MovieZine pratar med Ari Aster om hans roligaste och mest komplexa film hittills

Manusförfattaren och regissören Ari Aster tar ut svängarna rejält i tretimmarsrullen “Beau Is Afraid”, som kan ses som hans mest ambitiösa film hittills. Medan “Hereditary” och “Midsommar” faller inom skräckfilmsgenren har humornivån skruvats upp rejält i “Beau Is Afraid” som också är mer psykologiskt komplex.

 

Mottagandet har varierat stort och lämnat många frågande, så inför biosläppet fick vi chansen att tillsammans med andra filmkritiker höra vad Aster själv har att säga om filmen.

 

 

- Det var väldigt befriande att göra en komedi och placera den i en sådan här påhittad värld. Jag skulle kunna ha gjort andra val, en mer realistisk verklighet, men det måste passa ihop. Så länge allt är sammanhängande och alla delar i harmoni med varandra får man hoppas på att det fungerar.

 

 

 

- Filmen blir mer av en saga i det segmentet. Den nordiska kopplingen var ingenting medvetet men jag kan se den. Jag älskar Skandinavien och mycket av konsten som kommer därifrån har haft stor betydelse för mig. Det är uppenbart i “Midsommar”.

 

 

- Jag kallar honom inte en bra protagonist. Men det är en person som är värd att gå till botten med för filmen handlar om ett liv som aldrig levts. Det var det jag ville skriva om och Beaus rollfigur kommer från den impulsen.

 

"Beau is Afraid" är längre än dina tidigare filmer. Kan du berätta om utmaningen att göra en episk film som som tog över 60 dagar att filma?

- Mer storskaligt betyder mer att bygga upp, mer att designa, och fler rollfigurer. Förutom Joaquin [Phoenix] är ingen med under hela filmen, så man bygger upp förhållanden med ett par skådisar och allt flyter på fint tills de är klara och man måste börja om med nya skådisar på en ny inspelningsplats. Det är mycket att återställa och starta upp igen en massa gånger till skillnad från mina tidigare filmer som mestadels spelades in på en och samma plats. Fördelen med det är att man känner sig bekväm i sin omgivning vilket ger ökat självförtroende. När man slängs in i ett nytt samband måste man börja trevandet igen för att göra sig förtrogen med det.

 

 

 

- Absolut. Denna fungerar nästan som en parodi på de andra två samtidigt som den gräver djupare, så att den börjar som en parodi och växer till något annat. Jag har alltid betraktat de tre filmerna som en icke-officiell trilogi. Min nästa kommer skilja sig markant från dessa, som alla är besatta av familjen, av bördan av att vara en förälder, eller ett barn, i en relation.

 

 

- Förmodligen. Jag vet inte riktigt hur mycket mer jag kan krama ur.

 

 

- Jag vet inte riktigt, men om man slutar experimentera, vad finns då kvar? Det är så trist att följa ett narrativt format. Jag blir själv uttråkad av att se filmer som är skapade efter ett familjärt narrativ där jag kan gissa mig till vad som ska hända. Jag tror alltför många har läst samma manusböcker.

 

 

 

- Processen med det här manuset var att locka mig själv till skratt. Jag skrattade när jag skrev det. Jag har dock bara sett filmen ett par gånger tillsammans med publik och var nöjd med hur mycket skratt den fick. Men någon gång här och där satt publiken tyst, vilket var bekymmersamt.

 

 

- Vi hade många samtal innan han sa ja, och vi kom väldigt bra överens. Vi hade samma vision. Han tar sitt jobb på stort allvar, men är samtidigt lekfull, så jag tror han såg en möjlighet här att undersöka sidor som intresserar honom.

 

 

- Det handlade mycket om att jobba på den, pröva olika saker som att ha en frisör komma in för att hitta rätt hårstil. Mest mest handlar det om att prata och prata och prata, och sen fortsätta prata. Och när man pratat klart tänker man efter och börjar prata igen.

 

 

 

- Ja, kanske det. Båda lägena består ju av upplägg och slutkläm. Det handlar om scenarion där saker kan gå fel på olika sätt, och syftet med dessa, om de är menade att uppröra eller injaga skräck. Jag tänker på H. P. Lovecraft och hur allt var så in i märgen skrämmande, och ju fler moment, ju svårare blir det att överraska publiken. Men allt har som sagt en slutkläm som är svaret på det du byggt upp.

 

 

- Nej, men jag ser vad du menar. De är ju båda präglade av min stil. Jag har dock aldrig tankar på att gå tillbaka till tidigare verk och finslipa dessa, eller utveckla dem. På gott och ont - man kan ju bara vara sig själv och göra sitt bästa.