Killer Joe 2011

Det här är i alla fall det bästa jag sett från Friedkin sedan gravt underskattade "To Live and Die in LA", från 1985, med reservation för att hans förra rulle, "Bug", än så länge har gått mig förbi. Och det är en förhållandevis viktig reservation, eftersom både den och "Killer Joe" bygger på varsin pjäs av Tracy Letts. Samme man som dessutom skrivit manus till båda filmerna. Handlingsmässigt verkar det däremot inte finnas många likheter.

Här i vår aktuella uppsättning handlar det om hur den lille texasbaserade knarklangaren Chris på grund av sin ondskefulla morsa hamnar i skuld och onåd hos sina uppdragsgivare. En plan smids, och tillsammans med sin pappa Ansel (föräldrarna är separerade sedan många år) tänker han hyra en polis med ett extrajobb (extrajobbet är yrkesmördare) för att håva in stålarna från livförsäkringen. Visst, pengarna ska varken gå till Chris eller Ansel, men de vet till vem och de vet att det inte ska vara några problem att komma åt pengarna när det väl är dags. Åh, om livet ändå vore så enkelt som alla smidda planer hoppas på.

Det är inte mycket som är unikt med varken upplägg eller utförande, vi presenteras för en texas noir i lågbudgetformat, tydligt producerad utanför de stora bolagens gränsdragningar, med allt vad det innebär. Den stora skillnaden är att i "Killer Joe" fungerar det bättre än hos många andra. Det är lite tajtare, lite tuffare, lite snyggare utfört, lite bättre skådespeleri.

Och mycket naket, definitivt mer naket än vad en större produktion hade visat, intressant nog lyckas Friedkin visa det utan att det egentligen varken är helt nödvändigt eller känns särskilt exploaterande. Oväntat.

Ja, det finns även våldsamheter.

Som tidigare antyddes är skådespelarna av det starkare slaget, med en ensemble som håller upp och håller ihop (vilket inte nödvändigtvis innebär att karaktärerna gör detsamma, om man säger), allt från Emile Hirschs Chris till Thomas Hayden Church som nedbruten fadersgestalt, via Gina Gershon och framför allt inklusive Juno Temple. Som Chris syster Dottie och ett något obekvämt objekt för någon form av kärlek, briljerar hon.

Och jag gillar Matthew McConaughey, väldigt mycket, även om han här, som titelrollens extrajobbande polisman, levererar utan att ge mer än nödvändigt. Går lite på tomgång. Vilket ändå är acceptabelt när gestaltningen är duglig och det är den. Jag klagar inte för mycket.