Victoria Machmudov

Kalvmärkning, renskötning och jojk. Regissören och manusförfattaren Amanda Kernells film “Sameblod” är ett nedstamp i en historia kopplad till sameförtryck som gör upp med Sveriges mörka förflutna. Utomordentliga skådespelarprestationer och en historia berättad med säkerhet resulterar i ett mycket väl godkänt betyg.

När Mel Gibson återvänder till regissörsstolen för första gången sedan “Apocalypto” är det med en verklig berättelse om krigshjälten Desmond Doss som kämpade i slaget om Okinawa och räddade livet på 75 stycken soldater helt utan att använda vapen. Det är en helt perfekt utgångspunkt för en kritisk dialog kring krigets natur men istället läggs oändligt fokus i på att flexa kroppar i kallblodiga strider.

I helgen kan hon vinna Oscar för rollen i gastkramande ”Room”.

Den klassiskt förbannade kärlekshistorien är temat i Hjalmar Söderbergs högt aktade “Den allvarsamma leken” som är förlagd i Gammelsverige i början av 1900-talet. Filmatiseringar av litterära klassiker fastnar ofta i en högtravande och främmande form men Pernilla August visar prov på elegant filmskapande – filmen känns varken blek eller tråkig fastän den håller sig relativt trogen till originalet.

Om det är någonting vi har lärt oss efter filmer som “Schindler’s list”, “Inglourious Basterds” och “Pianisten” är det att blodtörstiga tider lockar fram de vidrigaste, mest inhumana kvalitéerna hos oss. Men Vincent Pérezs film fokuserar mer på legimiteten i att bryta mot ett politiserat rättsväsende än chockeffekter. “Alone in Berlin” kretsar kring ett tyskt par som ger fingret åt Führerns propaganda.

Att se en film signerad av Vinterberg är vanligtvis lika med att öppna Pandoras ask. Man vet aldrig vad som väntar men man vet att det vid någon tidpunkt kommer att gå riktigt riktigt illa. Hans nya, som utspelar sig på 70-talet under vänstervågen i Danmark, vittnar om att den prominente regissören blivit lite för belåten.

Som godnattsaga är “Siv sover vilse” säkert superduper men i filmversionen känns kommunikationen skådespelerarna emellan aningen behandlad, och lyser inte lika starkt som ljussättning och rekvisita. Allt som allt är “Siv sover vilse” en adaption med en sprallig yta mot en inte lika sprallig tillämpning av berättelsens möjligheter.

Alexander Skarsgård och Michael Peña har en personkemi på duken som är svår att motstå.

“Midnight Special” är en kosmiskt vacker och spektakulär sci-fi film som lär komma att göra avtryck i filmhistorien.

“Frank”-regissören Lenny Abrahamsons filmatisering av Emma Donoghues Joseph Fritzl-inspirerade bästsäljare gör boken rättvisa. “Room” är en vacker och otroligt gripande berättelse som drivs av starka rollprestationer.

Stephen Frears tar oss med på en rafflande färd i sin nya film. “The Program” handlar om hur en av världens mest ökända atleter, Lance Armstrong, kom undan med fusk efter fusk framför hela världens ögon. Filmen är en maxad thriller men den ojämna dramaturgiska kurvan distraherar.

Hollywood talar ut om gamla lik i garderoben i biopic om ett otroligt livsöde. “Trumbo” är ett makalöst stycke filmhistoria som skildrar uppgång och fall hos en av 1940-talets ledande yrkesberättare som hänfört miljontals med sina historier på vita duken. Men som alltid när boven själv öppnar upp om sina egna tillkortakommanden tangerar filmen att förse historien med en vänligare ton än den verkliga.

Carey Mulligan briljerar i årets kanske viktigaste film om Storbritanniens tidiga progressiva feministrörelse. ”Suffragette” är en våldsam historia baserad på verkliga händelser och är i allra största grad relevant fastän den på vissa punkter motsäger sig själv. Patriarkala strukturer ifrågasätts men inte vithetens hegemonin, ”en för alla, alla för en” verkar inte gälla riktigt hela vägen.

“We are your friends”, i vilken Zac Efron axlar rollen som aspirerande plattvändare, har kallats för en ny “Spring Breakers” men att slänga med sådana jämförelser är att överdriva. Många bikinikroppar syns i bild men filmen är betydligt mer dåsig och banal.

Otippad rollsättning och fint samspel. Actionkomedin “American Ultra” slinker ned utan större besvär men “Project X”-regissörens andra film lämnar samtidigt mycket att önska och resultatet tyder på svårigheter att fastställa vilken riktning filmen ska ta.

Tre år efter att den första Dior-visningen under Raf Simons ledning ägt rum kommer filmen ut om det. Känns inte sådär jätterelevant idag och det är heller inga nya sanningar som avslöjas. Frédéric Tcheng får fet bakläxa för ”Dior & I”.

“Absolutely Anything” lät intressant av flera skäl. Det är en science fiction-komedi med Monthy Python-nostalgi, nyinspelad musik av Kylie Minogue, men är också Robin Williams sista roll innan han gick bort. Men filmen känns redan plågsamt förtäljd.