Så förvandlades Antonio Banderas till Pablo Picasso i "Genius"

Alla har vi sett Pablo Picassos mest kända verk, de förvridna kvinnoporträtten i starka färger. Mindre bekant är kanske att den spanske konstnären skapade målningar och skulpturer från ung ålder till sin död, ibland flera verk om dagen. Mer om hans kreativa liv, och inte minst hans privatliv, presenteras i nya säsongen av ”Genius”.

Den första säsongen av den fristående serien fokuserade på Albert Einstein, briljant gestaltad av en Golden Globe-nominerad Geoffrey Rush. När det nu är Picassos tur hittas Antonio Banderas under peruken och lösnäsan.

MovieZine åkte till spanska Málaga, som råkar vara både Banderas och Picassos födelseort. Skådespelaren, som just spelat in de sista avsnitten för säsongen, tar emot oss med rakad skalle och knappt befintliga ögonbryn, men också en stor entusiasm då han öppet talar om serien, karriären och hjärtattacken som fick honom att leva livet fullt ut.

 

 

Varför rakade du av dig håret?

- Jag behövde bli som en tom duk, och tillåta folket från sminkavdelningen att måla på Picasso varje morgon. Jag rakade av ögonbrynen, alltihop. Vi försökte att behålla mina ögonbryn, men det blev enklare så här. Jag spelar honom från 45 års ålder tills han är 92. Det är mycket olika frisyrer, och det hade inte gått att använda mitt egna hår. Men ändå spenderade jag ibland mer än fem timmar i sminket varje morgon. Det blev långa arbetsdagar.

Hur mycket hjälpte makeupen dig att komma in i rollen?

- Den hjälpte mig, men den kan också bli ett hinder om man inte vet hur man ska använda masken. Man har ett antal ansiktsuttryck som är ens egna. Men när man tar på sig en mask måste det vara trovärdigt, annars ser det ut som en mask. Man vågar inte röra sitt ansikte på samma sätt med en lösnäsa, till exempel. Man vågar inte dra fingrarna genom håret för att inte sabba något. Så jag övade mycket på det. Jag bad sminket att göra i ordning mig på mina lediga dagar, för att kunna leka med det och se hur långt jag kunde gå, för att få honom att se naturlig ut.

Hur mycket av en metod-skådespelare är du? Går du runt och låtsas vara Picasso?

- Ibland, det beror på. Vissa dagar var jag 60 år gammal hela dagen. Då var jag väldigt fokuserad på det, även om det bara var för fem scener. Jag visste att jag var tvungen att stanna kvar i den tidsperioden. Vissa dagar, då jag hade spelat honom som 80-åring, kunde jag vakna upp på mitt hotellrum och gå till duschen som en gammal man. Fast man inte är helt vaken så hänger kroppsspråket med. Det är riktigt märkligt, men har man spelat någon i flera månader, så minns kroppen specifika rörelsemönster.

 

 

- Det finns inte mycket filmklipp med Picasso, men jag använde de filmer och bilder som fanns. Han står bland annat på ett väldigt specifikt sätt. Kroppsspråk är intressant att studera. Om någon korsar armarna så ses det som defensivt. Men när Picasso korsade armarna utstrålade han makt och auktoritet, som en militär. Men jag vill inte bara bli en vaxfigur. Tanken var att studera honom utan och innan, och verkligen förstå karaktären. Vi vet saker som han gjorde, vi vet vad han sa, men vi vet inte varför.

Och du behövde börja röka igen.

- Det var dåligt för mig, för jag hade slutat röka förra året. Jag fick en hjärtattack och var tvungen att lägga av. Nu mår jag bra. Jag springer flera kilometer varje morgon. Men man upptäcker hur otroligt sårbar man är. Så lev livet som om varje dag var den sista. Det kan komma när man minst anar det. Jag var hemma en vanlig morgon, mådde fint, och plötsligt - vad är det jag känner i mina armar? Och i min käke? Sen insåg jag att, herregud, jag håller på att få en hjärtattack.

Du fick väl falska cigaretter?

- De gav mig cigaretter gjorda av rosenblad. Vad det nu betyder. Men Picasso rökte oerhört mycket. Det är svårt att hitta bilder där han inte röker, han målade med ena handen och höll i en cigarett i den andra.

 

 

I en scen i ”Genius” står Picasso inför en stor vit duk och vet inte vad han ska måla. Kan du som skådespelare känna samma ångest ibland?

- Ja, varje konstnär, hela tiden. Fråga en musiker, en skådespelare, vem som helst som skapar. Alla känner samma ögonblick av tomhet. "Var ska jag börja?" När man ser den färdiga produkten så fattar man, och det ser så enkelt ut. Folk brukar säga det om Picasso, och särskilt om hans sista år: ”Mitt barn skulle kunna måla det där.”

Har du själv provat att måla?

- Ja, jag kopierade några av hans verk. För att bli bekväm med hans prylar, med penslarna och dukarna och allt det där. Jag målade en kopia av flera tavlor. Han målade ett självporträtt bara dagar innan han dog. Man kan praktiskt taget se döden närvarande. Så vackert, det är i princip bara hans ansikte som tittar mot en. Det är starkt. Jag målade den på inspelningen. Men jag hade inte målat mycket alls innan. Jag skulle göra en film om Dalí för ungefär elva år sen, så jag började måla redan då. Men filmen blev inte av och jag slutade.

 

 

Du föddes i Malaga precis som Picasso. Det är som att rollen alltid var menad för dig?

- Jag visste inget om Picasso, jag hade ingen koll. Men varje dag när vi gick till skolan sa min mamma: ”Här föddes Picasso!” Varenda dag. Om vi har något gemensamt, och det gäller nog alla konstnärer från Andalusien, så är det att döden alltid finns med oss. Vi är väldigt medvetna om döden, det är det enda självklara. Allt annat är relativt, inklusive skatter. Med det i åtanke lever folk sina liv fullt ut.

Kan du identifiera dig med Picasso på något annat sätt?

- Jag önskar det. Vi talar om en av 1900-talets största superstjärnor. Ja, vi är båda födda i Malaga. Ja, vi båda flyttade härifrån för att söka efter ett liv någon annanstans. Ja, vi blev båda världskända tack vare vårt arbete. Det är en annan slump. Men där stannar jag, av all respekt för mästaren. Picasso var enorm, och jag är bara en skådis.

Han har sagt att konsten var viktigare än hans kvinnor och hans barn. Gäller det också för dig?

- Nej! Nej, det är inte viktigare. Men ibland kan jag upptäcka att… jag missar de bästa ögonblicken av min bästa produktion, vilket är min dotter. Jag är ofta iväg och filmar utomlands. Tro mig, det är en stor uppoffring. Pablo drar det till sin spets, det är förmodligen hans största problem. Hans hängivenhet till konsten är hans storhet och hans största plåga. Han har fått många att lida. Var han otrogen mot sina kvinnor? Ja. Han ville ha allt, och vet du varför? För att han kunde.

 

 

Du har mest gjort filmer genom din karriär. Känner du att tv lockar mer nuförtiden?

- Ja, definitivt. När jag kom till Hollywood år 1993 var tv och tv-skådespelare någonting man såg ner på. Idag - nej. Alla vill jobba med tv. De bästa manusförfattarna finns inom tv. Det beror nog på teknologins framfart, det faktum att du kan ha praktiskt taget en egen bioduk hemma med fantastisk kvalitet, 4K-bild med ljudsystem och tusentals filmer att streama. Du kan välja precis vad du vill se. Du kan ha din egen festival med Fellini-filmer, om du känner för det, eller Orson Welles. Det är enklare än någonsin.

 

- Det är synd för dem som älskar bio, som jag. Det är en speciell ritual att se en film i mörkret med folk du inte känner. Det kan vara väldigt vackert. Men nu sker ett paradigmskifte, och bara ett antal filmer kommer att visas den vägen. Resten kommer hamna på tv. Det händer redan nu. 70 procent av långfilmerna hamnar på tv, bara 30 procent släpps på bio. En otrolig siffra.

Förändrar det hur du väljer dina projekt?

- Jag har inga nya tv-projekt inplanerade. Men för oss skådespelare är det inte så annorlunda. Skillnaden i en sån här serie är att det är ett bättre sätt att skildra någons liv. Man har mer tid på sig att fördjupa sig i karaktären, och man kan berätta mer. Filmer är bättre på att berätta om specifika event, men man måste vara försiktig när man ska göra en biografi om ett helt liv.

 

- Jag har upptäckt en sak med tv-inspelningar… Jag avskyr att vänta i min trailer i mer än en halvtimme. Film är mycket väntan. Här behövde jag aldrig vänta så länge. Man är klar med en scen och fem minuter senare är man i nästa scen, man blir aldrig uttråkad. Jag älskar att jobba så.

 

 

Vi ser allt fler spansktalande filmskapare som slår igenom, och den spanska kulturen får mer utrymme i mainstream-film. Hur tänker du kring det?

- Att det sker just nu och dessutom i Hollywood är fantastiskt. När jag kom till USA och skulle göra min första film, ”Mambo Kings”, sa de andra skådespelarna till mig: ”Om du ska stanna här kommer du få spela skurkar. Det är för svarta och för oss.” Så gick det till. Men sen började jag upptäcka att saker förändrades. Plötsligt stod jag där iklädd mask och cape, och skurken var en blond kille med blå ögon och perfekt engelska. Intressant…

- Sakta men säkert händer det något. Många immigranter har kommit till USA från svåra förhållanden i Kuba, Puerto Rico och Argentina. De här generationerna har jobbat hårt, de har pluggat på universiteten, och nu är de läkare, arkitekter, politiker eller astronauter. Hollywood måste hänga med och spegla det.

 

- Jag kom till USA just när det här miraklet inträffade, när det spanska samhället fick sin stolthet och sa: ”Vi är här. Inte för att diska eller parkera bilar. Vi har något viktigare att säga.” Hollywood såg det, och de såg också en potentiell publik. Så tänker ju Hollywood. Och nu har vi Javier Bardem, Penelope Cruz, Alfonso Cuaron… Det känns så naturligt. Men än idag klagar det spanska samhället och vill se fler karaktärer skrivna för dem. Saker har förändrats dramatiskt, och jag är glad att jag var med. Förhoppningsvis bidrog även jag med något litet där.