De hänsynslösa 1992

I den stil vi sett Tarantino bemästra och profilera sig med - korsklippning och tidshopp mellan parallella historier - följer vi ett gäng hopparade, namnlösa (de har fått färger som tilltalsnamn) bankrånare främst innan och efter deras misslyckade kupp. Mr. Orange (Tim Roth) är polisen som gått undercover men blir skjuten under rånet, Mr. White (Harvey Keitel) den sansade veteranen, Mr. Pink (Steve Buscemi) den ettriga neurotikern och Mr. Blonde (Michael Madsen) den lågmälde psykopaten... När de, tillsammans med ledarna Joe (Lawrence Tierny) och Nice Guy Eddie (Chris Penn), samlas efteråt urartar situationen om möjligt ännu mer.

Att filmen utspelas på få platser (större delen tar plats i en lagerlokal) i kombination de många, långa dialogerna och att man undviker att visa själva rånet gör att filmen stundtals känns som en filmad pjäs. Det är inget för actionfans utan karaktärerna, de laddade relationerna och våldet som står i centrum. Karaktärerna är egentligen inte särskilt sympatiska - de svär, skjuter folk, hotar varandra, saknar respekt för allmänheten (ja, titeln säger väl allt) - men man rycks ändå med i deras öden tack vare den hotfulla stämningen och det oundvikliga våldet som hänger i luften. Särskilt sista akten är en riktig utmaning för nerverna.

Tarantino bevisar redan här hur skickligt han hanterar både långa, rappa dialoger och regin av sina välvalda skådespelare. Samtliga i ensemblen går på högvarv och spelar ut varandra fint på jämlik nivå. Buscemi stjäl inte oväntat varje scen han är med i men kemin mellan Roth, Keitel och den kusligt övertygande Madsen är nästan brännande. Bland det bästa med att återse den här kultfavoriten är att få se dessa lysande 90-talsstjärnor i sina glansdagar - man inser saknaden av dem i (bra och/eller större) roller på vita duken.

Som alltid i regissörens filmer spelar musiken en stor roll, vare sig karaktärerna diskuterar undertexten i Madonnas "Like a Virgin" eller glider nerför gatan i kostym och solbrillor till George Bakers "Little Green Bag". Tarantinos förkärlek till retrohits från 60-talet ger en särskild känsla i kontrast till det moderna våldet - som den ökända tortyrscenen där Madsen vinglar runt till Stealers Wheels "Stuck in the Middle With You" medan han torterar en polis (briljant parodierad i "Nilecity").

Att filmen åldrats en aning går dock inte att bortse från. När den kom kändes den extremt hipp och fräsch medan man nu - bortskämd med Tarantinos utvecklade och häftiga stil - stundtals känner att tempot släpar efter lite. Den återkommande teaterkänslan distraherar ibland det faktum att själva manuset och prestationerna bakom såväl som framför kameran är förstklassiga. Men varför klaga? Filmen är fortfarande en sevärd debut av en av sin generations mest intressanta filmskapare.