Topp 5 - Filmer du skäms över att inte ha sett. | sida 4

Har skämts väldigt mycket för att inte ha sett Gladiator. Men efter att ha sett Robin Hood igår fick jag mersmak på Ridley Scott/Russel Crowe så det blir nog så att man får bänka sig till Gladiator i helgen.

Skäms kanske inte jag gör, men det är väl en del "självklara" filmer jag inte har något direkt intresse att se. Där av bland annat Sagan om Ringen-trilogin samt några Star Wars.

Frågan är inte så banal som man tror.
Grunden i allt relevant filmtyckande är att klara av att sätta filmer i sina sammanhang. För att göra det måste man veta hur en film förhåller sig till andra filmer och till olika företeelser i samhället.
En av världens främsta filmrecensenter, Roger Ebert, är väldigt duktig på att använda jämförelser och referenser i sina recensioner. Han referar ofta till annan film, till samhällsföreteelser och till slående privata erfarenheter i sina recensioner. Då blir det alltid informativt och underhållande.
Personer som saknar dessa referensramar har sällan några intressanta åsikter om film. Tyvärr blir det mer och mer vanligt att recensioner, både av skribenter och amatörer, bara blir en rent subjektiv reaktion på precis vad den personen har uppfattat att hon eller han har sett. Det blir fullkomligt irrelevant för alla andra eftersom alla har sina egna subjektiva intryck.
Filmkritik handlar om att hitta det objektiva i det subjektiva.
Min kommentar om Beck kontra The Dark Knight, Sagan om ringen och Aliens, byggde på att Beckfilmerna är så usla att det knappast går att säga att det handlar om film. Manus, cinematografi och skådespel är så dåliga att de knappt når upp i vanlig verkshöjd som krävs för att verket ska omfattas av upphovsrätt. För egen del tycker jag att det är begripligt att man, som filmintresserad, kan sitta och se en hel drös sådana "filmer" men helt strunta i våra moderna filmklassiker.
Det var således av ren förvåning som jag skrev min kommentar.

Jo, men frågan är hur många inlägg (och recensioner) av typen "filmen rockar fett" eller "filmen suger get" som man orkar med.
Är det ingen som vill utvecklas?

Flickvännen är Beckfantast (nä, hon kan inget om film) så jag lurades att se en av de där filmerna en gång. Harrejavvlar! Naturligtvis kan inte all film vara bra och man kan inte ens gilla all film som är bra. Men vid Beck går gränsen för mig.
Hursomhelst tänkte jag dra ett exempel (av många) på när recensioner blir alltför subjektiva och kommer att handla om recensentens brist på förståelse snarare än om filmen. I MovieZines recension av The Imaginarium of Doctor Parnassus står det så här:
"Att Gilliam, mästaren av traditionella fysiska effekter, dessutom förlitar sig i allt för stor grad till i ärlighetens namn ganska dassiga CGI-effekter, hjälper inte till. Här finns scener och landskap som ser ut att höra hemma på en Wii-konsol och de bryter effektivt den skruvade historia som Gilliam försöker berätta."
Visst, datoranimationerna är inte naturtrogna, vilket kan komma som en överraskning för en genomsnittlig publik eftersom den är van vid att få se datoreffekter som alltmer liknar verkligheten. För Terry Gilliam finns det dock en annan sanning. De som (liksom jag) har följt Gilliam ända sedan Monty Python-tiden känner genast igen hans grafiska stil i datoranimationerna. De ska inte vara naturtrogna, särskilt som de ska visualisera människors drömlika fantasier i ett "Imaginarium". Terry Gilliam använder ofta effekter och kulisser som ser just som teaterkulisser. Det är en viktig del av hans filmer, se exempelvis den strålande The Adventures of Baron Munchausen.
Således tycker jag att det är ganska uppenbart att CGI-effekterna har precis avsedd utformning och att de också fyller en exakt funktion i filmen. Snarare än att bryta den skruvade historien så understöder de den.
I MovieZines recension av Robin Hood så kallas plötsligt Ridley Scotts film A Good Year för en pinsamhet i svepande ordalag och utan förklaring. Tvärtom är A Good Year en överraskande bra film, som helt utan bataljscener, utforskar och beskriver många av livets mest grundläggande känslor och villkor.
Sådana saker kan inte passera utan mothugg.

Kul att se att det finns någon människa här i världen som tycker att våra recensioner är för korta! Jag brukar vanligtvis få höra det motsatta. För att dra lite historia för den som inte har följt oss sedan 2003 är att vi körde med längre recensioner förr, men kortade ned dem efter önskemål från våra besökare. Nu är maxlängden 4500 tecken och det är bara i yttersta undantagsfall jag accepterar längre recensioner.
Självklart är en recension subjektiv. Det handlar ju om en konkret persons personliga åsikt. Jag får ofta höra att det är i brist av förståelse när inte åsikten delas, speciellt från filmmakare. Det är ju att förenkla det hela på ett naivt sätt. Om man vill hårddra det hela kan man säga det om alla filmer som är undermåliga att personen som inte inser storheten med filmen inte heller förstår filmen. Nja, jag tror inte det va :) Återigen handlar det om skilda åsikter. Vi vet ju alla att alla människor uppfattar film helt olika och det får vi respektera. Det finns ju faktiskt dem som fullkomligt älskar ex Uwe Bolls filmer och han själv anser ju att både kritiker och filmtittare inte förstår hans storhet som filmskapare. Varken sig vi vill det eller inte kommer han fortsätta göra filmer för att han har sin trogna publik. Visst inte stor, men den finns där.
När det gäller recensionen av "Rbin Hood" så är det precis vad det är, en recension av "Robin Hood" och inte av "Ett bra år". Klart man kan göra en djupdykning på Scotts andra filmer, men vill helst undvika att man svävar ut alltför mycket i recensionen. Just i detta fall finns möjligheten att läsa recensionen av "Ett bra år" som dessutom är länkad i RH-recensionen.
Det är kul att du uppskattar "Ett bra år", för det gör varken jag eller mina recensenter. Precis som du säger är grundtanken god hos Scott, men resultatet imponerade inte hos mig. Men som sagt, vi uppfattar ju film på olika sätt.

Ja, det skadar aldrig att se några av dem filmerna. Guldkorn finns säkert!
Jag har själv funderat skarpt på att någon gång i livet när lusten, drivet och när jag känner mig tillräckligt motiverad att skriva en sådan bok. Exakt i vilken utformning har jag dock ingen aning. Eftersom jag började ganska tidigt att sluka film, någon gång i mitten av 70-talet har man ju sett sjukt mycket film. Jag vågar inte ens gissa en siffra, men skulle lätt räcka till ett bibliotek med såna böcker :)
Ibland kan jag faktiskt tycka det är riktigt skönt att se riktigt urusla filmer. Jag brukar köra såna kvällar att ger en ny energi till mer film. Underskatta inte de hopplösa filmerna är mitt råd.

Attans, nån annan hann före.

Att bara sätta ett numerärt betyg på en film, utan motivering, säger i princip ingenting.
Om man inte tycker att en film är en höjdare så får man försöka förklara varför. För att kunna förklara varför måste man först förstå. För att kunna förstå måste man tänka. Om man tänker så kan man inse att det faktiskt inte är filmens fel att man inte gillar den. Kanske har man rentav missat något.
Läste något av Ebert för ett tag sedan där han berättade att han aldrig uttalar sig om filmer innan han har publicerat en skriftlig recension. Att fälla omdömen rakt av på stående fot menar han är amatörmässigt. Det finns en viktig tanke där. Nämligen att om man sätter sig ner och skriver en recension så tvingas man tänka och det är först då som man kan komma med några vettiga synpunkter.
Det är inte mer än rimligt eftersom det faktiskt går åt en otrolig massa tankemöda från manusförfattare, skådespelare, regissörer, cinematografer, klippare etc. för att skapa en film. Är det då inte rimligt och rättvist att vi, när vi snackar om filmerna, tänker till och motiverar våra åsikter.

MC Boy: Betyg 2=godkänt. Dvs ok men inte mer. Den gav mig inget speciellt känslomässigt. Visste inte att det var ett krav att skriva en egen recension om varje film man ser för att få ha en åsikt. Tror dessutom ingen här utger sig med undantag för dig möjligtvis? , för att vara någon Ebert. Ordet är fritt,  så det går alldeles utmärkt att uttala sig hur mycket man vill om en film, förutsatt att man sett den.