Okej, jag och min flickvän är rätt delade i den här frågan, så nu vill jag veta era åsikter.
Jag tycker att det är underbart att se en film som kan beröra en, spelar ingen roll om man känner medlidande med karaktärerna, blir glad, skrämd eller sorgsen av händelserna. Flera av mina favoritfilmer är sådana som har lyckats få mig ledsen eller berörd.
Min flickvän är en annan person, hon avskyr att bli deprimerad och håller sig undan från filmer med alltför sorgsna slut eller mörk stämning. Däremot har hon inget emot att bli rädd för en film om det är folk i närheten.
Vad tycker ni? Visst är det härligt att känna nåt när man ser film? Man ska inte undvika att se bra filmer bara för att de har ett deprimerande slut...
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
De bästa filmerna är dom man hatälskar, man älskar dom för att dom är så bra, men hatar dom för att man mår dåligt och blir ledsen. Sedan finns det ju andra som man snarare blir glad av, men det hör väl inte nödvändigtvis hit.
Till exempel, Brokeback Mountain. En av de bästa filmerna jag har sett, men eftersom jag blir halvt deprimerad och inte är långt från att gråta som en liten flicka med ett skrubbsår på knäet så ser jag den inte ofta. Däremot så älskar jag den för att den berör, men hatar den samtidigt för samma grej.
Det här är minst sagt knepigt, men visst fan är det filmer som berör som man vill se.
Till exempel, Brokeback Mountain. En av de bästa filmerna jag har sett, men eftersom jag blir halvt deprimerad och inte är långt från att gråta som en liten flicka med ett skrubbsår på knäet så ser jag den inte ofta. Däremot så älskar jag den för att den berör, men hatar den samtidigt för samma grej.
Det här är minst sagt knepigt, men visst fan är det filmer som berör som man vill se.
Om jag ska se en film som kan tänkas vara lite emotionellt tung så vill jag verkligen bli rejält berörd, jag blir nästan lite besviken om så inte är fallet även om man så klart kan uppskatta andra kvaliteter i filmen.
Requiem for a Dream är den film som påverkat mig allra mest hitills, jag blev nästan lite smått förstörd av att se den. Men jag vill väldigt gärna se den igen, givet dvd-köp (har inte blivit av ännu dock). Jag kanske är lite konstig men jag kan nästan tycka att det är skönt att sätta sig ner och se en ganska deprimerande film.
Requiem for a Dream är den film som påverkat mig allra mest hitills, jag blev nästan lite smått förstörd av att se den. Men jag vill väldigt gärna se den igen, givet dvd-köp (har inte blivit av ännu dock). Jag kanske är lite konstig men jag kan nästan tycka att det är skönt att sätta sig ner och se en ganska deprimerande film.
Åhh, deprimerande filmer med budskap är nog bland det mest underbaraste som kommits på ur Hollywood eller andra länder för den delen...
De ska helst vara djupa, bedrövligt nedtonade och verkligen betyda något...
Det ska sätta sådana djupa spår i en att filmen inte släpper ens hjärna på över en månad, man ska inte gå och tänka på något annat... Då är film som bäst... Rörande, tankväckande och budskapsberikat...
Sen finns det tillfällen i ens liv när man bara vill se något som känns lite som "bukfylla" ungefär... Actionfilmer är roliga för stunden men sätter liksom inte prägel på ens liv om det inte är något som påminner en om fornstora dar då förstås... Jag kallar dem antingen bukfyllefilmer eller titta-med-polarna-filmer...
Jag föredrar dock 8 av 10 gånger det förstnämna...
De ska helst vara djupa, bedrövligt nedtonade och verkligen betyda något...
Det ska sätta sådana djupa spår i en att filmen inte släpper ens hjärna på över en månad, man ska inte gå och tänka på något annat... Då är film som bäst... Rörande, tankväckande och budskapsberikat...
Sen finns det tillfällen i ens liv när man bara vill se något som känns lite som "bukfylla" ungefär... Actionfilmer är roliga för stunden men sätter liksom inte prägel på ens liv om det inte är något som påminner en om fornstora dar då förstås... Jag kallar dem antingen bukfyllefilmer eller titta-med-polarna-filmer...
Jag föredrar dock 8 av 10 gånger det förstnämna...
Deprimerande filmer är helt underbara, älskar att se dom...hatar att bli deprimerad efteråt, men det är värt det. Det är dom filmerna som berör mest...och när jag ser film vill jag blir berörd, nåt som stannar kvar i minnet, en go känsla.
Så för att svara kort på frågan, JA till deprimerande filmer!
Så för att svara kort på frågan, JA till deprimerande filmer!
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Tycker med om att se sorgliga filmer! Händer alldeles för sällan att man gör det , senaste var Vänner för livet. Grät väldigt mycket genom den. Tar tacksamt emot tips på fler filmer som berör en väldigt mycket 
3462 inlägg
Jag tycker nog att den franska filmen "La vie en rose" som handlar om Edith Piafs liv och ruggiga leverne platsar i den här kategorin.
Marion Cotillard gör en grym tolkning av Piaf och visar upp en ärlig bild av den tragiska människan som bara blev 48 år.
Marion Cotillard gör en grym tolkning av Piaf och visar upp en ärlig bild av den tragiska människan som bara blev 48 år.
6342 inlägg
Det ska vara omväxling i det, ibland ska man se filmer som berör och ibland inte, och man ska vara på rätt humör. Vanligtvis brukar jag inte ha problem med någon av typerna, men jag föredrar att helst se filmer som inte åstadkommer några känslor när man är med folk.
Saknas
för
Inga inlägg
Jag kan ju säga att många av dom filmerna som jag givit 5/5 har varit filmer som fått mig känslomässigt berörd. Det behöver inte betyda att jag grinar, utan att jag känner mig berörd. Vissa gillar när det smäller hela tiden, vissa är som skräckälskaren, vissa gillar när hjärtat smälter. Jag är väl lite av det sista i en hetero benämning ^^
3462 inlägg
Det behöver inte vara deprimerande filmer, men de måste beröra på något sätt. En film som man går och tänkar på i dagar efter man har sett den. En ren actionrökare släppar man ju snart och en komedi likaså, så visst är drama de som berör mest.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Inte en så särskilt deprimerande film, men VERKLIGEN berörande, är Little Children. Såg alldeles precis klart den, och wow! Vilket grymt sätt att få fram ett sådant starkt budskap!
Se den! Verkligen!
Se den! Verkligen!
Saknas
för
Inga inlägg
Se Moodyssons Lilja 4-ever om ni gillar deprimerade filmer, den är nästan jobbig att titta på, mest för att när man tror att allt blir bra så går det utför, men den är skitbra. Se den!
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Herregud Marcus, vad är det med dig och trippelpunkter?!
Film som berör är självklart underbart, även om det är på ett deprimerande sätt. Som Brokeback Mountain, som Tyler nämnde, är en sån där riktigt smärtsam film som jag inte fick ur skallen på ett tag. Reign over me berörde också på ett underbart smärtsamt sätt.
Det är dock tortyr att se en dramafilm som [i:df6etrcs]inte[/i:df6etrcs] berör. Som Babel t.ex, en otroligt snygg och välgjord film, men den berörde mig inte ett skit, höll på att få spader i biostolen när jag såg den. Men film som lyckas att beröra är ju film när det är som bäst.
Film som berör är självklart underbart, även om det är på ett deprimerande sätt. Som Brokeback Mountain, som Tyler nämnde, är en sån där riktigt smärtsam film som jag inte fick ur skallen på ett tag. Reign over me berörde också på ett underbart smärtsamt sätt.
Det är dock tortyr att se en dramafilm som [i:df6etrcs]inte[/i:df6etrcs] berör. Som Babel t.ex, en otroligt snygg och välgjord film, men den berörde mig inte ett skit, höll på att få spader i biostolen när jag såg den. Men film som lyckas att beröra är ju film när det är som bäst.
[quote="Queen":etebjcqj]Herregud Marcus, vad är det med dig och trippelpunkter?![/quote:etebjcqj]
hehe, ett reklamtrick! ... Alla ska läsa mina inlägg och det fungerar fin-fint, verkar det som ...
Men om det är i vägen så lovar jag påbörja ett tolvstegsprogram för att få bort ovanan... kanske...
hehe, ett reklamtrick! ... Alla ska läsa mina inlägg och det fungerar fin-fint, verkar det som ...
Men om det är i vägen så lovar jag påbörja ett tolvstegsprogram för att få bort ovanan... kanske...
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Mm!
Requiem for a Dream är HELT sjuk, tillsammans med The Fountain.
V for Vendetta stundtals, Evey Reborn scenen, gah, känslorna bara svämmade över!
Pride and Prejudice ibland också.
Musiken har typ 80% betydelse i känslosammanhang för mig
No good music, no good movie!
Requiem for a Dream är HELT sjuk, tillsammans med The Fountain.
V for Vendetta stundtals, Evey Reborn scenen, gah, känslorna bara svämmade över!
Pride and Prejudice ibland också.
Musiken har typ 80% betydelse i känslosammanhang för mig
No good music, no good movie!
[quote="Queen":3pyv4fcw]Som Babel t.ex, en otroligt snygg och välgjord film, men den berörde mig inte ett skit, höll på att få spader i biostolen när jag såg den.[/quote:3pyv4fcw]
Jag håller faktiskt inte med. Personligen tycker jag att Amelias (Adriana Barraza) historia är väldigt gripande, de sista scenerna med Chieko (Rinko Kikuchi) berör ju så galet mycket och scenerna mellan Susan (Cate Blanchett) och Richard (Brad Pitt) i den marockanska byn är ju fantastiskt rörande.
Menmen.
Jag håller faktiskt inte med. Personligen tycker jag att Amelias (Adriana Barraza) historia är väldigt gripande, de sista scenerna med Chieko (Rinko Kikuchi) berör ju så galet mycket och scenerna mellan Susan (Cate Blanchett) och Richard (Brad Pitt) i den marockanska byn är ju fantastiskt rörande.
Menmen.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Den enda scenen jag någonsin fått en deprimerande känsla efter var i Natural Born Killers när
Vet inte varför, filmen i övrigt är ju rätt så konstig.
Vet inte varför, filmen i övrigt är ju rätt så konstig.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Jag har gråtit till en film genom mina tider. Det var i [i:cd8w02oh]A perfect world[/i:cd8w02oh] med Kevin C. Tårarna började rinna vid slutscenerna, då klararde inte fabror Marcus längre. Har ni inte sett den så rekomenderar jag den staaarkt. En film som Clintan regisserat (och också medverkar i)
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Spontant säger jag "ja" till deprimerande filmer. Om jag själv vill se en sådan, beror dock på i vilken sinnesstämning (uppe eller nere) jag känner mig för tillfället.
Det finns tre filmer som jag har, hittills, gråtit till:
* Lilja 4-Ever
* Sophie Scholl - Die letzten Tage
* Cubic (åt en specifik scen)
Det finns tre filmer som jag har, hittills, gråtit till:
* Lilja 4-Ever
* Sophie Scholl - Die letzten Tage
* Cubic (åt en specifik scen)
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
[quote="Richie":vr1ah49d][quote="Queen":vr1ah49d]Som Babel t.ex, en otroligt snygg och välgjord film, men den berörde mig inte ett skit, höll på att få spader i biostolen när jag såg den.[/quote:vr1ah49d]
Jag håller faktiskt inte med. Personligen tycker jag att Amelias (Adriana Barraza) historia är väldigt gripande, de sista scenerna med Chieko (Rinko Kikuchi) berör ju så galet mycket och scenerna mellan Susan (Cate Blanchett) och Richard (Brad Pitt) i den marockanska byn är ju fantastiskt rörande.
Menmen.[/quote:vr1ah49d]
Nej, jag vet inte vad det var med den filmen, men den nådde bara inte fram till mig, väldigt frustrerande faktiskt när man väl såg den, för den var jävligt snygg och väl genomförd på alla sätt, så jag kan ju fortfarande inte sätta ett lågt betyg på den och säga att den var dålig. Men det är ju så jäkla personligt ifall man blir berörd av en film eller inte, och måste ju inte nödvändigtvis ha så mycket med teknisk kvalité att göra. Jag menar inte att jag skulle kunna beröras av en film som är uruselt skriven och uruselt spelad, men som i Butterfly Effect t.ex; lite klyschig, lite haltande manus på sina ställen, ganska övertydlig ibland, och jag har lite svårt för Ashton Kutcher, men jag berördes skitmycket av den filmen ändå, listar den ändå som en av mina favoritfilmer. Babel är ju sett till foto, musik, manus och skådisar en näst intill perfekt dramafilm, men... jag kände inget när jag såg den, och jag kan inte sätta fingret på varför.
Jag håller faktiskt inte med. Personligen tycker jag att Amelias (Adriana Barraza) historia är väldigt gripande, de sista scenerna med Chieko (Rinko Kikuchi) berör ju så galet mycket och scenerna mellan Susan (Cate Blanchett) och Richard (Brad Pitt) i den marockanska byn är ju fantastiskt rörande.
Menmen.
[/quote:vr1ah49d]Nej, jag vet inte vad det var med den filmen, men den nådde bara inte fram till mig, väldigt frustrerande faktiskt när man väl såg den, för den var jävligt snygg och väl genomförd på alla sätt, så jag kan ju fortfarande inte sätta ett lågt betyg på den och säga att den var dålig. Men det är ju så jäkla personligt ifall man blir berörd av en film eller inte, och måste ju inte nödvändigtvis ha så mycket med teknisk kvalité att göra. Jag menar inte att jag skulle kunna beröras av en film som är uruselt skriven och uruselt spelad, men som i Butterfly Effect t.ex; lite klyschig, lite haltande manus på sina ställen, ganska övertydlig ibland, och jag har lite svårt för Ashton Kutcher, men jag berördes skitmycket av den filmen ändå, listar den ändå som en av mina favoritfilmer. Babel är ju sett till foto, musik, manus och skådisar en näst intill perfekt dramafilm, men... jag kände inget när jag såg den, och jag kan inte sätta fingret på varför.