Välkommen till MovieZine!
Som medlem kan du betygsätta filmer och serier, kommentera artiklar och skapa listor. Gå med i Sveriges största filmcommunity med över 100 000 medlemmar! Det går snabbt och enkelt att skapa ett konto.
Det har bubblat under ytan på Moviezine allt för länge. Allt för länge har Putte kommit med sina kommentarer. Allt för länge har diskursen förflyttats allt mer till TV-seriernas fördel. Serier som Mad Men, Breaking Bad och True Detective har fått kritiker och fans över hela världen att deklarera det här som TVs gyllene tid, medan filmdiskussionen verkar handla om Hollywoods idétorka och rebootade superhjältefilmer. Men nu är dagen kommen, dagen då FILM och TV tillslut gör upp i en besinningslös sista strid där vinnaren kommer resa sig ur askan och med stadig blick vandra ensam in i framtiden - som segrare av det visuella historieberättandet.
Här kommer den sista striden äga rum. Vilket är bättre och varför? TV eller Film. Lämna gärna en kommentar med en motivation.
En otroligt svår fråga tycker jag. Rent historiskt så ligger film i framkant enligt mig. Bortser man från de senaste tio åren så är det inget snack, då vinner film med hästlängder.
Men på slutet så har tv-serierna ökat i kvalitet enormt. Idag, har det i min mening, vänt helt. Massvis med intressanta tv-serier, samtidigt som filmerna blir mer och mer uttjatade kopior.
Men som sagt, historiskt sätt så är det fördel för film.
Om jag istället tittar på konceptet tv-serie vs konceptet film, så anser jag att tv-serier har högre potential. Det finns möjlighet att utveckla karaktärer mer realistiskt, då man inte bara har 2 timmar på sig. Detta resonemang får mig att rösta på tv-serier, trots att jag själv tycker att film har varit bäst historiskt. TV-serier är framtiden!
Jag väljer film av den enkla anledning att jag gillar den korta varianten till att berätta en story på. En TV serie kan oftast behöva minst en säsong för att jag som tittare ska behöva bry mig om karaktärerna och storyn i sig, en film klarar oftast av att göra detta rätt snabbt.
För mig är det film utan tvekan. Det är två helt olika saker för det första. Det ena är en manusförfattares medium och det andra är en regissörs medium. Film erbjuder upplevelser som TV inte ens kan drömma om.
För mig är tv en väldigt passiv aktivitet. Man kikar in i en bekant värld med karaktärer man tycker om och stannar kvar enbart pga koefficienten "Vad kommer hända sen?" En tidsdödare med andra ord. Det är (oftast) väldigt plotdrivet, och eftersom plotpunkterna sprids ut över en längre period på 10-20 avsnitt per säsong så behöver man inte ens vara särskilt uppmärksam på vad som händer. Man kan sitta med telefonen samtidigt, äta lite mat, snacka med sin kompis osv osv. Och även om man missar något kommer det recaps och berättar allt det viktiga - plot. Jag tror att det främst är därför folk kallar det här för TV-seriernas renässans eller vad det nu är. För att det är en passiv, enkel aktivitet med enkla mallar som passar alla.
En upplevelse som Under The Skin skulle aldrig kunna göras på tv exempelvis. Eller The Revenant. Eller Hard to be a God. Eller Boyhood. Eller Mad Max: Fury Road. Eller The Master. Eller Tree of Life. Eller The Witch eller något annat med en unik stilistisk ton. Att se en regissör regissera är fortfarande reserverat filmkonsten. Aldrig att jag fått ut något ur en tv-serie förutom underhållning för stunden (Twin Peaks förmodligen det enda undantaget.)
Ni vet ju vad jag väljer så jag tänker knappt förklara varför, det vet ni redan. MEN, jag tycker ju manusen och karaktärerna är det viktigaste så där är det ju inget snack om vilket medium som gör starkast intryck och accelererar numer.
Det är dock en liten marig frågeställning. För det första tycker jag Willimon sa det bra, jag håller absolut med där.
Sedan är det ju skillnad på tv-serier och tv-serier. Kabel kontra networks och miniserier kontra traditionella serier. Nu har ju även många av kabelserierna fått den kvalitet endast miniserierna stod för förr i tiden.
Kan dock understryka att tv-serier är definitivt inte någon passiv aktivitet för min del. Det har snarare blivit tvärtom, att film är det då jag tycker det mestadels görs så mycket ointressant och massa kopior.
Det har sagts i flera år att det är tv-seriernas tid NU, dags att tänka lite på det, det är lite större än så. Det har inte med streamingens infart att göra heller (även om det spätt på) trots att många "experter" menar att det är så. I början av 00-talet började serierna blomstra på allvar, det var bra längesen nu.
För över sex år sedan började jag mata på om tv-serier här inne, man märkte ju att intresset fanns, kul att det blev så stort som det blev och att serierna äntligen fick ta plats här på MZ. Serierna må vara och för alltid bli lillebror i de fina filmmediernas kretsar, ratas och hånas ofta av fina filmvetare, men vem bryr sig? lillebror är kaxig, uppkäftig och vågad. Ja och kom ihåg; lillebror överlever oftast storebror. Jag drar mig alltid till underdogsen ;)
Vill avsluta med att säga; Tv-serier erbjuder upplevelser som film inte ens kan drömma om ;)
För det första tycker jag det är fel att använda endast uttrycket TV, det blir återigen ett banaliserande av serierna (som vanligt). För det handlar ju om tv-serier, inte om tv generellt. Inte om Big Brother, inte om Rappport, inte om Mello och inte om Så ska det låta, Fångarna på Fortet, Gladiatorna eller Vem vet mest. Det handlar om tv-serier. Detta inte endast till dig Flygarn, jag syftar på pollen :)
Självklart var det lite sarkasm, jag tycker dock det är fel att banalisera och underskatta tv-serier. "Det är bara tidsfördriv, det är bara plotdrivet, det är passivt, enkelt och simpelt." Man blir ibland nästan lite dumskalleförklarad då man säger att man föredrar tv-SERIER. Haha detta har man ju hört till leda de senaste åren, har dock inte ändrat mitt tankesätt kring det hela. Faktum är att man undrar ju lite vad ni tittar på för slags serier?
Vissa uttrycker sig så pass hatiskt om tv-SERIER att man börjar undra om de med sina älskade filmer börjar känna sig hotade? Men det är nog ingen fara, filmen lär överleva allt, så dessa personer kan lugnt andas ut. Som sagt, tv-serier kommer alltid att vara lilla lillebror.
För mig är det ingen tävling, även ifall jag måste välja då väljer tv-serier, så spenderar jag ändå hyggligt mycket tid med film. Man kan uppskatta båda formaten. Men nu fattar jag Antons grej med tråden, här måste man välja och ta ställning, här är det på liv och död och det är bra. Annars blir det liksom ingen vits med tråden :) Inget mjäk, det är bra. Så bra att det inte fanns alternativet "både och", för det hade tagit död på spänningen och debatten.
Så länge inte tv-serier sänds på bio så kan man ju inte gå in på den upplevelsen, man får då istället prata om själva råvaran. Ja och där har självklart filmerna samma förutsättningar som tv-serier, serierna har dock fördel karaktärsmässigt och även manusmässigt i många fall. Allt handlar om tid här, serierna har fördelen av att dra nytta av den. Har då filmerna upplevelser som tv-serier inte har, eller som de inte ens kan drömma om, som du sa? :) Tja...kanske, det handlar väl om pengar egentligen. Skulle man sopa in lika mycket pengar i en säsong av en tv-serie som i ex. Iron Man 3...ja då vore det nog inte mycket till skillnad, tekniskt alltså. De filmer du rabblade upp skulle definitivt med rätt budget, regissör, manusförfattare etc. fungera som serie. Varför inte? Visst finns vissa undantag, men det gör det vad det gäller tv-serier som inte kan bli filmer också. Boyhood tex, varför skulle inte den kunna bli en tv-serie, vi har väl sett ungar växa upp i tv-serier (helt utan att göra en grej av det) i många år redan nu?
Sedan kan ju en tv-serie visst även vara en regissörs medium. Sätter sig samme regissör och regisserar samtliga avsnitt av en serie så blir det mer en "regissör-serie" och det har visat sig fungera riktigt bra.
Tv-seriernas tid är NU, nä, jag tror, trots alla dunderår, att det bara är början. Mer pengar kommer att satsas, ännu fler regissörer, manusförfattare, skådisar osv kommer att lockas av formatet. Till slut kommer vi få se produktioner vi bara ens kan drömma om i serieformat idag, snart kanske vi får oss en Tv-Revenant :) Varför kämpa mot det? Nä, nu kör vi!
i förlängningen kommer det dock bli tv-spel, den kommer ta det bästa från tv-serier men utan passiviteten eftersom man själv kommer vara del av handlingen.
finns ju gott om filmer som inte har nåt att vinna på att att vara tv-serier då faller det ju. jag har nyligen gett ut fyror både till a simple man och en oväntad vänskap, har svårt att se dom filmerna som tv-serier.
Ja, det var oerhört många, faktiskt inklusive mig, som hade oerhört svårt att tänka sig se tex Fargo som tv-serie också, resten är historia.
Det går förmodligen att göra tv-serier av de flesta filmer och filmer av de flesta tv-serier, receptet är att det ska vara rätt folk bakom produktionerna ifråga, då blir det bra, ibland grymt jävla bra.
Skulle det gå att göra en film av True Detective (1:a säsongen), absolut. Men för de som sett tv-serien blir det då lite marigt då väldigt mycket av intresse tvingas kapas bort. Men är man då en skicklig regissör och har med sig en bra manusförfattare, då kommer man komma undan med en riktigt grym True Detective-film i vilket fall. Poängen är; rätt folk.
För övrigt, ja Bonken, ska bli intressant att följa tv-spelens utveckling. Jag ser ju fram mot Virtual Reality, hoppas man får vara med om en sådan revolution innan man blir allt för gammal och dör.
Vill även flika in att nu snöade jag, vi, in på att göra film på serier och vice versa. Detta är väl inte något jag egentligen brinner för. Jag vill se så klart helst se nyskapat material, både vad det gäller film och tv-serier. Visst kan omstöpningar blir riktigt bra ibland, jag tycker dock det görs för mycket.
vi har alltså 3 röster på tv här - intressant - det måste ju innebära att, totalt sett, så har tv-serier stått för fler och större upplevelser än vad film gjort (och rimligen också resulterat i högre betyg för tv-serier än film) något jag personligen har väldigt svårt att se.
Bara för att klargöra så ser inte jag det som någon tävling heller. Det är jag personligen som upplever tv-serier som en passiv aktivitet och det är jag personligen som föredrar upplevelserna film ger mig. Så du behöver inte känna dig attackerad eller dumskalle-förklarad som du själv uttryckte det. Vill inte ha något martyrskap här :) Men jag skall försöka förtydliga hur jag menar.
TV-serier har sällan en unik stil. De känns och ser likadana ut. Det finns några få undantag naturligtvis, som med allt annat, men över lag är tv-serier inte intresserade av att ge mig som konsument en cinematisk upplevelse. Det handlar bara om plot, cliffhangers, tittarsiffror och tidsdödande. True Detective säsong ett är en av de enda tv-serier jag kan komma på som verkligen använder sig av ett cinematiskt bildspråk exempelvis. Det är en tv-serie med samma konstnärliga kvalitéer som de bästa filmerna har skulle jag säga. Den typen av tv-serier går dock att räkna på en hand.
När jag säger att upplevelsen mellan film och tv-serier är annorlunda så menar jag inte att de storys de olika medierna kan berätta är annorlunda. Jag menar att upplevelsen blir annorlunda. Du skulle teoretiskt sett kunna berätta storyn i Under the Skin i tv-serieformat, men då hade du förlorat det som gör Under the Skin till en sådan potent upplevelse. Det är som en cinematisk adrenalininjektion rakt i ådrorna – koncentrerad och kalibrerad av en enskild regissörs kreativa vision. Hade Under the Skin blivit en bättre upplevelse om man drog ut på storyn över flera avsnitt, kanske slängde in några cliffhangers och mer exposition? Tja, det hade sannerligen ändrat upplevelsen åtminstone. Och då tar jag inte ens med i beräkningen hur annorlunda en sådan serie hade blivit rent tonmässigt och visuellt från filmen. Vi kan diskutera vad som kanske eller kanske inte kommer hända i framtiden hela dagen men i dagsläget görs det inga tv-serier av det slaget, så enkelt är det. Om man gillar storys där ploten hamnar i tredje, fjärde eller femte hand så finns det ingen tv-serie mig veterligen som tillgodoser det behovet. Bristen på pengar är sannerligen inte problemet i exemplet Under the Skin som är en lågbudgetfilm.
Samma sak med Boyhood. Du kan berätta historien om en pojkes uppväxt över flera avsnitt, men då hade luften gått ur själva konceptet enligt mig – upplevelsen av att se tolv år passera framför ens ögon på två timmar. Dra ut det och upplevelsen förändras till det sämre. Det blir åtminstone mindre kraftfullt, men det får å andra sidan plats mer plot och exposition. Det är ju något billigt att säga ”i framtiden kommer The Revenant kunna göras i tv-serieformatet” utan att egentligen behöva framföra någon form av bevisning. Tja, vi får väl se hur det blir med den saken. I dagsläget görs det i alla fall inte.
TV-serierna har fördelen av att ha mer tid på sig säger du? Låt gå för det. Det är inherent i formatet att tv-serier är långa, men det samma kan sägas om böcker, vilka jag i så fall återigen skulle föredra om jag nu var tvungen att välja. Tiden behöver hellre inte vara något positivt. Jag kan knappt komma på någon tv-serie som faktiskt slutade när historien krävde att den slutade. Den absolut största majoriteten är för långa och tappar successivt i kvalitet.
Nej då, jag känner mig inte attackerad, jag tycker tv-serierna blir det. Dumskalle-förklaringen var rent generellt, för så är ju ofta tonen då man jämför tv-serier och film med s.k. filmvetare och liknande. Martyrskapet har jag också hört om tidigare då jag stått upp för tv-serier och påvisat att man ofta banaliserar konceptet. Ibland blir det lite svårt att uttrycka sig i sådana här sammanhang utan att man ska jämföras vid något. Men skitsamma i detta.
Ja det handlar så klart om personlig smak hur man upplever filmer och tv-serier. Jag sitter ju inte å flippar med en telefon, pratar med kompisar osv. då jag ser just serier, inte film heller för den delen. Om detta skulle ske är ju serien eller filmen ifråga inte spännande eller uppslukande nog för att jag ska engagera mig. Handlar alltså inte om endast tv-serier eller endast filmer, är det dåligt är det dåligt vilket som.
Okej...bara om plot, cliffhangers, tittarsiffror och tidsdödande, återigen så ser vi på detta med helt skilda ögon. Film är ju lika mycket tidsdödande, det är ju inte så att du utför en livsviktig syssla då du ser på film. Så, enligt mig dårå då, ingen skillnad där. Tittarsiffror? Ja klart som fan en serie är beroende av tittarsiffror, det är väl filmer med? Där kallas dock termen för biobesökare, slutar folk se på film så lär det inte bli mycket mer filmer. Ingen skillnad där heller. Cliffhangers hör så klart tv-världen till, men jag kan dock inte se det negativa med sådana. Nu är det dock långt från alla serier som kör med, åtminstone tydliga, cliffhangers. Som sagt, det finns ju massa olika tv-serier. Men jag förstår hur du menar, riktigt bra cliffhangers och minst lika bra uppföljningar på dessa skapar en riktigt trevlig upplevelse, åtminstone för mig. Men gillar man inte tv-serieformatet från första början så blire ju svårt. Vad det gäller att tv-serier skulle vara endast plotdrivna så håller jag inte med, det finns i dagens läge minst lika många karaktärsdrivna serier (syftar främst på kabel här, där jag för det mesta hittar mina serier). Återigen, det där beror ju lite på vad man ser på för serier.
Återigen så passar vissa historier bättre som film och andra bättre som tv-serie, det är min åsikt. Sedan blir det nu lite värre att diskutera just dessa filmer, ja Under the Skin och Boyhood. För det första så avskyr jag Under the Skin (visuellt snygg, but thats it) och för det andra har jag inte sett Boyhood. Så ja, det blir ju lite svårt för mig då jag inte kan se det stora i en film som Under the Skin. But what a hell, det är ju ungefär samma sak som du inte kan se det stora i tv-serier, generellt. Jag har ingen aning om vad du sett för serier.
Nä bristen på pengar spelar ingen roll i möjligtvis enskilda fall, men det är klart att pengar gör skillnad. Det ser vi redan nu, ju mer pengar det satsas i seriebranschen desto fler serier, med olika stilar och uppsättningar, produceras det. Pengar påverkar mycket, jag tänker inte dra upp tusen exempel :)
Jag föredrar helt enkelt manus och karaktärer framför det visuella och cinematiska, det gör nog de flesta som föredrar tv-serier framför filmer.
Varför jag föredrar serier framför filmer beror dock inte endast på tv-seriernas senaste utveckling. Det beror även på att jag lessnat på film generellt. Jag blev ofta besviken, rimäjksen stod som spön i backen och superhjältegenrer och liknande sög upp det mesta av marknaden. Man kan så klart ge fan i att se de filmerna, men det blir ändå påfrestande då man som jag läser mycket om film. De finns överallt och det irriterar. Jag sökte mig helt enkelt någon annanstans. Det görs fortfarande massa bra filmer, absolut, men jag finner helt enkelt mer ro i tv-serievärlden. Mer till lags.
Nu har dock superhjältar och annat trams även hittat till tv-serieformatet (så klart), men ännu så länge är kabelkanalerna rätt befriade från dyngan. Jag håller alla tummar för att de inte kommer och tar över där med, tro mig, klart man är orolig. Detta gäller även rimäjks, reboots och liknande. De existerar, vissa är bra, men precis som på film så misslyckas de flesta. Den dagen en kabelkanal sitter och gör en reboot/rimäjk på The Sopranos, Six Feet Under eller Deadwood är en sorgens dag. Jag hoppas det aldrig sker, inte de närmsta 50 åren i alla fall. Nuförtiden hinner ju knappt filmer kallna förrän de ska stöpas om.
Så, nu blev det en mindre novell igen. Jag ber om ursäkt för detta :) Men nu vet du, ja och alla ni andra, "lite" mer hur jag tänker och resonerar. Vi kommer nog aldrig att vara överens, även ifall jag kan förstå en del av dina poänger och jag tänker inte försöka övertala dig att gå över till tv-serier, sådant där får man upptäcka och avgöra själva. Så handlar inte om någon slags övertalning.
det som är bra med tv är att många filmstjärnor debuterar där. så det funkar som en plantskola, ungefär som i fotboll. tv - superettan, film - allsvenskan. (morgan freeman, tommy lee jones, michael douglas, jennifer lawrence, bruce willis, bill murray, george clooney, robin williams, clint eastwood osv)
Haha tv-serier en plantskola? Nä nu jävlar :) Nej men det är ju många som slagit genom i tv-serier så klart, men många har återvänt också medan andra helt enkelt gått från film till serier. Detta uppskattar så klart jag som diggar tv-serier, kul att det blivit så pass "rumsrent". Sedan har vi de som lyckats dragit ihop något så jäkligt med pengar i tv-serier att det borde saknas motstycke i filmens värld, så plantskola? det vette fan :)
jag kikade lite på nominerade filmer och skådisar från senaste golden globe i ett försök att visa hur vida överlägset film är men det ville sig inte riktigt:
tittar vi på film drama så hittar vi revenant, carol, spotlight, room och mad max. motsvarade nomineringar för tv drama är mr robot, game of thrones, narcos, outlander och empire och dom står sig väl någorlunda i jämförelse.
tittar vi på skådisar så blir skillnaderna ännu mindre:
manliga/kvinnliga filmskådisar drama: brie larson, cate blanchett, rooney mara, alicia vikander, saorise ronan respektive leo, will smith, redmayne, fassbender, cranston... idel kända ansikten.
men motsvarande tvkategori är ju inte direkt fy skam: taraji henson, robin wright, viola davis, catrione balfe, eva green respektive oscar isaac, patrick wilson, idris elba, david oyelowo och mark rylance.
så vi snackar skådisar av oscarskaliber här och i fallet mark rylance till och med både oscar och golden globe, film och tv, samma år...
tittar vi på box office listan all time så tycker jag det är rätt många filmer som står ut som skulle lämpa sig synnerligen väl för tv-formatet: star wars, avengers, fast and furious (som ju är som en enda lång jävla tv-serie eller?), harry potter (borde väl funka lika bra som merlin, game of thrones eller dylikt), iron man, transformers, lord of the rings, pirates of the carribean, hunger games, spider-man, twilight, x-men, guardians of the galaxy, mission impossible (oops var visst tv-serie...), apornas planet...
