I'm Not There | sida 3

Just med Dylan är det inte en helt dum idé eftersom han gått igenom flera olika perioder i sitt liv, både musikaliskt och som person. Därför blir det väldigt intressant att flera olika skådespelare gestaltar de här olika personligheterna och, i vissa fall, aspekterna av Dylan. Som producenten av filmen sagt: [i:i1qgttrw]"The film is going to be inspired by Dylan's music and his ability to re-create and re-imagine himself time and time again"[/i:i1qgttrw]. Dessutom är det kul att se en musikalisk biopic som vågar göra något lite annorlunda och går utanför de bestämda ramarna som vi sett hitills inom denna "genre".

Anågenda att en kvinna, Cate Blanchett, spelar Dylan så är det ju för det första bara en lite cool idé (och återigen att spränga konventionerna). Ytterligare en sak som jag läst (men som jag inte vet hur pass allmän uppfattning det är) är att Dylan nästan uppfattades som lite androgyn under den period som Blanchett gestaltar. Och dessutom tror jag att regissören är ganska intresserad av queerperspektiv, så det blir väl intressant för honom på det sättet också.

[quote="Marcus":3dx7tnqo][quote="Richie":3dx7tnqo]Anågenda att en kvinna, Cate Blanchett, spelar Dylan så är det ju för det första bara en lite cool idé (och återigen att spränga konventionerna)[/quote:3dx7tnqo]

Sen såg Dylan väldigt feminin ut under den tidsepoken... [/quote:3dx7tnqo]

Ja men läst allt jag skrivit, dummer!

[quote="Richie":3dx7tnqo]Ytterligare en sak som jag läst (men som jag inte vet hur pass allmän uppfattning det är) är att Dylan nästan uppfattades som lite [b:3dx7tnqo]androgyn[/b:3dx7tnqo] under den period som Blanchett gestaltar.[/quote:3dx7tnqo]

Hehe.

[quote="Maruc":13gi6i1w]Problemet blir bara att övertyga i karaktären så att säga, beror lite på hur man tar filmen också kanske. Gör man det med ett öppet sinne kan det nog bli väldigt underhållande. Ska man sen ha stängda ögon och hålla "filmmallen" framför näsan så kanske man inte gillar filmen lika mycket, vad vet jag.[/quote:13gi6i1w]

Jo, det stämmer nog. Jag tror att det här är den sortens film som man bara måste sugas in i berättandet och låta sig uppfyllas av en känsla, man får nog inte tänka för mycket på hur det hela hänger ihop. Det blir nog till att lämna filmmallarna hemma...och hålla tummarna för att filmen är så bra som man hoppas.

[quote="Remus":1v7aosq2]Okej, då vet jag. Jag vet faktiskt inte mycket om den här Bob Dylan, förutom att jag hört lite snack om han på min förra skola. Hur stor är han på en skala 1-10? Kanske beror på vem man frågar, hehe.[/quote:1v7aosq2]
Jag skulle säga att Dylan är en ikon.
Sen har jag lite svårt att förstå varför. Han är överproduktiv och har gjort massvis med skivor.
Han har gjort några riktigt bra låtar, som också är välkända, Blowing in the Wind, All along the Watchtower, Knocking on heavens door, bl.a men de har i regel blivit kända som covers av någon annan artist ty Dylan sjunger som en kråka om du frågar mig... Sen har han ju en scenfrånvaro snarare än scennärvaro.

Jag vill inte trampa några Dylanfans på tårna, men jag har svårt att se varför han blivit så stor som han är.

Själv så är jag inne i en Dylan-period nu, jag har lyssnat på albumen The Freewheelin' Bob Dylan, Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited, Blonde On Blonde. Favoriten hitills är nog Highway 61 Revisited men Blonde on Blonde är riktigt bra också. Angående hans röst och sätt att sjunga så tyckte jag inte heller om det för ett par år sedan, men den senaste tiden har jag börjar gilla honom mer och mer. Och nu tycker jag t.o.m. om hans karaktäristiska sång.

Men hans röst gör sig inte helt bra live, dock finns det undtag vad gäller t.ex. scennärvaron. Det bästa jag sett är väl från hans England-turné 1966, mitt favoritframträdande som jag sett från den tiden är [url=http://www.youtube.com/watch?v=aCpYYjyerZw:2yy78lmv]det här.[/url:2yy78lmv] Det råkar vara en av mina favoritlåtar också, men som någon sagt i kommentarerna [i:2yy78lmv]"Singing isn't always about having an angelic voice. Raw emotion and feeling go a long way..."[/i:2yy78lmv] Jag älskar när han börjar gå igång vid "You have many contacts", många lär ju dock säkert hålla för öronen när de hör det där men ja, Dylan är verkligen inget för alla.

Hans texter är, som du säger Luke, fantastiska. En del är roliga att lyssna på medan andra är ren poesi, han måste vara lite av ett språkgeni (iaf vad gäller det engelska språket) med tanke på hur texterna är sammansatta.

Angående "All Along The Watchtower" så gillar jag Dylans version men Hendrix gjorde den bättre, det har ju t.o.m. Dylan själv erkänt. Därför har han själv spelat den på ett liknande sätt som Hendrix under turnéer vilket är lite synd, han ska hålla sig till sin stil tycker jag. Fast det är nog också den enda covern jag hört hitills som jag gillat bättre än Dylans version. Det går oftast inte att slå känslan i Dylans låtar.

Jag tycker också att han gjort den bästa versionen av [url=http://www.youtube.com/watch?v=49IzD9IE5Vc:2yy78lmv]House of the Rising Sun[/url:2yy78lmv]. The Animals version är ju den mest kända och inte dum den heller, de gjorde den på ett nytt sätt.

Luke, endast tre bilder... Var det ... Extra viktigt också när bilderna är så pass stora som det är... Kom ihåg... Direktlänka till en poster och länka vidare till andra på till ex ImpAwards...

Men i alla fall...

Det är något alldeles underligt med postersen ... Vad jag kommer ihåg och vad jag sett så spelade inte Bob Dylan på en vänstervriden gitarr, han är heller inte vänsterhänt i normala fall vilket får en då och tänka på att bilderna är spegelvända... en miss? eller ska det vara så?...

Gitarrfreak som jag är så kan jag inte hjälpa att känna att det stör lite grand även om det säkerligen är tänkt att det ska vara så i estetiskt syfte.

Thank god... Men ändå inte... Jag förstår varför man har gjort det men det ser faktiskt lite dumt ut och de tror nog att det ska gå omärkt förbi... Det gick inte omärkt förbi då som själv är vänsterhänt och spelar vänsterhänt...

Annars är det inget fel på dem, siluett-affischer is teh shit... Väldigt snygga med andra ord.

[url=http://www.rollingstone.com/reviews/movie/16155328/review/17335194/im_not_there:3qbi2bnj]Rolling Stone review[/url:3qbi2bnj]

3.5/4

[img:13ts6d7s]http://moovyboovy.com/2007%20IMAGES%20AUGUST/cateasdylan2.jpg[/img:13ts6d7s]

Jag såg filmen igår kväll och den var kanonbra. Todd Haynes har gjort en alldeles utmärkt film där flera olika skådespelare spelar Bob Dylan under olika perioder i hans liv.

Först måste jag säga att Haynes har en otrolig fantasi. I'm Not There är nämligen fantastiskt regisserad och otroligt snyggt gjord. Det är så många detaljer och jag är verkligen imponerad av Haynes sätt att filma på. Den är riktigt läckert gjord. Haynes har även skrivit manuset som är originellt.

I'm Not There är en speciell film. Alla kommer inte direkt att tycka om den, men jag tycker att det är lysande skådespelare och bra musik. Det är inte alls som en vanlig biografifilm, utan Haynes har gjort något eget av det och det uppskattas.

Cate Blanchett är utmärkt i sin roll. Den kvinnan är helt fantastisk. Hon gör alltid bra prestationer och att spela Dylan så här bra är minst sagt imponerande. Christian Bale är riktigt bra och är otroligt lik Dylan i rösten. Det tråkiga är att Bale inte är med mycket alls och det är synd. Heath Ledger gör sin roll bra och han och Blanchett har mest speltid. Richard Geres del är konstig, men häftig och den unga Marcus Carl Fanklin är riktigt bra i sin roll.

I'm Not There är en av årets bästa och det var riktigt roligt att se den. Om man uppskattar Dylan så blir den självklart extra bra, men även om man inte gillar Dylan så tror jag att man kan tycka om filmen.

Den här filmen kommer jag nog se på bio, blir nog soo weird att se scenerna där Ledger är med...