I ett kliniskt vitt, sterilt hotellrum - raka motsatsen till den fantasifyllda, kaotiska värld som förknippas med hans filmer - stiger filmregissören Terry Gilliam in. Hans handslag är fast, hans hår är grått, hans ansikte rynkigt och hela hans gestalt prydlig, tillrättalagd, grå och slätstruken. Allt är naturligtvis skenbart - innanför den korrekta ytan gömmer sig Terry Gilliams fantasi som skymtar i ett leende som nästan förväntas bjuda på huggtänder och en plirig blick full av odygdig frenesi.
- Jag låter folk komma in i min värld för en stund. Jag tycker om att skapa världar där sagor kan växa, som i bröderna Grimm. Och lyckligtvis finns det producenter som också vill komma in i mina världar och som ger mig stöd. Men att skapa film är en lång och svår process, det är ett hårt jobb och jag önskar ibland att jag inte var besatt av filmskapandet.
Det är så han beskriver sitt filmskapande som trollbundit en hel värld - en personlig besatthet. Att det blev film beror helt enkelt på att det är det medium som han trivs bäst med. Även om han säger att det är lite olyckligt att det är så dyrt och involverar såna enorma mängder människor.
- Mitt råd till filmmakare idag är detta: Gör inte film. Fast folk gör ändå filmer för att de är besatta. Om du är riktigt smart så skaffar du ett riktigt jobb - gör inte film. Jag tittar inte på mycket film som går upp på bio. Det känns som att jag alltid blir besviken. Men vi som gör film är galna, så är det.
Filmskaparen Terry Gilliam har bott i England större delen av sitt liv. Där känner han sig också mer hemma än i USA - landet där han föddes. hans humor har aldrig riktigt hört hemma där.
- Jag älskar engelsk humor, jag var en riktig anglofil när jag bodde i USA. Så nog gjorde det mig glad att min humor överensstämde med den engelska humorn, där hörde jag hemma.
Så är han också den enda medlemmen i Monthy Python som har en amerikansk bakgrund. Han bidrog i synnerhet med de surrealistiska animationerna som är ett tydligt kännetecken för Monthy Python.
- Jag älskar surrealism. För mig är surrealism när man tar två helt olika, totalt åtskilda, saker och placerar dem bredvid varandra. Då försöker hjärnan tveklöst att koppla ihop dem, vilket är omöjligt, säger han och skrattar nöjt och en smula illvilligt, som om han tänker på hjärnans kamp att pussla ihop bitarna av stora fötter från moln som mosar riddare med skoningslös kraft.
Han karriär är kantad av produktionsbråk, kontroverser och revolter mot det etablerade, mot etablissemanget. Fördröjda filmer, indragna pengar och personliga konflikter.
Fast kanske är det också så att han söker upp konflikterna. Han vill ha det så svårt som möjligt, det medger han utan omsvep.
- Projekt som lockar mig ska vara annorlunda och svåra. Det får inte vara för lätt, då intresserar det mig inte. Varför ska man gå uppför en liten kulle när man kan bestiga ett berg?
Han följer inte det minsta motståndets lag - han bryter ny mark medvetet och oförskräckt.
- För varje nytt projekt öppnar vi upp lite för andra att ta sig in. Som Rodriguez film "Sin City" visade en historia på ett sätt som aldrig gjorts tidigare. I den sprickan han åstadkom i konventionerna kan förhoppningsvis andra filmmakare slinka igenom innan den sluter sig igen.
Det är de personliga konflikterna har tar lättast på, som då han rykt ihop med den legendariske journalisten Hunter S Thompson - som filmen "Fear and loathing in Las Vegas" handlar om.
- Hunter är en passionerad person,. Och när man är i närheten av passionerade och intelligenta människor blir det explosioner, säger han och demonstrerar tydligt med händerna och gör ljudeffekten... "Phoach!" Så ler han brett och säger:
- Folk är för artiga nu för tiden.
Men han vill inte prata om det förflutna, om han skulle gjort saker annorlunda eller om han ångrar något. Inte heller vill han tala om framtiden.
- Jag har gjort miljontals saker fel, men så länge jag fortfarande har mat för dagen är jag nöjd. Jag tar en sak i taget, därför har jag egentligen inte en karriär.
Säger mannen som skapat filmer som "De tolv apornas armé", "Brazil", "Fear and Loathing in Las Vegas" och "Bröderna Grimm"... Inför varje projekt är det som att han börjar från noll och återskapar sig själv på nytt. Nu närmast försöker han få möjligheten att göra "Don Quijote" med Johnny Depp. Trots att han redan har försökt en gång, utan ett resultat att tala om bortsett från en dokumentär vid namn "Vilse i La Mancha" om hur förödande illa allt gick.
- Det är antagligen korkat att försöka filma den igen. Vem som helst som försöker filma Don Quijote är i mångt och mycket som Don Quijote själv.
Men filmen om Don Quijote, mannen som kämpade mot väderkvarnar i tron att de var jättar, är hans drömprojekt och hans mål inom den närmsta framtiden.
Terry Gilliam tycks dock vara en aning desillusionerad kring pengar, produktionsvillkor och den närmast totala dominansen av mainstreamfilmer som strömmar ut över världen från USA - även om det bara sporrar honom mer.
- Vi lever i oerhört konservativa tider. Alla spelar på säkra kort. Farliga eller aggressiva filmer klarar sig inte ute på marknaden. Det produceras bara det som publiken förväntar sig och publiken är programmeras att se amerikanska filmer. Den senaste Hollywood-filmen ger inte folk någon stimulans. Det är sorgligt.
Han befinner sig i Stockholm för att ta emot priset Visionary Award av Stockholms Filmfestival för att "hans banbrytande filmkonst som kombinerar spänning, respektlös satir och visuell virtuositet avslöjar att verkligheten kan vara lika falsk och galen som fantasin kan vara äkta". Fast utmärkelsen tar han med ro.
- Nu har jag fått veta att jag tydligen är en visionär. Och här har jag gått omkring och tänkt att jag bara är en vanlig filmregissör. Konstigt.
