Dina, mina och våra 2005

För tillfället kryllar det fullkomligen av adaptioner av något slag på bioreportoaren. Det kan handla om böcker som blivit rörliga bilder, men också filmhistorier som gjorts om på nytt. Ofta frågar man sig varför? Var filmens original så dåligt att det behövdes göras om? Och i så fall varför göra om en dålig film? Eller varför göra en redan perfekt film igen?

För att vara ärlig har undertecknande inte sett originalet ”Dina, mina och våra”, men kan bara anta att den var bättre än sin nygjorda släkting. Och tyvärr säger det inte speciellt mycket, för detta är ett pretentiöst magplask som för tillfället saknar motsvarighet. Och egentligen är det konstigt. För med Rene Russo och Dennis Quaid i huvudrollerna borde det ha blivit en fest för hela familjen. Nu handlar det snarare om kollektivt självmord. Långsamt och smärtsamt.

Frank Beardsley (Quaid) och Helen North (Russo) var balens kung och drottning när de gick i high school på 70-talet. På grund av orsaker som aldrig förklaras skiljde de sig åt och skaffade stora familjer på varsitt håll. Nu vill det sig inte mer perfekt planlagt än att båda förlorat sina respektive i olyckor och att de på en skolåterträff finner tröst och ny kärlek hos varandra. Champagnekorkarna flyger, fyrverkerier avfyras och kärleken lever återigen. Det finns dock några små problem. Bland annat att de båda nu har en massa snorungar (tio respektive åtta st) och att Frank gärna bedriver sin uppfostran genom fascistiskt militära aktioner medan Helen använder sig av en talpinne och ”freedom of expression”. En krock av ganska stort slag alltså och när barnen sedan sammanstrålar i nyinköpt fyrhus brakar helvetet löst.

De små illbattingarna bestämmer sig för att tillsammans gå ihop för att splittra sina föräldrar. Något som lyckas bra, men då har naturligtvis syster- och broderskap skapats och allt är inte så bra som man trodde. Oj då, vad ska hända nu?

Detta kunde lätt en 3-åring räkna ut, men att säga att detta skulle passa ett barn i den åldern vore ett stort hån, mot barnet! Det är sällan så här hjärndöd och patriotisk amerikansk underhållning når Sveriges gränser. Regissören Raja Gosnell som gjorde den i jämförelse akademiska ”Scooby-Doo” försöker verkligen, men det går helt enkelt inte att få fason på det här materialet ens på manusnivå. Skämten suger, ramla i äckel-grejorna är bara tröttsamma och barnen så ruggigt snygga och välvårdade att de små flickorna i ”The Shining” framstår som Tommy och Annika i Pippi Långstrump.

Och barnen är också ett problem på andra sätt. De är så många att man helt enkelt inte kan hålla kolla på vem som tillhör vilket stall. Visst utkristalliseras de äldre lite tydligare, men alla under 7 är bara en enda stor klump av ett dagis. Russo och Quaid försöker verkligen hitta lite charm i sina karikatyrer av karaktärer, men när man börjar blanda in larvigheter som fyrvaktare som älskar genom sitt fyrljus, då är det bortom all hjälp. Och Oscarbelönade Linda Hunt kan bara ha gjort detta för pengarna.

Så tillbaka till frågan om adaptionens vara eller icke vara. Tja, en sak är i alla fall klart, blir resultatet som i ”Dina, mina och våra”, då är det lika bra på att låta bli.