Ute i internetrymden finns det inte bara pirater och troll utan även hobbyfilmskribenter! Och i den här tråden ska du visa upp dina recensioner! Har du nydligen skrivit en, så varför inte posta den i tråden så alla kan läsa och sedan kommentera! Write bastards, write!
Originaltitel: The Fearless Vampire Killers
Skådespelare: Jack MacGowran, Sharon Tate, Roman Polanski, Alfie Bass, Ferdy Mayne
Regissör: Roman Polanski
Utgivningsår: 13 februari 1967
En vetenskapsman, professor Abronsius, och hans trogne lärjunge Alfred, har kommit till Transsylvanien i sitt sökande efter vampyrer. Under slädfärden genom vinterlandskapet blir professorn alldeles stelfrusen. När de till sist kommer fram till ett värdshus som ägs av den väldigt excentriske Shagal och hans fru Rebecca, vaknar Abronsius upp när lukten av vitlök når hans näsa. Han lägger märke till är att väggarna på värdshuset är täckta av vitlöksflätor. Han förstår genast att detta har något med vampyrer att göra, och börjar fråga ut Shagal som vägrar att svara honom. Under vistelsen på värdshuset faller Abronsius lärjunge för Shagals vackra dotter Sarah. Men natten därpå kidnappas Sarah av traktens vampyr, greve von Krolock. Professorn och Alfred följer spåren efter vampyren som leder dem till ett slott och jakten kan börja…
Under filmen får vi följa Abronsius (MacGowran), som är en avdankad professor som blivit uppsagd från sin tjänst vid universitetet på grund av sin tro på vampyrers existens, och som gör allt för att finna bevis på att de faktiskt existerar. Som person är Abronsius ganska excentrisk, orädd men samtidigt fumlig. Alfred (Polanski) är Abronsius’ ende trogne lärjunge och blir ganska tidigt i filmen kär i den vackra Sarah (Tate), dottern till värdshusägaren. Efter det att hon blivit kidnappad blir det hans ambition att rädda henne till varje pris, istället för att jaga vampyrer med professorn. Alfred är en liten, lättskrämd och klumpig kille, inte alls lika vampyrintresserad som professorn.
Rolltolkningarna i Vampyrernas Natt är minst sagt briljanta, Jack MacGowran gjorde här kanske en av sina absolut bästa skådespelarinsatser, han är som klippt och skuren för rollen som den virrige och fumlige professor Abronsius. Även Ferdy Mayne gör en mycket bra insats som den kuslige greve von Krolock.
Det var under inspelningarna av Vampyrernas Natt som Sharon Tate och Roman Polanski fattade tycke för varandra och inledde en relation, vilket man märker i de scener där de båda spelar mot varandra. Relationen övergick sedan till äktenskap, som fick sitt tragiska slut när den gravida Sharon Tate mördades av anhängare till Charles Manson 1969.
Miljöerna i filmer är lika briljanta som rolltolkningarna, något som bidrar till filmens fantastiskt spöklika och mystiska stämning. Variationen mellan miljöerna är inte så stor men allt som behövs för en vampyrfilm finns där – det kusliga slottet, det månbelysta vinterlandskapet, den lilla byn som lever i skräck för vad som gömmer sig i slottet osv. Den lilla transsylvanska byn ligger mitt ute i ingenstans, vilket medför att dess invånare är helt och hållet utlämnade åt vampyrerna. Även denna omständighet förstärker filmens kusliga atmosfär. Byn ligger i ett öde snötäckt landskap, där det enda som hörs om nätterna är vargarnas ylande. Det sägs at värdshusvärdens namn – Shagal – anspelar på den rysk-judiske målaren Marc Chagall, vars måleri anses ha inspirerat scenerierna i filmen.
Också musiken i filmen spelar en stor roll för den kusliga stämning och känsla av obehag som filmen försätter åskådarna i. Krzysztof Komeda står för det väldigt stämningsskapande soundtracket till filmen. Det kan vara värt at nämna att Komeda – en polsk jazzkompositör och jazzmusiker (från början utbildad till läkare) – även gjort musiken till Polanskis första långfilm, Kniven i vattnet, samt till den Oscarsbelönade Rosemarys Baby.
Vampyrernas Natt är en film som bjuder på många skratt samtidigt som den nästan utan avbrott upprätthåller en väldigt kuslig och mystisk stämning. Filmen är en kärleksfull parodi på alla de olika vampyrfilmer som gjordes under 50- och 60–talen, bl.a. Hammer Horrors Draculafilmer med Christopher Lee.
För mig är det en film som definitivt bör finnas i skräckfilmshyllan därhemma för att plockas fram och ses en kall och mörk vinterkväll. En av de absolut bästa vampyrfilmer som gjorts, med fantastiska rolltolkningar, suveränt skildrade miljöer och en stämning som får det att krypa under skinnet.
Betyg: 5/5
Robban
Skådespelare: Jack MacGowran, Sharon Tate, Roman Polanski, Alfie Bass, Ferdy Mayne
Regissör: Roman Polanski
Utgivningsår: 13 februari 1967
En vetenskapsman, professor Abronsius, och hans trogne lärjunge Alfred, har kommit till Transsylvanien i sitt sökande efter vampyrer. Under slädfärden genom vinterlandskapet blir professorn alldeles stelfrusen. När de till sist kommer fram till ett värdshus som ägs av den väldigt excentriske Shagal och hans fru Rebecca, vaknar Abronsius upp när lukten av vitlök når hans näsa. Han lägger märke till är att väggarna på värdshuset är täckta av vitlöksflätor. Han förstår genast att detta har något med vampyrer att göra, och börjar fråga ut Shagal som vägrar att svara honom. Under vistelsen på värdshuset faller Abronsius lärjunge för Shagals vackra dotter Sarah. Men natten därpå kidnappas Sarah av traktens vampyr, greve von Krolock. Professorn och Alfred följer spåren efter vampyren som leder dem till ett slott och jakten kan börja…
Under filmen får vi följa Abronsius (MacGowran), som är en avdankad professor som blivit uppsagd från sin tjänst vid universitetet på grund av sin tro på vampyrers existens, och som gör allt för att finna bevis på att de faktiskt existerar. Som person är Abronsius ganska excentrisk, orädd men samtidigt fumlig. Alfred (Polanski) är Abronsius’ ende trogne lärjunge och blir ganska tidigt i filmen kär i den vackra Sarah (Tate), dottern till värdshusägaren. Efter det att hon blivit kidnappad blir det hans ambition att rädda henne till varje pris, istället för att jaga vampyrer med professorn. Alfred är en liten, lättskrämd och klumpig kille, inte alls lika vampyrintresserad som professorn.
Rolltolkningarna i Vampyrernas Natt är minst sagt briljanta, Jack MacGowran gjorde här kanske en av sina absolut bästa skådespelarinsatser, han är som klippt och skuren för rollen som den virrige och fumlige professor Abronsius. Även Ferdy Mayne gör en mycket bra insats som den kuslige greve von Krolock.
Det var under inspelningarna av Vampyrernas Natt som Sharon Tate och Roman Polanski fattade tycke för varandra och inledde en relation, vilket man märker i de scener där de båda spelar mot varandra. Relationen övergick sedan till äktenskap, som fick sitt tragiska slut när den gravida Sharon Tate mördades av anhängare till Charles Manson 1969.
Miljöerna i filmer är lika briljanta som rolltolkningarna, något som bidrar till filmens fantastiskt spöklika och mystiska stämning. Variationen mellan miljöerna är inte så stor men allt som behövs för en vampyrfilm finns där – det kusliga slottet, det månbelysta vinterlandskapet, den lilla byn som lever i skräck för vad som gömmer sig i slottet osv. Den lilla transsylvanska byn ligger mitt ute i ingenstans, vilket medför att dess invånare är helt och hållet utlämnade åt vampyrerna. Även denna omständighet förstärker filmens kusliga atmosfär. Byn ligger i ett öde snötäckt landskap, där det enda som hörs om nätterna är vargarnas ylande. Det sägs at värdshusvärdens namn – Shagal – anspelar på den rysk-judiske målaren Marc Chagall, vars måleri anses ha inspirerat scenerierna i filmen.
Också musiken i filmen spelar en stor roll för den kusliga stämning och känsla av obehag som filmen försätter åskådarna i. Krzysztof Komeda står för det väldigt stämningsskapande soundtracket till filmen. Det kan vara värt at nämna att Komeda – en polsk jazzkompositör och jazzmusiker (från början utbildad till läkare) – även gjort musiken till Polanskis första långfilm, Kniven i vattnet, samt till den Oscarsbelönade Rosemarys Baby.
Vampyrernas Natt är en film som bjuder på många skratt samtidigt som den nästan utan avbrott upprätthåller en väldigt kuslig och mystisk stämning. Filmen är en kärleksfull parodi på alla de olika vampyrfilmer som gjordes under 50- och 60–talen, bl.a. Hammer Horrors Draculafilmer med Christopher Lee.
För mig är det en film som definitivt bör finnas i skräckfilmshyllan därhemma för att plockas fram och ses en kall och mörk vinterkväll. En av de absolut bästa vampyrfilmer som gjorts, med fantastiska rolltolkningar, suveränt skildrade miljöer och en stämning som får det att krypa under skinnet.
Betyg: 5/5
Robban
Originaltitel: The Texas Chainsaw Massacre
Skådespelare: Gunnar Hansen, Edwin Neal, Sally Hardesty, Paul A. Partain.
Regissör: Tobe Hooper
Utgivningsår: 1974
När Tobe Hoopers motorsågsmassakern gick upp på biograferna 1974 blev filmen snabbt en ikon för allt vad videovåld innebär. På grund av dess våldsamma innehåll blev den senare förbjuden i flera länder. Trots detta och filmens låga budget på 140 000 dollar, blev motorsågsmassakern en enorm kassasuccé och spelade in hela 700 gånger sin egen budget.
Året är 1973 i Texas. Sally, hennes rullstolsbundne bror Franklin och deras tre vänner besöker en begravningsplats där deras farfar ligger begravd. Detta efter att de på radion hört rapporter om att den plundrats på lik. På vägen därifrån kör de förbi traktens slakteri och plockar upp en obehaglig liftare (Edwin Neal). Liftaren beter sig allt konstigare, som om han vore psykiskt sjuk, och till slut kastar ungdomarna ut honom från bilen.
De stannar för att tanka vid en liten bensinmack. De får dock veta av mackens ägare att bensinen för tillfället är slut och att det kommer att dröja till kvällen innan nästa leverans. När ägaren till bensinmacken får höra att ungdomarna ska åka till det gamla övergivna huset, där Sallys farfar bott, avråder han dem. Han försöker be dem att istället stanna till kvällen och vänta på bensinleveransen. Men Sally och hennes vänner lyssnar inte utan tar sig till huset trots mackägarens varning.
De kommer till det gamla huset, där de börjar gå omkring och titta runt. Två av Sallys vänner, Pam och Kirk, går till en närliggande sjö för att svalka sig i den olidliga hettan, men när de kommer fram ser de att den lilla sjön har torkat ut. När de hör ett brummande ljud ifrån ett närliggande hus, går de dit i hopp om att det kan finnas bensin där. Gården är full av maskiner som avger konstiga ljud, men det finns inte en människa inom synhåll. Kirk går in i huset och stöter ganska snart på Leatherface (Gunnar Hansen). Huset är nämligen bebott av en sinnessjuk kannibalfamilj och Leatherface råkar vara husets kock.
Jag vill inte avslöja mer än så här, men kort sagt så förvandlas de fem ungdomarnas idylliska sommareftermiddag till en mardröm.
Många som inte sett Tobe Hoopers Motorsågsmassakern tror att filmen är en våldsam ”slasher-skräckis”. Jag kan redan nu passa på att säga att om ni letar efter en slasher-version av Motorsågsmassakern så bör ni se uppföljarna till den första filmen från 1974.
Motorsågsmassakern 2 klassas till exempel som en splatterfilm och är betydligt blodigare än sin föregångare. Även denna är regisserad av Tobe Hooper.
Den första Motorsågsmassakern är betydlig mindre blodig än uppföljarna och innehåller faktiskt bara två riktigt grova scener. Man har istället lagt större tonvikt på den psykiskt våldsamma, realistiska och skrämmande atmosfären i filmen.
Jag tror att debatten och de starka reaktionerna kring Motorsågsmassakern snarare utlöstes av faktorer som t.ex. filmens råa och uppseendeveckande titel och även namnen på filmens karaktärer och deras bakgrund, t.ex. Leatherface, en kannibalkock beväpnad med en motorsåg som bär en mask gjord av människohud. Men även den psykiska såväl som fysiska tortyr som ungdomarna i filmen utsätts för var troligen också något som bidrog till den hårda kritiken den fick när den släpptes.
Filmens låga budget på 140 000 dollar gjorde att inspelningen av filmen, som sägs vara baserad på verkliga händelser, var allt annat än enkel. Den kända så kallade ”middagsscenen” tog omkring 26 timmar att filma. Detta berodde bl.a. på att makeupen på några av skådespelarna inte skulle gå att restaurera för en omtagning utan höga kostnader.
Motorsågsmassakern är en av de mest omtalade och uppseendeväckande skräckfilmerna i filmhistorien och har blivit en ikon inom skräckfilmsvärlden.
De betydligt mera blodiga och våldsamma uppföljarna fick dock inte samma stora uppmärksamhet som den första filmen, de gjordes för att dra in mer pengar eftersom man sett hur bra det gick för det första filmen. År 2003 släpptes en remake på originalet från 1974 och 2006 kom en prequel till denna som skulle förklara bakgrunden till den galna kannibalfamiljen. Men inte heller dessa fick någon större uppmärksamhet.
Jag rekommenderar verkligen Tobe Hoopers Motorsågsmassakern till alla skräckfilmälskare. Trots att filmen är en kultklassiker från 70-talet kan den fortfarande skaka om sin publik ordentligt. Den är som sagt ingen splatterfilm, som många kritiker hävdat, utan är enligt min uppfattning en chockerande och skrämmande och innehåller några grafiskt obehagliga scener.
Det enda som jag kan se som ett minus är skådespeleriet. Men eftersom filmen hade en så låg budget lade man troligen inte ner speciellt mycket tid och pengar för att värva kända skådespelare.
I övrigt är detta en av mina absoluta skräckfilmer och jag kan starkt rekommendera den som sagt till alla skräckfilms fans.
Betyg 4/5
Robban
Skådespelare: Gunnar Hansen, Edwin Neal, Sally Hardesty, Paul A. Partain.
Regissör: Tobe Hooper
Utgivningsår: 1974
När Tobe Hoopers motorsågsmassakern gick upp på biograferna 1974 blev filmen snabbt en ikon för allt vad videovåld innebär. På grund av dess våldsamma innehåll blev den senare förbjuden i flera länder. Trots detta och filmens låga budget på 140 000 dollar, blev motorsågsmassakern en enorm kassasuccé och spelade in hela 700 gånger sin egen budget.
Året är 1973 i Texas. Sally, hennes rullstolsbundne bror Franklin och deras tre vänner besöker en begravningsplats där deras farfar ligger begravd. Detta efter att de på radion hört rapporter om att den plundrats på lik. På vägen därifrån kör de förbi traktens slakteri och plockar upp en obehaglig liftare (Edwin Neal). Liftaren beter sig allt konstigare, som om han vore psykiskt sjuk, och till slut kastar ungdomarna ut honom från bilen.
De stannar för att tanka vid en liten bensinmack. De får dock veta av mackens ägare att bensinen för tillfället är slut och att det kommer att dröja till kvällen innan nästa leverans. När ägaren till bensinmacken får höra att ungdomarna ska åka till det gamla övergivna huset, där Sallys farfar bott, avråder han dem. Han försöker be dem att istället stanna till kvällen och vänta på bensinleveransen. Men Sally och hennes vänner lyssnar inte utan tar sig till huset trots mackägarens varning.
De kommer till det gamla huset, där de börjar gå omkring och titta runt. Två av Sallys vänner, Pam och Kirk, går till en närliggande sjö för att svalka sig i den olidliga hettan, men när de kommer fram ser de att den lilla sjön har torkat ut. När de hör ett brummande ljud ifrån ett närliggande hus, går de dit i hopp om att det kan finnas bensin där. Gården är full av maskiner som avger konstiga ljud, men det finns inte en människa inom synhåll. Kirk går in i huset och stöter ganska snart på Leatherface (Gunnar Hansen). Huset är nämligen bebott av en sinnessjuk kannibalfamilj och Leatherface råkar vara husets kock.
Jag vill inte avslöja mer än så här, men kort sagt så förvandlas de fem ungdomarnas idylliska sommareftermiddag till en mardröm.
Många som inte sett Tobe Hoopers Motorsågsmassakern tror att filmen är en våldsam ”slasher-skräckis”. Jag kan redan nu passa på att säga att om ni letar efter en slasher-version av Motorsågsmassakern så bör ni se uppföljarna till den första filmen från 1974.
Motorsågsmassakern 2 klassas till exempel som en splatterfilm och är betydligt blodigare än sin föregångare. Även denna är regisserad av Tobe Hooper.
Den första Motorsågsmassakern är betydlig mindre blodig än uppföljarna och innehåller faktiskt bara två riktigt grova scener. Man har istället lagt större tonvikt på den psykiskt våldsamma, realistiska och skrämmande atmosfären i filmen.
Jag tror att debatten och de starka reaktionerna kring Motorsågsmassakern snarare utlöstes av faktorer som t.ex. filmens råa och uppseendeveckande titel och även namnen på filmens karaktärer och deras bakgrund, t.ex. Leatherface, en kannibalkock beväpnad med en motorsåg som bär en mask gjord av människohud. Men även den psykiska såväl som fysiska tortyr som ungdomarna i filmen utsätts för var troligen också något som bidrog till den hårda kritiken den fick när den släpptes.
Filmens låga budget på 140 000 dollar gjorde att inspelningen av filmen, som sägs vara baserad på verkliga händelser, var allt annat än enkel. Den kända så kallade ”middagsscenen” tog omkring 26 timmar att filma. Detta berodde bl.a. på att makeupen på några av skådespelarna inte skulle gå att restaurera för en omtagning utan höga kostnader.
Motorsågsmassakern är en av de mest omtalade och uppseendeväckande skräckfilmerna i filmhistorien och har blivit en ikon inom skräckfilmsvärlden.
De betydligt mera blodiga och våldsamma uppföljarna fick dock inte samma stora uppmärksamhet som den första filmen, de gjordes för att dra in mer pengar eftersom man sett hur bra det gick för det första filmen. År 2003 släpptes en remake på originalet från 1974 och 2006 kom en prequel till denna som skulle förklara bakgrunden till den galna kannibalfamiljen. Men inte heller dessa fick någon större uppmärksamhet.
Jag rekommenderar verkligen Tobe Hoopers Motorsågsmassakern till alla skräckfilmälskare. Trots att filmen är en kultklassiker från 70-talet kan den fortfarande skaka om sin publik ordentligt. Den är som sagt ingen splatterfilm, som många kritiker hävdat, utan är enligt min uppfattning en chockerande och skrämmande och innehåller några grafiskt obehagliga scener.
Det enda som jag kan se som ett minus är skådespeleriet. Men eftersom filmen hade en så låg budget lade man troligen inte ner speciellt mycket tid och pengar för att värva kända skådespelare.
I övrigt är detta en av mina absoluta skräckfilmer och jag kan starkt rekommendera den som sagt till alla skräckfilms fans.
Betyg 4/5
Robban
Riktigt bra recensioner, hoppas du fortsätter att skriva :)
Tack!
Jorå, skriver så fort jag får tid över, vilket inte blir så ofta tyvärr :P
Men skolan slutar snart, tänkte försöka komma igång på allvar då, när man har mer tid :D
Jorå, skriver så fort jag får tid över, vilket inte blir så ofta tyvärr :P
Men skolan slutar snart, tänkte försöka komma igång på allvar då, när man har mer tid :D
Härligt, vem vet det kanske slutar med att du får jobb här på sidan :)
haha, ja det skulle vara något :)
btw, brukar läsa recensionerna på din blogg, riktigt bra, hur hinner du med att skriva så många? :P
btw, brukar läsa recensionerna på din blogg, riktigt bra, hur hinner du med att skriva så många? :P
Nja bra skulle jag verkligen inte säga :)
Snart kommer iaf en helt ny blogglayout med massor nytt material för att försöka att få den mer proffesionell :)
Snart kommer iaf en helt ny blogglayout med massor nytt material för att försöka att få den mer proffesionell :)
hehe ok, nice :D, vad ere för bloggtyp du kör btw?
Själv kör jag Wordpress, men de har så tråkiga teman :P
Själv kör jag Wordpress, men de har så tråkiga teman :P
Den jag har nu på bloggen är Piczo som inte är att hylla precis men den jag arbetar på nu är i Flash :)
Visst vare du som addade mig på Facebook nyss?
Dööööööööööööööööööööööööööööö
Sen när blev forum en chatt?
Sluta vara så jävla negativ hela tiden på forumet, lite off-topic ibland skadar aldrig.
Har rensat lite. Det finns en hel sektion för Off-topic. Kul trådinitiativ. Jag nämnde nog i en artikel/tråd att vi ska börja med klassikerrecensioner här på MZ. Inte enbart "klassiker" i den bemärkelsen som Casablanca, Aliens m m, utan filmer äldre än 2003 helt enkelt.
Recensioner, som du tycker håller MZ-kvalitet, skickas med fördel till mig och Mats.
Recensioner, som du tycker håller MZ-kvalitet, skickas med fördel till mig och Mats.