Under the Dome 2013-2015

Det är lantlig idyll: kossorna är på grönbete, den snygga servitrisen hånglar med karlakarlens halvtokige son, en helylle radiopratare spelar sköna dängor och kidsen käkar glass i vårsolen. Allt är supermysigt á la fredagskväll med tacos, tills en mystisk glaskupol kapslar in ”Anne på Grönkulla”-byn. Och självklart blir det lite dålig stämning. Det visar sig redan i första avsnittet att allt inte är så helylle som det verkar. Sheriffen, karlakarlens son, en mystisk genomresande som kallas Barbie och prästen - ja, alla bär på en hemlighet.  Dessutom finns det noga utstuderat en karaktär för varje tittare. Vi har: en snygg kille och tjej i 30-års åldern, ett gäng tonåringar, några äldre sura gubbar och ett par jädra anamma-kvinnor. 

Dock trillar alla sidokaraktärer av pinnen under resans gång. Men bara lugn, de ersätts direkt med en annan stereotyp. Vad som ändå blir mest uppenbart efter att ha halvslumrat mig igenom två säsonger är att huvudkaraktärerna (dem du ska heja på) under inga som helst omständigheter förändras eller utvecklas. Man kan tro det ibland, manusförfattaren kanske också slumrade till vid tangentbordet, men nänä, du kan andas ut. Alla är precis som de alltid har varit. Det spelar ingen roll  vad kupolen pysslar med: solförmörkelse, extrema temperaturskiftningar, skadedjur som hotar att förstöra all skörd eller om den så väcker liv i de döda. Är man en juste kille så är man och är man en surgubbe så är man. Möjligtvis kan man då och då försonas för dramatikens skull, bara ingen tvingar en att äta något annat än tacos på fredag.

Jag tycker faktiskt det är lite synd med alla floskler för under de första avsnitten var jag entusiastisk. Spontant tänkte jag att det här kan bli en skön tv-serie att följa som är lagom läskig för mig som inte fixar alltför hardcore skräck. (”Hajen” är ok, ”Saw” går bort.) Den riktigt stora besvikelsen kom redan med första säsongsavslutningen. Jag förväntad mig mer svar då de marknadsfört ”Under the Dome” som en miniserie, men sedan kom de på att de kunde göra mer. Och mer. Och mer.  

Att den efter andra säsongen inte kasat ner till en etta beror enbart på ett bittert hopp om att serien kanske kan bli okej igen om skaparna bestämmer sig för att lägga ner den efter tredje säsongen (som jag inte kommer orka se). Värst var nog ändå att jag skrattade högt åt sista avsnittet av säsong två. Och det är inget gott betyg för en serie som ska vara baserad på en Stephen King-roman. Jag kollade även upp hur mycket serien skiljer sig från boken. Självklart är det så att Stephen Kings berättelse är intressantare och har än mer ruskiga lantbor, däribland cancersjuka nekrofiler. Man kan säga att CBS har familjetvättat storyn och paketerat om den i en Happy Meal-låda. Det är lite synd för visst är det ett spännande koncept: att det bara är en mental skillnad mellan att befinna sig fastlåst under en glaskupol eller på planeten jorden. 

Men den största missen är alla lösa trådar och oförklarade övernaturliga fenomen. Jag var inget fan av ”Lost” och jag känner på mig att ”Under the Dome” kommer få ett liknande slut. Troligtvis med klyschan ”och så vaknade de upp ur en dröm”. Serien är som den där boken du köpte i högstadiet med samlade skräckhistorier som du hoppades på skulle vara lagom läskig för en spökkväll med brudarna, men så visade det sig att de röda dropparna som rann nerför trappan bara var saften från en blodapelsin.