Lotta Zachrisson

”Life, Animated” ger en fascinerande inblick i en autistisk mans vardag, och hur han tar sig an omvärlden med hjälp av karaktärerna och de enkla teman som Disneys filmer bygger på. Det är en okonstlad produktion som får lite mer kött på benen av de vackert animerade styckena som gestaltar hur Owen känner.

Disneys senaste animerade skapelse är ett riktigt klassiskt äventyr ute på de stora haven – fyllt av pirater och eldsprutande monster. Den tuffa unga hjältinnan känns igen, men avsaknaden av kärleksvinkel är uppfriskande. Musiken är medryckande och trallvänlig, och kommer säkerligen att spelas om och om igen – personligen är jag dock inget fan av denna mainstream-pop som Disney lagt sig till med på senare år.

Gripande om slaven Nat Turners liv, som ledde till en blodig revolt, men den oerfarna manusförfattaren/regissören gör att verket får dras med en del onödiga svagheter.

Regissören Paul Verhoeven frammanar både respekt och avsky i sitt framställande av misshandel, våldtäkt, kåthet och trassliga familjerelationer – allt i en salig röra. En fantastisk Isabelle Huppert håller ihop det hela, och för den som inte backar för det stötande är ”Elle” en intressant film att se, och som är säker på att inte lämna någon oberörd.

Med fantastiskt foto, och överväldigande miljöer lyckas regissören James Gray (”The Immigrant, We Own the Night”) verkligen förflytta oss till Amazonas dödsföraktande djungel. Berättelsen lider dock av det alltför vanliga ”omarbetad-från-bok”-fenomenet, och känns som en rad händelser staplade efter varandra snarare än en resa som leder någon vart.

Vi har sett otaliga filmer där handlingen går ut på grabbar som beter sig infantilt och vräker ur sig obsceniteter i ett försök att vara roliga. ”Sisters” visar att det faktiskt inte blir ett dugg roligare eller smartare när kvinnor gör samma sak.

Med teknisk briljans tar ”Hitta Doris” oss med på ett oförglömligt djupdyk i den vackra undervattensvärlden. Vad gäller handling och humor lever den dock inte upp till varken sin föregångare eller Pixars andra riktiga storverk. I slutändan känner man sig nöjd, om än snuvad på den där riktiga bio-magin.

Smörig romans som ändå undviker den mest förutsägbara av banor; gullig kemi mellan de två huvudrollerna samtidigt som Emilia Clarkes Lou får en orealistiskt töntig behandling. Ska man beskriva ”Livet efter dig” med ett ord blir det helt klart ”Ojämn”.

Berättelsen om den självlärde indiske matematikern, Ramanujan, vars geni har jämförts med Isaac Newton, innehåller både hopp och tragik. Tyvärr är det en film där helheten inte når upp till summan av delarna, och även om historien är fint skildrad är det svårt att riktigt gå igång på den.

Ett otippat möte mellan USA:s president och självaste ”Kungen” har förevigats i ett ovanligt populärt foto. ”Elvis & Nixon” ger oss en version av hur det gick till – ett återberättande som sker med så mycket humor, bisarra detaljer och perfekt leverans av skådespelarduon Shannon och Spacey, att ett permanent leende infinner sig.

”Hunt for the Wilderpeople” lyckas vara rolig, underhållande och fartfylld samtidigt som ämnet i botten – ett fosterbarn som ingen vill ha – ger filmen den djupare mening den är i behov av. Den bitvisa tramsigheten vägs upp av ett värmande patos och vinnande karaktärer.

Virtual Reality är något det pratats om i årtionden, men av olika anledningar har varken teknik eller innehåll fått fart och nått ut i någon större utsträckning – förrän nu.

I denna dystopiska värld baserad på J. G. Ballards 70-talsroman finns ingen plats för realism, utan överdrivet absurda situationer tar över berättelsen. Här finns samhällskritik och humor för dem som är så lagda, dock långt ifrån sådan som passar alla. Det stilistiskt intressanta väger upp det allt mer utflippade läget, som gör berättelsen aningen för fragmentarisk för att hålla ihop mot slutet.

Inte speciellt läskig, men med andra kvaliteter och intressanta val går det att säga både ”bu och bä” till nykomlingen Robert Eggers kritikerrosade ”The Witch”. Oavsett vad man tycker så är det en ovanligt originell skräckfilm som inte följer de vanliga stöpta mallarna.

Så vansinnigt mycket bättre än boken den baseras på, med en ganska lagom mix av komik, romans och zombies är ”Pride and Prejudice and Zombies” en hyfsat underhållande film. De val man tagit för att distansera sig från förlagan fungerar över förväntan och hade bara Mr Darcys karaktär fått en bättre och lite mognare behandling så hade det kunnat bli riktigt bra.

50-talets Hollywood är träffande återgivet i Coen-brödernas senaste verk – med sublima miljöer, färgstarka porträtt och mycket humor. Handlingen är dock väldigt fragmenterad, och i de fall humorn inte riktigt når fram hinner man tänka tanken vad meningen med detta lättviktiga fluff är.

Denna enkla berättelse om överlevnad och hämnd i den brutalaste av vildmarker omhuldad av enastående foto, miljöer och skådespeleri, räcker ändå inte riktigt till då speltiden på över 2,5 timme är i längsta laget och ”The Revenant” bitvis tappar i driv och trovärdighet.