, en story som är så nedtyngd av smetigt och övertydligt moraliserande att filmen med största sannolikhet helt hade kantrat om det inte varit för Douglas pondus och den stundtals briljant skrivna dialogen. Särskilt under filmens sista del är det svårt att bortse från slagsidan åt detta håll.

"Wall Street" är alltså betydligt intressantare som fiktionaliserat tidsdokument och kommentar till sin samtid än vad den är som filmupplevelse. Med det inte sagt att Stone inte inbjuder till en del diskussioner som fortfarande är relevanta, och många av de poänger han gör är också applicerbara på tvåtusentalets konsumtionshets, ekonomiska kriser, eller för den delen den svenska bratkulturen. Men lyfter man ur "Wall Street" ur sitt ändå tidsbundna sammanhang och granskar den som rent hantverk bredvid en del av Oliver Stones övriga filmkatalog, så är det tydligt att filmen översimplifierar på ett sätt som radikalt skiljer den från verk som "Plutonen", "JFK", eller "Natural Born Killers". Det handlar då inte bara om att den har förlorat värdighet i åldringsprocessen, en modern reinkarnation som "Boiler Room"(2000) uppvisar precis samma symptom på en film vars ämnesstoff är större än storyn; stereotyper, förutsägbarhet, övertydlighet.

Visst bör "Wall Street" ha setts, visst bör man ha upplevt en Gordon Gecko i högform, och många av scenerna mellan just Douglas och Charlie Sheen både spritter och bränner i nerv och närvaro. Man ska bara inte förvänta sig två timmar av jämn kvalitet.

Och man bör vara förberedd på Daryl Hannas kläder och kitschinredningen i Bud Fox etagelägenhet; detta är förmodligen inte möjligt, men man bör försöka. Såg åttiotalet verkligen ut så här?