Tänkte vi kunde starta en tråd om The invitation, även fast det kanske inte är så många som har sett den ännu. Om du inte sett den - se den och kom tillbaka, tänkte nämligen skriva en del spoilers här. Såg den i går och tyckte om den mycket i flera avseenden, lite ambivalent gällande några faktorer dock. Men jag håller mig ödmjuk till om jag kan ha missat något väsentligt. Alltså SPOILERS
Till att börja med undrar jag om någon av er har någon analys om att dom körde på vargen i början av filmen, vad hade det för betydelse? Kalla mig pretentiös - men kan det ha någon symbolik med vargen som flockdjur att göra? En symbol för att stå utanför flocken? Vet inte... Men känns helt klart som en symbol av nåt slag när något så magstarkt inträffar precis i inledningen...
Gällande alternativa nackdelarna tyckte jag det var förutsägbart att det var en sekt dom hamnat i, vet inte om det var menat som en twist, eller liknande? Om det var menat som en twist misslyckades dom stort - fick sektvibbarna direkt. Hur var det med er - insåg ni snabbt att det rörde sig om en illasinnad sekt? För mig gav det dock en fördel i att jag satt extra obehagad under hela filmen, då illasinnade sekter i regel är bland det obehagligaste jag vet.
Jag fann det märkligt när protagonisten tog på deras laptop (vilket mynnar ut i final-akten)? Missade jag något kanske? Varför tar han på deras dator när hans värsta misstankar har fallit? Hur fick han upp klippet? Låg klippet bara där i en dator utan lösenord? Antingen är det ett mycket klumpigt sätt att föra handlingen framåt, i bästa fall har jag missuppfattat något mycket betydande.
Nu låter det kanske som att jag tycker filmen är halvdan. Men absolut inte. Stämningen är obehaglig och svårdefinierad - påminner en hel del om Kill list. Klippningen i somliga scener är så oerhört obehaglig och välgjord. Samt jag älskar den minimalistiska ambitionen filmen har - det är inte bara vad som är där som är intressant, det är minst lika intressant vad som inte är där...
Diskutera gärna filmen, samt jag är tacksam för svar angående frågan om "laptop-grejen".
Blev lite besviken på filmen. Den försöker på samma gång vara en atmosfärisk high-concept-film à la Coherence och ett psykologiskt drama, utan att riktigt lyckas med någotdera. Jag var också ganska övertygad om att det rörde sig om en sekt, åtminstone helt övertygad om att det faktiskt fanns någonting i görningen. Att ha en så pass lång uppbyggnad när jag varken är fullt investerad i mysteriet eller karaktärerna (som man aldrig riktigt får någon relation till) är inte lyckat. Men gillade trots allt stämningen och finalen var ganska kul.
Jag vet inte, för mig var nog vargen bara ett sätt att förstärka huvudkaraktärens skakiga mentala tillstånd, för att man senare skulle tvivla på om saker och ting faktiskt är konstiga eller om det är han som är crazy. Men håller med, märklig scen som inte lär finnas där utan anledning.
Jag vet inte, för mig var nog vargen bara ett sätt att förstärka huvudkaraktärens skakiga mentala tillstånd, för att man senare skulle tvivla på om saker och ting faktiskt är konstiga eller om det är han som är crazy. Men håller med, märklig scen som inte lär finnas där utan anledning.
!!!!!SPOILER ALERT!!!!!
Jag vet faktiskt inte riktgt vad prärievargen skulle betyda, det känns som att det finns någon poäng där, frågan är vad?
När det gäller filmen överlag så älskade jag den. Otroligt snyggt och säkert utfört, stämningen satt perfekt. För mig var paranoian som huvudkaraktären kände det som gjorde hela filmen. Typ, är det något hemskt som är på väg att hända eller är det något fel på mig? Den balansen var helt klockren tycker jag, jag kände exakt samma sak som tittare.
Att man inte fick någon vidare relation till karaktärerna var på så vis bra, det var helt medvetet tror jag. Vi ska ju känna att vi inte riktigt vet vilka de här personerna är, precis som huvudkaraktären. Trots att han känt dem sedan tidigare så är det som att han inte känner dem alls. Han är väldigt distanserad från gruppen. Det är en blandning mellan hans sorg/mentala instabilitet och känslan av att något är fel som gör det. Balansen kring den frågan, om det bara är i hans huvud eller om något ÄR fel, var perfekt tycker jag.
Jag kunde inte till 100% lista ut om det bara var hans mentala tillstånd eller om något faktiskt var allvarligt fel förrän det avslöjades, när de skulle skåla och kvinnan hann dricka och blev förgiftad. Att exfrun och hennes nya man var involverade med någon sorts grupp stod ju klart tidigare, men det betydde ju inte per automatik att något var fel, det kunde ju ha varit harmlöst lika gärna, för att hantera sorg och jobbiga saker i livet liksom. Om de var involverade i någon grupp var inte poängen/twisten för mig, det var mer om de hade onda intentioner eller ej.
Att det visade sig att det faktiskt rörde sig om onda intentioner och att det dessutom var utbrett, en stor "insats" som pågick i typ hela stan, var skitbra tycker jag. Det hade varit tröttsamt om det bara hade varit i hans huvud på något vis. Jag gillade upplösningen.
Måste berömma skådespelarna också, främst snubben i huvudrollen såklart, som gjorde en lysande insats.
Jag vet faktiskt inte riktgt vad prärievargen skulle betyda, det känns som att det finns någon poäng där, frågan är vad?
När det gäller filmen överlag så älskade jag den. Otroligt snyggt och säkert utfört, stämningen satt perfekt. För mig var paranoian som huvudkaraktären kände det som gjorde hela filmen. Typ, är det något hemskt som är på väg att hända eller är det något fel på mig? Den balansen var helt klockren tycker jag, jag kände exakt samma sak som tittare.
Att man inte fick någon vidare relation till karaktärerna var på så vis bra, det var helt medvetet tror jag. Vi ska ju känna att vi inte riktigt vet vilka de här personerna är, precis som huvudkaraktären. Trots att han känt dem sedan tidigare så är det som att han inte känner dem alls. Han är väldigt distanserad från gruppen. Det är en blandning mellan hans sorg/mentala instabilitet och känslan av att något är fel som gör det. Balansen kring den frågan, om det bara är i hans huvud eller om något ÄR fel, var perfekt tycker jag.
Jag kunde inte till 100% lista ut om det bara var hans mentala tillstånd eller om något faktiskt var allvarligt fel förrän det avslöjades, när de skulle skåla och kvinnan hann dricka och blev förgiftad. Att exfrun och hennes nya man var involverade med någon sorts grupp stod ju klart tidigare, men det betydde ju inte per automatik att något var fel, det kunde ju ha varit harmlöst lika gärna, för att hantera sorg och jobbiga saker i livet liksom. Om de var involverade i någon grupp var inte poängen/twisten för mig, det var mer om de hade onda intentioner eller ej.
Att det visade sig att det faktiskt rörde sig om onda intentioner och att det dessutom var utbrett, en stor "insats" som pågick i typ hela stan, var skitbra tycker jag. Det hade varit tröttsamt om det bara hade varit i hans huvud på något vis. Jag gillade upplösningen.
Måste berömma skådespelarna också, främst snubben i huvudrollen såklart, som gjorde en lysande insats.
************Spoiler************
I och med att filmen är som en lång uppbyggnad för finalen - tyckte jag man insåg att delar av sällskapet var illasinnade - annars hade inte denna uppbyggnad funnits. Att huvudkaraktären skulle vara paranoid eller liknande ägnade jag ingen tanke, då alla hans reaktioner är oerhört motiverade. Men som du säger ligger ju mycket av filmens värde i dess stämning. Vill filmen där i mot framställa upplösningen som en twist och den har ägnat sin tid till att bygga upp denna - då måste jag säga att den misslyckas markant. Att det var frågan om en illasinnad sekt tycker jag ändå är uppenbart - annars hade inte ett sådant fokus lagts på det. Samt alla fyra sektmedlemmar utstrålade sådan stark sektmentalitet - kanske har jag helt enkelt en för stor fallenhet att känna igen illasinnade sektmedlemmar (;P). Tycker filmens dramaturgi avslöjar dess överraskningsmoment på tok för mycket. Håller med om att skådespelarna är mycket bra och subtila (med ett par undantag) - dock skulle karaktärsgalleriet kunna minskas ner drastiskt (använda sina minimalistiska principer här också). Dessvärre en film som sjunker ju mer jag tänker på den - dock har den många komponenter värda att hylla, samt det var sannerligen en film jag blev involverad i.
I och med att filmen är som en lång uppbyggnad för finalen - tyckte jag man insåg att delar av sällskapet var illasinnade - annars hade inte denna uppbyggnad funnits. Att huvudkaraktären skulle vara paranoid eller liknande ägnade jag ingen tanke, då alla hans reaktioner är oerhört motiverade. Men som du säger ligger ju mycket av filmens värde i dess stämning. Vill filmen där i mot framställa upplösningen som en twist och den har ägnat sin tid till att bygga upp denna - då måste jag säga att den misslyckas markant. Att det var frågan om en illasinnad sekt tycker jag ändå är uppenbart - annars hade inte ett sådant fokus lagts på det. Samt alla fyra sektmedlemmar utstrålade sådan stark sektmentalitet - kanske har jag helt enkelt en för stor fallenhet att känna igen illasinnade sektmedlemmar (;P). Tycker filmens dramaturgi avslöjar dess överraskningsmoment på tok för mycket. Håller med om att skådespelarna är mycket bra och subtila (med ett par undantag) - dock skulle karaktärsgalleriet kunna minskas ner drastiskt (använda sina minimalistiska principer här också). Dessvärre en film som sjunker ju mer jag tänker på den - dock har den många komponenter värda att hylla, samt det var sannerligen en film jag blev involverad i.
Av mig får den nöja sig med en trea, gillade slutet.
AntonKane: Ja, det finns säkert poänger i det du skriver. För min egen del så fungerade filmen väldigt bra. De har lyckats skapa väldigt mycket av väldigt lite, så att säga. Kul när det dyker upp sådana här små pärlor.
Putte: Kul att du också gillade den hyggligt. Jag gillade också avslutningen, väldigt obehagligt.
Putte: Kul att du också gillade den hyggligt. Jag gillade också avslutningen, väldigt obehagligt.