True Blood 2008-2014

En ung kvinna i liten småstad möter en mystisk främling som precis äntrat staden. Det visar sig att han är vampyr, men den unga kvinnan påverkar honom på ett alldeles särskilt sätt. Låter det bekant? Stephanie Meyer har hela tiden hävdat att historien bakom hennes Twilight-serie kom till henne som en uppenbarelse i en dröm, men händelserna i "True Blood" (som i sig är baserad på bokserien Southern Vampire Mysteries av Charlaine Harris, som kom flera år innan Meyers satte gaddarna i sin kronologi) ligger skrämmande nära.

Serien utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps i Louisiana - en typisk småstad i den amerikanska södern, full av träskmark, barbecue joints och - vampyrer. I "True Bloods" värld är vampyrer nämligen vanlig företeelse. Gaddarna har fällts ut och vampyrerna har ”klivit ut ur kistan”, så att säga, och bekräftat sin existens. 

När vi kastas in i första avsnittet är den nya världen redan här, och vi visas finurligt allegoriskt hur det nya vampyrintegrerade samhället ter sig. Angelina Jolie syns i dagstidningen ha adopterat en vampyrbebis, och vi introduceras till den nya drycken Tru Blood - en specialdesignad dryck som ska fungera som artificiellt alternativ till mänskligt blod så att vampyrer lättare ska kunna fungera i samhället utan att slakta det mänskliga släktet. Men blod blir det gott om. 

Eftersom HBO är den producerande kraften bakom finns det ingen anledning för blod, sex och svordomar att gömmas undan. Skönt, eftersom en serie om vampyrer inte skulle ha särskilt mycket bett utan de första två. Och "True Blood" är lyckligtvis nog en härligt sexig och brutal serie. Lika mycket blod som andra kroppsvätskor sugs in och ut både här och där, och ger serien en övergripande sassyness och gore-aktig känsla.

En annan av seriens mer positiva inslag är dess mångfald. Karaktärer har varit välrepresenterade både när det gäller kön, hudfärg och sexuell läggning. Även om huvudpersonen är blond damsel in distress som faller för och skyddas av de muskulösa männen, en av dem vår egen blonda vikingagud till man – Alexander Skarsgård (som förövrigt levererar bland de bättre prestationerna i ensemblen), så är ändå ”True Blood” en serie som – trots sitt centrala tema kring rasskillnader i sin fiktiva verklighet – inte faller efter för segregation när det gäller våra egna ras- och könstillhörigheter.

”True Blood” har ständigt haft gaddarna utfällda och inte varit rädda att hugga till, men under loppet av alla säsonger har en tröttnat på de ständigt svängande berättelserna, konstiga sidospår och nya former av varelser som hela tiden introduceras. Men det är också skönt att den vågar göra det den gör. HBO:s vampyrsaga är en serie som ständigt vågat ta steget längre. Just när man tror att den "hoppat hajen" gör den en backflip över den istället. Landningen är inte alltid den bästa, men det är skönt att det ändå har funnits en vilja att bita tag. I skrivande stund har seriens sjätte säsong avslutats och den sjunde är på ingång. Tack och lov är det också den sista, vilket känns välbehövligt - inte minst efter den senaste omgången.

Men trots sina brister förblir ”True Blood” bland de mest intressanta och utvecklande delarna i den moderna vampyrmytologin. Glöm ”Twilight” och glittrande tonårsidoler, det är så här en träpåle ska sättas.