Skådespelaren och komikern Bill Hader var ett frekvent ansikte i ensemblen på ”Saturday Night Live” i över åtta år och har synts i komedier som ”Supersugen”, ”Adventureland” och ”The To Do List”. Med den nya filmen ”The Skeleton Twins” tar han ett första steg in i det dramatiska facket i rollen som den misslyckade och självmordsbenägna Milo som motvilligt återförenas med sin tvillingsyster Maggie när de båda befinner sig i en svacka i livet. Och ett dramatiskt genombrott är någonting han har väntat på.
- Jag har velat göra ett drama under en ganska lång period men min agent sa att producenter inte ser mig som en dramatisk skådespelare. Så jag gjorde en ”table read” inför en film med fantastiska skådespelare som Kate Winslet, Bradley Cooper och Paul Dano och castingansvarige Avy Kaufman – som just då höll på att rollbesätta ”The Skeleton Twins” – fick upp ögonen och tipsade om mig för regissören Craig Johnson. Och detta var fyra år sedan, så jag har fått vänta ett tag på det här.
Var det en stor utmaning för dig som komiker att ta dig an denna mer dramatiska roll?
- Nja, det är två olika typer av arbete – så visst blir det annorlunda – men jag tyckte bara det var kul hela vägen. Det var en stor lättnad att jag hade Kristen (Wiig) med mig. Eftersom vi jobbat så nära och intensivt med varandra på ”Saturday Night Live” så hade jag inga problem med att göra bort mig – för vi har gjort det så många gånger inför varandra tidigare. Så det var ett stort stöd ha någon som jag kände mig trygg att göra mig till åtlöje inför, haha.
Vilket är det bästa sättet att få Kristen Wiig att skratta?
- Att göra ljudeffekter och andra roliga ljud. Typ låta som en jordekorre eller imitera en fågel som flyger in i ett flygplan, haha. Konstiga, annorlunda ljud helt enkelt. Det krävs inte alltför mycket att få henne att skratta.
Improviserade ni mycket under inspelningen?
- Nej, inte så mycket. Manuset var väldigt gediget och välskrivet, så det fanns inte så stor mening att ändra eller tänja på det som fanns där. Förutom scenen där Kristen och jag tar lustgas och fumlar runt. Det är ganska mycket bara vi som skämtar med varandra och gör vår grej.
Bill Hader och Kristen Wiig i "The Skeleton Twins".
En av dina mest uppskattade karaktärer från ”Saturday Night Live” är den överdrivet flambojante Stefon. Var du någon gång rädd för att den sidan av dig skulle lysa igenom i din prestation av homosexuelle Milo?
- Nej, inte särskilt. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade ganska stor tilltro till regissören att han höll koll på att det hela hölls på den nivå han ville ha det. Sen är Stefon och Milo två väldigt olika karaktärer. Det enda som sammanknyter dem är just faktumet att de är gay.
Jag har även förstått att du är en rätt stor cineast, och bland annat har varit med och programmerat utbudet på filmkanalen Turner Classic Movies. Var kommer denna kärlek till film ifrån?
- Jag växte upp i ett hem där vi såg väldigt mycket film, till skillnad från många andra som mest såg på TV-program och talk shows. Film var familjens gemensamma högtidsstund, och pappa brukade alltid komma hem med en film eller två efter jobbet som vi såg på tillsammans och pratade om. Min pappa är fortfarande så. Han bodde hos oss inför premiären av ”The Skeleton Twins” här i Los Angeles, och varje kväll efter att alla gått och lagt sig satte han sig och såg en film som han sedan pratade lyriskt om vid frukostbordet. Och det kan vara allt möjligt; ”Jag såg den här filmen 'RED' med Bruce Willis. Det var en intressant sak.”. Det jag gillar med mina föräldrar och som jag lärde mig mycket av var att de jämt kritiserade filmer medan de såg dem, men också alltid accepterade dem på filmernas villkor. Jag tycker det är en bra inställning och attityd att ha när man ser film.
Har du fortfarande tid att se på film?
- Äldre filmer kollar jag på ibland, och det händer att jag går på bio då och då, men annars är jag ganska dåligt insatt i filmutbudet idag. När jag får tid över efter att jag kommit hem blir det mest att jag kollar på TV och så. Just nu kollar jag igenom Ken Burns dokumentärserie ”The Roosevelts”. Så det blir tyvärr inte så mycket film, men igår såg jag faktiskt originalversionen av ”The Merry Widow” från 1925. Jag älskar Ernst Lubitsch version från 1934 – det är en av mina absoluta favoritkomedier – så det var väldigt intressant att se historien i stumfilmsversion. John Gilbert, vars karriär gick i kras när ljudfilmen uppfanns, är så fantastiskt bra. Ibland blir jag så imponerad av hur folk gör sådana enastående prestationer helt utan ljud.
Fick du mersmak av ditt arbete i ”The Skeleton Twins”? Kommer vi få se dig i fler dramatiska roller i framtiden?
- Ja, kanske. Det beror helt på manuset. Det är som när man blir kär – man vet inte varför det händer utan det bara händer. Och det kan vara så små, personliga saker som gör det. Med ”The Skeleton Twins” så var det scenen när Milo sitter i bilen och pratar med hans gamla lärare Rich (Ty Burrell) som verkligen fångade mig. Jag kände igen mig så mycket i det Milo sa att jag direkt kände att jag ville göra detta. Så jag ringde min agent, utan att läsa klart manuset, och tackade ja till att göra filmen. Och den typen av känsla kanske kommer vart 30:e manus man läser, och även då går det inte alltid hela vägen att man får göra filmen. Det är så många steg som ska klaffa för att något sådant här ska hända. Så vem vet när det händer igen – men jag är i alla fall väldigt stolt över ”The Skeleton Twins” och vill mer än gärna göra något liknande igen.
”The Skeleton Twins” har biopremiär den 10 oktober.
