Hypnosen 2023

“Scener ur ett äktenskap” möter “Office Space”. Det är kanske inte en kombination av ord som jag hade väntat mig att skriva, men här är vi nu.

 

Det är en bra idé. Riktigt bra. Asta Kamma August (“Händelser vid vatten”) spelar Vera, som tillsammans med partner André (Herbert Nordrum, “Världens värsta människa”) ska åka på en oerhört viktig workshop för att lära sig pitcha och sedan pitcha sitt startup-företag. Men innan de åker ska Vera hypnotiseras för att sluta röka, och i bästa “Office Space”-anda går något fel och Vera blir helt personlighetsförändrad.

 

Ungefär här slutar jämförelserna med den amerikanska komedin. För Vera släpper alla sociala spärrar, vilket inte är skitbra när man ska träffa viktiga människor. Eller?

 

Runt Vera och hennes nya beteende uppstår (kanske oundvikligen) absurda och ofta obekväma situationer, som leder till pinsamhetshumor. Jag har svårt för den typen av humor, tyvärr. Det är en balansgång att klara av det och tyvärr hamnar “Hypnosen” på fel sida.

 

Jag tycker heller inte att tempot alltid fungerar. Att det framför allt inledningsvis finns vissa transportsträckor. Filmen fick liksom kämpa lite för mycket för att hålla kvar mitt intresse.

 

Men med det sagt är “Hypnosen” ingen dålig film. Det är en bra film med några brister och en riktigt bra idé. Och riktigt bra skådespelare.

 

Asta August (“Händelser vid vatten”) har framför allt varit verksam i Danmark men flyttade för några år sedan hem till Sverige igen. Hennes Vera är, obekvämligheter till trots, frigörande och härligt att skåda. Och bitvis frustrerande, men bara på ett sätt som passar karaktären.

 

Likaså är Herbert Nordrum (“Världens värsta människa”) perfekt som hennes motpol och motvikt. Andrés egen beteende (som oftare är en orsaken till den där jobbiga känslan av pinsamhet) speglar Veras beteende, och blir värre av det. Samtidigt som Vera triggas av André och plötsligt hamnar vi i en sådan där elak cirkel som verkar omöjligt att ta sig ur.

 

Även Julian (David Fukamachi Regnfors, “Call Girl”) förtjänar att lyftas fram. Han är den douchiga pitchcoachen som verkar bli mer douchig runt André, och mindre så med Vera. Julian blir därmed det tydligaste beviset på hur det bara inte är de båda huvudkaraktärerna som påverkas av det som händer dem.

 

“Hypnosen" är regissören och manusförfattaren (tillsammans med Mads Stegger) Ernst De Geers långfilmsdebut, och jag ser uppriktigt fram emot vad han kan göra för svensk film framöver. För mina invändningar till trots känns det här som något fräscht och något väldigt intressant, något som vår filmindustri verkligen behöver.

 

För svensk film verkar vara inne i något av en ny våg. En ny andning, där den inte längre lever lika slaviskt under Ingmar Bergmans skugga, och jag tror Ernst De Geer behövs där.