Ben Kingsley är en av Hollywoods gamla ringrävar och har under sin karriär gjort åtskilliga minnesvärda rollprestationer. Med filmer som "Ghandi", "Schindler's List" och nu "Hugo Cabret" är han definitivt en av de mest välrenommerade skådespelarna.
MovieZine träffade honom i Stockholm där han berättade om Spielberg, Scorsese, Attenborough och om sina två tungviktarroller och hur han ser på dem idag.
Gratulerar till fem nyvunna Oscars. Vad kommer det här innebära för filmen?
- Det är fantastiskt att filmen blir uppmärksammad och det innebär så mycket för så många människor. Man får inte förglömma det enorma jobb som ligger bakom denna skapelseprocess. Det vackra porträttet av Paris som Martin Scorsese har gjort är självklart inte det verkliga Paris, utan det är Martin Scorseses Paris vi får se. Det är ett Paris fylld med potential och drömmar som har stor chans att gå i uppfyllelse. Det är ett väldigt romantiserat Paris och samtidigt ett tufft Paris där en del förluster äger rum. Den lilla pojken råkar ut för en del tuffa situationer. Han blir dock tvungen att kämpa som filmens hjälte, men jag tycker själv det ger ett storslaget intryck.
Manusförfattare, regissörer och producenter är alltid rädda för att publiken inte kan hantera sanningen och det är väldigt nedlåtande. Klart vi kan göra det! Det är ju därför vi lyssnar på berättelser och tar dem till oss. Jag är så glad att akademien, kritiker och du själv verkligen har omfamnat filmen. "Hugo Cabret" kommer sannerligen ha ett väldigt långt liv som film.
"Hugo" är onekligen en hyllning till filmen och självklart till en av pionjärerna, din karaktär Georges Melies. Hur reagerade du när du fick lära känna din karaktär och insåg vad han stod för och fick reda på hans tragiska historia?
- Martin Scorsese gav mig en vacker låda som innehöll Georges restaurerade filmer och när jag fick dem av det franska företaget som hade återställt dem blev jag så glad. Det var 90 filmer och jag uppfattade filmerna direkt som vackra och upplyftande och så följde det med skisser som var gjorda i hans fantasi. Jag såg hur lycklig Georges var. Han gillade verkligen att skriva, redigera och göra kostymerna och självklart att regissera. Han gjorde allt, han var en fantastisk människa! Han var kolossalt talangfull.
För mig var all information jag fick om honom ovärderlig. När jag försökte förstå situationen, när hans stora leende och karriär helt plötsligt försvann och brände då upp allt han hade gjort, oj oj. Han gjorde ett fruktansvärt beslut med att bränna upp allt och sedan byta allt det mot en liten plats på en järnvägsstation för att sälja leksaker, som ändå ingen köper. Att gå från ett stort glaspalats till exil, för att sedan bli räddad av en liten pojke. Det är så vackert!
Det här var andra gången du jobbade med Martin Scorsese. Har du alltid höga förväntningar när du ska göra en film med honom?
- Det har jag. Om jag säger så här: jag vet var ribban ligger som jag måste hoppa över och den ligger alltid högre när man jobbar med Martin. Han känner sig så trygg med dig, för Marty älskar verkligen skådespelare. Hans åsikt är att skådespelare kan göra vad som helst. Att ha en regissör som tror att du kan göra allt är mer stimulerande och utmanande än med en regissör som enbart ser begränsningar. Marty pushar dock aldrig, utan han ger dig väldigt mycket utrymme för ditt agerande. Istället för att provocera säger han hellre: "Wow, jag måste fylla detta utrymme med något. Jag måste få liv i detta tomrum". Det är som i "Raging Bull", jag måste boxa mig fram i ringen. I "Shutter Island" måste jag lägga allt fokus mig på Leonardo som att jag vore den mest ömsinta psykiatern i hela världen. Alla de här filmerna sätter skådespelarna i väldigt stimulerande situationer. Det finns inget banalt med Marty. Det är stort och omfattande. Han låter skådespelarna att själv fylla det tomrum som finns. Jag hoppas att det förklarar hur jag ser på Marty.
En av dina medskådespelare i "Hugo Cabret" är Sacha Baron Cohen och ni två jobbar även tillsammans i "The Dictator". Det är en komedi och det är sällan man får se dig i komedier. Hur kommer det sig?
- Det är en väldigt bra fråga. När jag jobbade på teatern hade jag mängder av komiska roller, men när jag började med film fick jag aldrig sådana roller. Möjligt att det beror på att min första film, där jag spelade en allvarlig och seriös person blev en succé. Jag älskar verkligen hur min karriärstege ser ut, från en seriös person till en annan och från en tänkare till en annan.
Sacha bad mig göra den här komedin och jag blev så glad att jag fick frågan. Det var hedrande, för jag vill verkligen vilja göra fler komedier. Det är krävande och tekniskt, extremt noggrant. Det handlar om timing för att kunna framkalla det efterlängtande skrattet. Jag hoppas att få göra fler. Komikern finns dock inom mig, även när jag gjorde "Schindler's List". Det finns en attityd inom mig som exempel vill dra ett skämt om judar. Det ska självfallet vara balanserat. När jag fick rollen som Hamlet letade jag efter ljusglimtarna. Jag letar alltid efter min känsla för humor, oavsett vilken roll jag än spelar.
Du har gjort ett rejält avstamp under din karriär med roller i "Ghandi" och självklart i "Schindler's List". Hur ser på de rollerna idag nu när du har distans till dem?
- Tack gode gud att det var jag! Det är precis så det känns för mig idag. Spielberg och Attenborough sa att de ville ha mig och jag vet än idag inte varför. Men jag är så otroligt tacksam att det blev jag. Båda filmerna var enastående erfarenheter och jag är oerhört förtjust att jag fick vara en del av de viktiga filmhistoriska ögonblicken. Filmerna är som kusiner, de tar upp hatet på olika sätt. Som historieberättare är det ett väldigt viktigt uppdrag och det är en betydande del av min identitet.
Du har jobbat med två av Hollywoods stora regissörer, Martin Scorsese och Steven Spielberg. Två briljanta regissörer med helt olika arbetsmetoder. Vad är den största skillnaden mellan de två giganterna?
- Det är svårt att ställa dem mot varandra. För mig är de bundna av något så vackert och charmerande och det är den uppmärksamhet de tar med sig till skådespelaren framför kameran. De specifika detaljerna i miljöerna som omfamnar skådespelaren. De visar publiken något på bioduken där skådespelaren är i fokus. De jobbar båda på det här sättet. För skådespelaren är de båda en enorm inspiration, så jag kan faktiskt inte skilja dem åt. Det jag däremot kan säga är att de är fantastiskt bra regissörer. De är sanna filmmagiker.
I videon nedan pratar Ben Kingsley dessutom om vilken roll som var hans svåraste:
