Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
A Clockwork Orange, 2001 och Eraserhead är några av mina.
Skulle säga samma sak, dock har jag inte sett Eraserhead.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Se den! Lynchs första spelfilm. Surrealism på hög nivå...
Eyes wide shut och The dark knight var båda två grymt mycket bättre andra gången jag såg dem. Speciellt TDK som gick från en stabil tvåa till en stark femma och har överhuvudtaget blivit en av mina absoluta favoritfilmer någonsin.
3462 inlägg
Tycker helt klart tvärtom. TDK sjönk ganska rejält efter andra titten. Brukar aldrig göra det, men här går det bara inte blunda för de konkreta misstagen en andra gång.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Tron: Legacy... Jag gillade den första Tron filmen så jag blev väl lite smått fixerad i serien. Aja jag tyckte verkligen inte att Legacy var värdelös.
Black Swan, The Wrestler och The Aviator är filmer som växt enormt mycket efter en andra gång, framförallt efter en tredje gång.
Hot Rod, Inglourious Basterds och Lonesome Dove är några jag spontant kan komma på att jag uppskattade mer vid andra titten.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Elefantmannen! Såg den för första gången på Zita när jag var ca 5/6 år. Såg om den drygt 5 år senare och fy fan asså. Få filmer har skildrat brutaliteten av människan på ett sådant sett som Elefantmannen gör. Ett humanistiskt drama i absolut världsklass.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Inglorious Basterds doftade bättre efter andra gången den med. Den var en intensiv gransking som jag genomförde. De långa men välskrivna scenerna smälte bättre på tungan andra gången. Det är verkligen någonting speciellt med Tarantinos filmer.
TDK, The Thin Red Line och Apocalypse Now är de enda jag kan komma på för tillfället.
Håller med Mats om TDK! En trea på sin höjd. Gick från en svag fyra till en stabil trea.
Inglorious Basterds däremot gick den omvända vägen.
Inglorious Basterds däremot gick den omvända vägen.
Inglourious Basterds, Apocalypse Now( från trea till favoritfilmen så det är verkligen en upplyfftning. The Thin Red Line.
Blue velvet bör jag också nämna. Jag hade så sjukt höga förväntningar första gången jag såg den då det var min första Lynch-film och jag bara hade hört gått om den. Jag hade förväntat mig något lite mer åt Zodiacs kliniska och storydrivna håll, men istället så fick jag ett missbildat kreatur i filmisk form som mest gjorde mig illa till mods. När jag såg om den för några år sedan så visste jag ju vad jag skulle förvänta mig och var mer inställd på det sjuka innehållet, och då blev jag smått förälskad i den bisarra och charmiga stilen. Nu är det en av mina favoritfilmer som jag verkligen älskar och kan se hur många gånger som helst. David Lynch har nu blivit min absoluta favoritperson på jorden, avgudar verkligen den sjuke jäveln.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
Så du gillar Lynchs filmer bara för att de, så simpelt som det låter, är skumma? Blue Velvet skulle jag absolut sist kalla för charmig då den bara verkar framgå till en viss kult. Fast du är väl med i den kulten då antar jag. Lynchs filmer är så otroligt kontextbundna och surrealistiska att man knappt kan fatta en enda saklig slutsats med dem, fast de är just det som är det magiska med hans filmer.
När jag såg Drive första gången, var den fantastisk! Sen såg jag den igen då var den ännu bättre!
@Ture the skabouri: Jag älskar Blue velvet dels på grund av det snuskigt välskrivna manuset, den briljanta stämningen, Dennis Hoppers legendariska och geniala prestation, och Lynchs briljanta regi. Men det finns också någonting visst med Blue velvet som faktiskt inte går att förklara rent tekniskt eller filmiskt, något som berör mig på ett väldigt personligt plan. Det är alla dessa små sjuka och obetalbara detaljerna som gör hela filmen. Mannen på brandbilen med det falska leendet som långsamt vinkar, Franks sjuka kompis som sjunger Roy Orbison, de komiskt uppenbara mekaniska fåglarna, och Dennis Hoppers sjuka blick då han inhalerar lustgas, dessutom så får varje replik får mig att vilja applådera. Filmen innehåller också ett obehagligt men väl framfört budskap om att alla människor på ett eller annat sätt är monster. Det är som ett kärleksbrev i filmform från Lynch till mig personligen, en underbar soppa med alla mina favoritingredienser. En film som på alla sätt och vis faller mig i smaken och som trollbinder mig varje gång jag ser den , ett mästerverk som jag lätt har på min topp 20.
Saknas
för
(inlägget har redigerats)
Inga inlägg
The Driver. Den kändes rätt tråkig första gången i och med att det var rätt utdragna scener och en brist på dialog. Fast sen så såg jag en typ av brillians i det. En av de absolut häftigaste filmer jag sett utan tvekan. Sen kom ju Drive som bar på en hel del likheter med The Driver också. Fast filmerna bär på en del olikheter dock då Drive faktiskt är mer av en kärlekshistoria medan The Driver enbart fokuserar på protagonisten och hans kamp mot den desperata detektiven.
Andra filmer vars mitt tycke ökades mustigt efter andra gången var Thief, Donnie Darko, Waking Life och Mindwalk.
Andra filmer vars mitt tycke ökades mustigt efter andra gången var Thief, Donnie Darko, Waking Life och Mindwalk.
Kom på några fler: Taxi Driver, Inception, Memento, Full Metal Jacket, Three Days of the Condor, Duel, Phenomena, The Silence of the Lambs...ja det finns nog en hel bunt. Många filmer såg man när man var alldeles för ung och omogen.