Från populärkulturella klassiker som "Det femte elementet" och "Léon", via otaliga actionstänkare och animerade barnfilmer, till en sober och allvarsam betraktelse över den burmesiska frihetskämpen Aung San Suu Kyis kamp för demokrati. Luc Besson menar att något sådant som en "typisk Luc Besson-film" inte existerar. Att finns väsentliga skillnader mellan att gestalta en historisk och mytologiserad gestalt som Jeanne d'Arc och att ta sig an "The Lady" går han ändå gärna med på.
- Det är självklart annorlunda att göra en film om en individ som fortfarande är i livet, men det verkligt speciella är när du som här inte har möjlighet att träffa personen i fråga. Det handlar också om en människa som slåss för demokratin, så du har som regissör ett visst ansvar. Man kan inte göra vad som helst eller förhålla sig lika fritt till materialet som i andra fall. Värdighet, uppriktighet är det viktigaste, att tänka som regissör att kameran är där för att tjäna historien. Du är inte där för att visa upp dig själv - du är där för att skildra hennes kamp. Ödmjukhet skulle jag säga är nyckelordet.
Inför inspelningen av "The Lady" ställdes Besson och hans team inför en rad praktiska svårigheter, att få tag på väsentlig information rörande de burmesiska förhållandena visade sig vara en stor utmaning. Besson var nitisk i sin vilja att återskapa de exakta omständigheterna och lät bygga exakta kopior av både Aung San Suu Kyis hus i Burma och lägenheten i Oxford som hon delade med sin man, akademikern Michael Aris.
Du måste också arbeta med en del amatörer framför kameran, givet att det inte finns någon riktig filmindustri att tala om i Burma?
- Nej, det finns till exempel inga skolor för skådespelare, ingenting sådant. Med tanke på det är det fantastiskt att se i filmen hur naturliga statisterna och skådespelarna är. Kaptenen till exempel - du minns honom? - första gången vi träffades frågade jag: 'Tror du att du är kapabel att gestalta en av de här soldaterna?' 'Jag kan försöka', svarade han. 'Känner du till dem väl?' Då berättade han att militären i Burma hade dödat halva hans familj. "Så jag känner till dem ganska väl." Det var första gången som jag som regissör hade en sådan konversation med en skådespelare. Jag sa till honom: "Jobbet är ditt."
Starka kvinnor är genomgående i dina filmer och i en tidigare intervju har du beskrivit Aung San Suu Kyi som en sorts superhjältinna. Jag är säker på att du har fått erbjudandet, men har du aldrig känt dig lockad att regissera en klassisk superhjältefilm av Marvel-snitt? De kvinnliga hjältarna har ju fått stå tillbaka lite där, hittills.
- Nej, för mig handlar det om karaktärerna. Jag tänker inte på eller behandlar kvinnorna i mina filmer som kvinnor, utan som karaktärer. Och "Det stora blå" till exempel, är en berättelse om två män. "Léon" handlar om en man.
Jag tänkte på Mathilda i "Léon" som en hjältinna i liten tappning.
- Jo, men filmen heter "Léon". I "Subway" är huvudpersonen också en kille. Generellt sett kan journalister inte låta bli att dra linjer mellan två givna punkter. Det är sant att några fantastiska karaktärer i mina filmer är kvinnor, men för mig handlar det lika mycket om männen. Ta Bruce Willis i "Det femte elementet" till exempel, som gör ett enastående jobb. I samma film finns Leeloo som också är en stark roll. Jag ägnar alla karaktärer lika stor uppmärksamhet, inte bara kvinnorna. Det jag ofta vill visa på är männens svaghet i kontrast till kvinnornas styrka, för det är inte den traditionella bilden av kvinnor på film. Större delen av tiden tänker vi ju att det förhåller sig tvärtom: Männen är starka och kvinnorna är svaga eftersom de är små... Och jag vill kasta om den bilden. Jag menar, Akilles skulle vara fullkomligt ointressant om det inte var för hans svaghet, i hälen. På ett liknande sätt väger Aung San Suu Kyi 50 kilo, hon är en vacker kvinna vars enda vapen är ord och kärlek. Hon slåss mot tvåhundratusen soldater, beväpnade till tänderna. Ändå är det männen, soldaterna, som är rädda för henne. De var livrädda för henne.
Scenen där Aung San Suu Kyi konfronterar de beväpnade soldaterna är talande i det sammanhanget.
- Och det är en helt sann historia. Problemet var att jag omöjligt kunde hitta någon som var närvarande just den dagen. Det gick inte att få fram någon exakt information om omständigheterna. Jag gick till och med in på Google Earth för att se hur själva platsen där händelsen ägde rum ser ut, men det var "all blurry". Det var enormt frustrerande för mig som regissör. Någon sa att det skedde mitt på dagen, en annan att det var närmre midnatt. Man fick göra sitt bästa ändå... Det vi vet är att hon gick igenom soldaternas linje och att där fanns en kapten som räknade till tre men att Aung San Suu Kyi ändå inte stannade. Att det är sant vet vi.
Du har ju arbetat med en rad olika genrer under din karriär. Är det någon genre eller typ av berättelse som du absolut inte är intresserad av att utforska?
- En western känns inte särskilt lockande. Inte för att jag inte är intresserad av genren som sådan, utan för att jag helt enkelt tror att du måste vara amerikan för att göra den rättvisa. Undantaget där är ju... är ju...
...Sergio Leone.
- Som ju är ett fantastiskt undantag! Men också det enda jag kan komma på. Porrfilm är nog inte heller min grej. Splatter intresserar mig inte ett dugg, allt blod och gegga. Men i övrigt är jag intresserad av alla sorters berättelser.
Något drömprojekt hägrar inte heller vid horisonten. Luc Besson menar sig vara öppen för det mesta.
- Att vara konstnär handlar för mig mycket om att öppna dörrar. Så länge det finns dörrar att öppna så tar man det som det kommer.
Kanske är det därför han historiskt sett har bemött de envisa ryktena om en uppföljare till 1994 års "Léon" med viss irritation. Jag försöker vara lite listig genom att närma mig frågan indirekt, men noterar strax att Luc Besson inte direkt slår frivolter av glädje apropå ämnesvalet.
- Jag har läst en massa olika saker om det där på nätet. Och det är ju det stora problemet med Internet, eller snarare, däri ligger både dess stora möjligheter och problem. Information består ju i nio fall av tio av skitsnack; om en journalist inte gör sitt jobb ordentligt och är källkritisk så blir resultatet ryktesspridning. Jag har själv läst att jag har varit aktuell för en mängd olika filmprojekt som inte har något med verkligheten att göra. "Léon" var aktuell för femton år sedan. Jag säger inte att det aldrig kommer att ske, men det finns definitivt ingen plan för något sådant. Ingenting tyder på det, allt som har skrivits om det hittills är i princip lögn, fabrikation.
Är du bekant med svensk samtida film?
- Det är lustigt, för de senaste två veckorna har jag besökt ett nytt land varannan dag. Och jag får samma fråga överallt. Du vet, skulle jag ägna mig åt att sätta mig in i utländsk samtida film så skulle jag få tillbringa ett år på heltid med det. Och sedan är det ju också så att konstnärskapet, filmskapandet inte är något som står tryckt i en persons pass. Jag träffade ett par killar häromdagen som sysslade med film, och då var det vad jag tänkte på i första hand. Inte att de kom ifrån Sverige, eller Danmark eller Norge. De kan komma från Tyskland... De viktiga för mig var att de var filmskapare. Men rent allmänt kan jag ju säga att svensk film är stark. Ni har duktiga regissörer, en specifik sorts kylig humor som jag uppskattar mycket. Han med "The Girl with the Dragon Tattoo" var väl svensk? Och i min film "Taxi" hade jag ju med Emma Sjöberg. Hon har väl en TV-show nu?
Skrivandet är Luc Bessons första kärlek, både "Det stora blå" och "Det femte elementet" skapades på papper långt innan han gjorde debut i filmbranschen.
Vad är det som lockar med skrivandet om man jämför med att producera och regissera?
- Friheten i första hand. Att jag kan skriva "Tiotusen hästar stormar fram över stranden" för att sedan stryka det och skriva "Femtio tusen hästar..." utan att någon påverkas av det. Som regissör kommer jag däremot i nästa läge att ha en producent som kommer och säger: "Du, vi får köra med tvåhundra hästar istället, det blir för dyrt annars", haha. Med det jag älskar mest av allt med skrivandet är det förutsättningslösa i det. Det spelar ingen roll vad du har gjort tidigare eller vad folk anser om dig - Luc Besson är si eller så - för det är likadant för alla som börjar dagen med ett tomt pappersark och en penna. Alla har samma chanser och möjligheter. Och jag gillar den känslan, att inte ha några fördelar, att ständigt tvingas sätta mig själv på spel. Det gör att man förblir mänsklig och levande - varje morgon är samma kamp mot det tomma papperet.
Vad är härnäst för dig som regissör?
- Det vet jag inte. Att leva med "The Lady" har varit en underbar resa för mig. Jag är kär i projektet, kär i henne. Jag ser mig själv som en liten ambassadör för Aung San Suu Kyi och hennes kamp. Och det är jag fullkomligt nöjd med att vara i några månader framåt, under marknadsföringen och så. Det är därför inte bråttom för mig att tänka på nästa projekt. Däremot kan jag känna att nästa film jag gör förmodligen kommer att vara lite mindre allvarlig. Att få ha lite kul med ett mera lättsamt projekt. Det här har varit i tyngsta laget för lilla mig, haha!
