Morden vid Wolf Creek 2005

Är det här ännu en rysare med varulvar? Nä, det är istället ännu en film om ungdomar som åker vilse mitt i ingenstans och stöter på problem med en galen mördare. Låter det bekant? Säkerligen, poppis tema är det onekligen men här lyckas den australiensiske regissören Greg McLean med något som ett amerikanskt team aldrig skulle lyckas med. Här bevisar han att realism och närvaro är betydligt otäckare än tonvis med blod och silikontuttar.

Historien är löst baserad på verkliga händelser då väldigt många personer spårlöst försvinner varje år i Australien. Inte minst då man år 1999 hittade mänskliga kvarlevor i staden Snowtown i södra delen av landet.

Tre backpackers ger sig ut i Australiens ödemarker för att bl.a. se en stor krater efter en meteorit. Efter många mil kommer de äntligen fram och då väntar en tre timmar lång gångstig för att de ska nå sitt mål. Efter kraterbesöket är det dags att dra vidare mot nya mål men bilen är helt död och de är fast utan någonstans att ta vägen. Som tur (?) är kommer en främling och erbjuder ungdomarna hjälp, en hjälp det senare skulle visa sig de gott skulle klarat sig utan.

Historien tar god tid på sig och inget pressas fram, här får åskådaren vaggas i en viss osäkerhet innan helvetet brakar loss. Och det är det jag gillar, man håller tillbaka och släpper inte efter för en massa publikfrieri. Det ödesdigra landskapet i Australien hjälper till stor del till att förmedla ensamheten och att hjälpen är långt ifrån, ett väl använt knep i genren men inte med den enkelhet som det används av nu. Istället för att hitta på faror på vägen för att krydda manuset så fungerar tystnaden och landskapet helt på egen hand som en perfekt stämningshöjdare.

Som tillhörande så är det gott om scener där man högt säger för sig själv: ”Jävla pucko, gör sådär istället så är det lugnt” och ”Din dumma kossa spring, spring, SPRING!”. Visst retar man sig alltid på att folk är så förbannat korkade i sådana här situationer, och den tanken slår dig i huvudet även i ”Wolf Creek”. Fast nu är det så jävla obehagligt så man förstår att man i en sådan situation inte kan tänka klart.

Mot slutet blir Greg McLean lite för långdragen i att skildra mördarens tidigare offer och det nu högt uppskruvade tempot och svettiga nerv avtar något. Han kunde även ha fördjupat sig något mer i sina karaktärer då tiden finns. Men i slutändan är det små bagateller när hjärtat slår och man insett att nattsömnen för längesen är sabbad.

Den testar ditt psyke till din absoluta gräns, och när den gjort det testar regissören det ytterligare. Men utan att kliva över gränsen till att bli för mycket för sakens skull. Här är det trots brutaliteten en märklig närvaro av verklighet och känslan av att man själv av allt i världen inte vill vara där är väldigt påtaglig. Det är filmens absoluta styrka, den förmedlar riktig skräck.

Om man som åskådare finner att det bästa för karaktären är döden som utväg, då har man lyckats gjort en riktig skräckfilm och det är precis vad ”Wolf Creek” är. Vågar du utmana dig själv?