Medan de gamla rävarna Al Pacino och Christopher Walken röjer bland gangsters i "Stand Up Guys" så kommer både Stallone och Schwarzenegger med nya actionrullar (båda hamnar direkt på DVD i Sverige) medan en tredje "Expendables" planeras.
Hur länge står vi ut innan vi får nog av dessa avdankade pensionärer som passerat bäst-före-datum?
10. Robert De Niro
Stjärnperiod: Martin Scorseses gamla favoritstjärna som plockades upp av B-filmsproducenten Roger Corman och slog igenom när han vann Oscar för "Gudfadern del II". Flera starka klassiker, inklusive "Tjuren från Bronx" som han vann Oscar nr 2 för, följde och en stark status som en av Hollywoods främsta aktörer.
Vad gick fel: Sämre filmer, sämre roller och misstaget att överexponera sig. Gick från en sparsam kvalitetsskådis med tretton filmer under 80-talet, till 90-talet då han gjorde dubbelt så många - och knappt hälften dugliga.
Värsta exemplen: "New Year's Eve", "Little Fockers", "Hide and Seek".
Undantaget: Oscarsnomineringen för "Silver Linings Playbook" kan hinta om någon slags comeback inom kvalitetsfilm.
Slutsats: Som framgångsrik producent är han långtifrån ute ur leken. Men De Niros varumärke har åkt på mycket stryk på grund av dåliga filmval, och han är långt ifrån det självklara affischnamn han en gång var.
9. Kevin Costner
Stjärnperiod: Slog igenom på 80-talet och bevisade tidigt att var passande huvudrollsmaterial i både action och drama. Peakade när han vann två Oscars för regidebuten "Dansar med vargar" och året därefter spelade både Robin Hood och presidentmordsutredare (i "JFK").
Vad gick fel: Filmer började floppa, katastrofen "Waterworld" drog hans namn i smutsen och inget blev bättre av hans andra regiförsök - superkalkonen "The Postman". Återkommande försök har varit få och föga imponerande.
Värsta exemplen: "Ryktet går", "The Guardian", "Mr. Brooks".
Undantaget: Hans tredje film bakom kameran, västernrullen "Open Range", höll god kvalité men långt ifrån "Dansar med vargar"-nivå.
Slutsats: Stjärnan som trots allt hånats och sågats en del redan under sina glansdagar (dialekten i "Robin Hood", frisyren i "Bodyguard") har fått gå över till att spela mentorsroller i filmer som kommande "Jack Ryan" och "Man of Steel".
8. Jackie Chan
Stjärnperiod: Medverkade som ung i två Bruce Lee-filmer och tog sedan över facklan som kampsportsstjärna i hemlandet Hong Kong. Hollywood plockade så småningom upp talangen och parade ihop honom med diverse filmkomiker.
Vad gick fel: Chan är främst kampsportare och stuntman, inte skådespelare. Efter ett tag har man sett hans repertoar av häftiga stunts och då blir det inte roligare av att han får Chris Tucker, Owen Wilson eller Jennifer Love Hewitt som sidekick.
Värsta exemplen: "The Medallion", "The Tuxedo", "The Spy Next Door".
Undantaget: Mentorsrollen som Mr. Han i "Karate Kid"-remaken var skäligen acceptabel men fortfarande relativt snabbglömt.
Slutsats: Snart 60-årige Chan bör kanske, inte bara för hälsans skull, ta farväl till sina våldsamma filmdagar. Efter över 100 filmer borde både han och publiken vara rejält uttröttade...
7. Adam Sandler
Stjärnperiod: Blev populär komiker i "Saturday Night Live" i början på 90-talet och slog igenom med både pubertala dumskallefilmer ("Billy Madison", "Happy Gilmore") och mer charmig typ av komedi ("The Wedding Singer", "Waterboy").
Vad gick fel: Felet ligger i missförståndet att Sandler skulle vara en duktig skådespelare eller rolig komiker. Hans hysteriska persona och groteska överspel har kunnat tonas ner till en acceptabel nivå i några fåtal filmer, men har de senaste åren fått löpa fritt i en rad hiskeligt usla.
Värsta exemplen: "Jack and Jill", "Min låtsasfru", "Grown Ups", "Eight Crazy Nights".
Undantaget: James L. Brooks "Spanglish" samt underskattade "Vänner för livet" där han var fullkomligt nedtonad.
Slutsats: Inte avdankad, på det sättet att han fortsätter göra filmer som folk av outgrundlig anledning går och ser. Men hoppet om att Sandler ska göra något sevärt börjar sakta dö ut och hans stjärnstatus blir för varje film som släpps mer oförklarlig.
6. Eddie Murphy
Stjärnperiod: Debuterade med succén "48 timmar" 1982 där han etablerade sin burdusa charm och följde upp med en rad populära titlar, inte minst "Snuten i Hollywood". Framgången började sina i och med floppar och uppföljare på 90-talet, men comebacker kom i form av exempelvis "Den galna professorn"- och "Shrek"-filmerna.
Vad gick fel: För varje ens hyfsad rulle kom minst fem kalkoner. Murphys karaktäristiska uppenbarelse började kännas sliten och trött.
Värsta exemplen: "Norbit", "Pluto Nash", "Dagispapporna".
Undantaget: Oscarsnomineringen för "Dreamgirls" var visserligen välförtjänt men ändå smått surrealistisk.
Slutsats: Att han själv skrev och producerade "Norbit" (som enligt rykten är anledningen till Oscarförlusten) är ett utmärkt exempel på Eddie Murphys dåliga smak. Nu återstår att se vad som blir av planerna på "Snuten i Hollywood"-TV-serien där tanken är att överlämna facklan till Junior (Brandon T. Jackson) - en fin och rent symboliskt välkommen gest.
5. Charlie Sheen
Stjärnperiod: Som son till veteranen Martin Sheen och lillebror till bratpack-stjärnan Emilio Estevez hade Sheen inga problem att göra sig ett namn i branschen. Slog igenom i Oliver Stones tungviktare "Plutonen" och "Wall Street" på 80-talet, innan han via "Hot Shots"-filmerna och TV-serier som "Spin City" och "2 & ½ män" blev ett komedinamn.
Vad gick fel: Ja, var ska man börja? En ifrågasättbar "talang" (den typen som spelar samma karaktär med varje roll) i kombination med knark, fylle- och prostitutionsskandaler gör inte någon alltför populär, speciellt inte bland TV-producenter. Lyckligtvis för honom finns alltid något hål i sitcomträsket att falla tillbaka på.
Värsta exemplen: Valfri "Scary Movie" eller sitcom.
Undantaget: Dyker stundtals upp i mer inspirerade verk som " A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III".
Slutsats: Den inte särskilt kräsna sitcom-publiken kommer alltid ha en plats i sina hjärtan för Sheen, som mer och mer spelar sig själv: en bitter, avdankad, alkoholiserad och sexistisk tölp. Några större filmpriser lär han dock inte ro hem.
4. Harrison Ford
Stjärnperiod: Blev hela världens Han Solo med "Stjärnornas krig" 1977 och etablerade stjärnstatusen med Indiana Jones-filmerna några år senare. Visade även dramatiska talanger i några fåtal smalare filmer men var till största del ett publikmagnetiskt namn i stora actionrökare.
Vad gick fel: Ford har alltid varit sparsam med filmvalen (ett tiotal per decennium) men ändå levererat - i slutet av 90-talet började han välja filmer som var mindre bra och/eller floppade. Tanken att utveckla sin komiska talang i några mindre lyckade komedier var inte heller någon toppenidé.
Värsta exemplen: "Cowboys & Aliens", "Morning Glory", "Brottsplats Hollywood" och, ja... "Indiana Jones och kristalldödskallens rike".
Undantaget: De finns ju tydligen de som gillade "Indiana Jones och kristalldödskallens rike".
Slutsats: Det ska erkännas, hatten av (ursäkta ordvitsen) för en 65-åring som spelar äventyrshjälte med piska i djungeln. Men när den där filmmagin som funnits i hans tidigare alster uteblir, blir hans ganska begränsade talang mer uppenbar. Att kommande titlar på CV:et är "Indiana Jones 5" och (beryktat) "Star Wars VII" är en direkt bekräftelse.
3. Al Pacino
Stjärnperiod: Blev en av Hollywoods största i och med "Gudfadern" 1972 och blev ett pålitligt posternamn i främst polis- och gangsterfilmer de kommande 25 åren. Oscar för "En kvinnas doft" 1992.
Vad gick fel: Med åldern tog sig både omdömet, och det tidigare mer kontrollerade överspelet, en ordentlig törn. Blev tillsammans med De Niro ett praktexempel på en dalande stjärna, och det tidigare populära namnet började avskräcka snarare än locka.
Värsta exemplen: "Gigli" och "Jack & Jill". Det blir inte mycket värre än så.
Undantaget: Imponerar fortfarande i TV-produktioner som "Angels in America" och "You Don't Know Jack" (som gav honom en Golden Globe).
Slutsats: Spiken i kistan var att se stackaren Pacino ragga på Adam Sandler i drag. Har alltid en plats i filmvärlden som butter gangster/polis när man behöver pigga till en film med lite överspel, men tiden som affischnamn är praktiskt taget över.
2. Steven Seagal
Stjärnperiod: Kampsportaren följde upp debuten "Nico" 1988 med en rad populära actionrullar med varierande kvalité, främst "Under belägring"-filmerna.
Vad gick fel: Regidebuten "På farlig mark" etablerade Seagals brist på både talang och självdistans. Både stjärnan och filmerna tappade status, Seagal blev äldre och fetare, och begravdes alltmer i direkt-på-DVD-träsket.
Värsta exemplen: Valfri titel efter 1995.
Undantaget: Cameorollen i "Machete" återgav en uns credd, även om hans prestation knappast var det minnesvärda med filmen.
Slutsats: Gick från halvkass action- och kampsportsstjärna till helkass gubbe som inte ens fick vara med i "Expendables". Vid snart 61 års ålder kan det vara dags att fundera på pension - eller åtminstone ett drastiskt karriärbyte.
1. Nicolas Cage
Stjärnperiod: Stora genombrottet kom 1987 med "Mångalen" och bröderna Coens "Arizona Junior". Gick från birollsaktör och romantisk sidekick till välanvänd huvudrollsinnehavare. Oscar för "Farväl Las Vegas" 1995 följdes av en lite oväntad karriär som actionstjärna via filmer som "The Rock", "Con Air" och "Face/Off".
Vad gick fel: Med actionrullarna övergav Cage kvalitetsfilm - och kvalitetsskådespeleri - för groteskt överspel i en rad kalkoner, även om han räddade en del av sin fanskara med några välvalda, creddiga titlar däremellan.
Värsta exemplen: "National Treasure"-filmerna, "Ghost Rider"-filmerna, "The Wicker Man", "Bangkok Dangerous", "Trollkarlens lärling".
Undantagen: 11 år gamla "Adaptation" och birollen i "Kick-Ass".
Slutsats: Talangen ifrågasattes tidigt - Cage anklagades redan på 80-talet för att sabba farbror Francis Ford Coppolas "Peggy Sue gifte sig". Förmågan att leverera hyfsade prestationer i fåtal filmer väger inte upp för de otaliga skitfilmer han kläcker ur sig. Men karriären har i alla fall bidragit till flertal roliga Youtube-"hyllningar".
Andra gubbar vi börjar tröttna på...
"Expendables"-ensemblen, Andy Garcia, Brendan Fraser, Val Kilmer, Burt Reynolds, John Travolta, Morgan Freeman, Tom Hanks, Mickey Rourke, Samuel L. Jackson, Matthew McConaughey, Mel Gibson
Vem i filmvärlden vill du pensionera? Lämna kommentar nedan.
