Jake Bolin

Cannesprisade ”Memoria” är djupt egensinnig och fullständigt absorberande, ett sällsynt och mycket välkommet exempel på att filmkonsten fortfarande kan överraska. Längden, mystiken och avsaknaden av konventionell dramaturgi gör också att den inte är en film för alla.

Pija Lindebaums Augustprisnominerade ”Lill-Zlatan och Morbror Raring” har blivit en lyckad barnfilm med fin balans mellan humor och allvar.

Asghar Farhadi är tillbaka med ett intelligent drama om moraliska gråzoner. ”A Hero” bjuder på lika delar stegrande spänning som fingertoppskänslig diskbänksrealism.

Svensk feelgod-komedi mot en fond av vintriga vyer över Dalarna och vätskekontroller med blåbärssoppa. Låter det hiskeligt? Det blir det faktiskt inte, relativt sett.

Julfilmen ”Tills solen går upp” utmärker sig i det svenska filmutbudet genom att vara fullständig uppriktig, men kommer många gånger nära den ofrivilliga lyteskomiken.

Katastroffilmsparodin ”Don’t Look Up” lyckas bedriva skrockvänlig satir samtidigt som den engagerar känslomässigt. Alldeles innan apokalypsen kommer memes om apokalypsen.

I ”Flag Day” regisserar Sean Penn både sig själv och sin dotter för första gången. Att anmärka på skådespelarinsatserna går inte – däremot är det här familjedramat alltför ensidigt berättat.

När den eklektiske Kenneth Branagh blickar tillbaka på sin barndom får vi en kärleksfull uppväxtskildring av klassiskt snitt. Tänk ”Roma”, ”Radio Days” eller för den delen ”Mitt liv som hund”. Här finns så mycket hjärta att man har överseende även med de mest hyperromantiserande tendenserna.

Den som har mest pengar får dö bäst. ”Allt gick bra” är ett välspelat franskt dödshjälpsdrama med imponerande skådespelarinsatser.

Den vackert filmade ”Paris 13:e arrondissement” reducerar trots ett lovande uppslag sig själv till Tinder-dramatik om uttråkade storstadsmänniskor som ligger runt.

Spelfilmsversionen av Tage Danielssons tecknade klassiker bjuder på småputtrig julstämning men ger stundtals ett något tafatt intryck. Jonas Karlsson skiner i fatsuit och slokmustasch, på gott och ont.

Frontallobsutmanade ”Copshop” lyckas varken vara habil action eller spännande thriller. Frågan är om den ens försöker.

Lena Nymans liv och enastående karriär skildras med stadig hand i en dokumentär som förtjänstfullt låter bli att hemfalla till sentimentalitet och ren idoldyrkan.

Vad är rimligt att förvänta sig av en film som bygger på en bok som består av fanfiction inspirerad av den tvålfagre popstjärnan Harry Styles uppenbarelse? Faktiskt är det inte som att se färg torka. När färg torkar finns en dramaturgi med en sorts framåtrörelse, ett ändamål. Husfasaden, båten, pentagrammet på vardagsrumsväggen blir ju färdigmålat i slutändan.

Trettio år efter att kultrysaren ”Candyman” ändrade lättsuggererade människors spegelvanor är det dags för en uppdaterad version, delvis signerad Jordan Peele. Det är fasligt snyggt och ofta smart, med en del tendenser till övertydlighet. Särskilt läskigt blir det hursomhelst inte – äckelfaktorn trumfar skrämseldito med råge.

Kortfilmssatsningen ”2121” inleds på SVT den 30 juni. Den svenska framtiden skildras i sex verk med skiftande ambitionsnivå och varierande kvalitet, där det tekniska utförandet ofta trumfar manusförfattandet. Alla som efterlyser stora och/eller bisarra idéer i den mest eftersatta av filmgenrer – inhemsk science fiction – gör klokt i att bänka sig framför skärmarna.

Efter sju långa år – inspelningen påbörjades redan 2014 men fick läggas på is en bra stund eftersom pengarna tog slut – är gangsterskrönan ”Vitt skräp” redo att möta sin publik. Filmen är en röra av usel, ibland direkt genant dialog och karaktärer som fattar obegripliga beslut.