Cannes 2019: Elton John grät när han såg "Rocketman"

Filmen om Elton John har just haft premiär på filmfestivalen i Cannes. Det är en pampig, röjig biopic som berättar om en lika otrolig som tragisk framgångsresa, fångad som en publikfriande "Mamma Mia!"-liknande musikal.

 

Dagen efter premiären mötte vi regissören Dexter Fletcher och några av hans skådespelare under en presskonferens, där de berättade om tårarna, sina egna tolkningar av låtarna, och om att jämföras med "Bohemian Rhapsody".

 

Hur var känslan i slutet av visningen? Grät du, Taron?

- Ja, jag blev lite emotionell. Det var en av de bästa stunderna i mitt liv. Vi jobbade hårt för att försöka skapa något att vara stolta över. Det är ingen typisk biopic, vi använder inte sångerna i kronologisk ordning och vi tar till fantasin. Vi tar oss friheter med sanningen. Nej, folk svävade inte i luften på The Troubarour. Men responsen har varit otrolig. Och jag vill tacka alla som sagt snälla saker. Ni har gjort en ung man från Aberystwyth väldigt glad, och ni har gjort en 72-årig rockstjärna ännu gladare.

 

 

Dexter Fletcher: Det var väldigt emotionellt av många anledningar att sitta där och prata med Bernie, med Elton och hans make, och att vara med när de såg filmen tillsammans. För oss som filmskapare blev det mer emotionellt än vi kunde förvänta oss. Det är ju deras liv det handlar om, så det är väldigt viktigt för dem. Filmen vill vara emotionell, den rör vid djupa känslor och ögonblick i deras liv. Jag fick en väldigt emotionell reaktion från Elton och Bernie, som togs tillbaka i tiden. Det har varit en lång resa för dem.

Bryce Dallas Howard: Jag känner likadant. Och jag vill tillägga att det är ett enormt privilegium att kunna fira Bernie och Elton medan de är vid liv, och mår bra och uppträder. Elton sjöng med Taron efter filmens premiär. Det är ett privilegium för vanligtvis berättar man om någons liv när de redan är borta. Det fanns ingen förlust, bara firande i slutändan. Att höra Elton gråta bara några stolar bort från mig var surrealistiskt.

Gav Elton er några specifika instruktioner kring hur han ville bli porträtterad - eller vad han inte ville ha med i filmen?

Taron Egerton: Vi ville fira Elton, men det betyder inte att göra honom perfekt och felfri. Han är en otrolig människa, men han är bara en människa. Man ser både toppar och dalar i vår film. Det var en stor risk, men vi hade en modig studio att jobba med. Vi är så stolta. Det är inte mycket som får Elton att rodna, så han var okej med att berätta historien såhär.

Dexter Fletcher: Han var tydlig med att vi inte skulle tona ner något. Det finns ingen vinning för honom i det. Han har alltid varit öppen med vem han är, och filmen reflekterar det. Ingenting är dolt. Filmen skildrar hans livslust. Nej, det fanns inga mörka hörn som jag inte fick belysa, om det var något som behövdes skildras i filmen så tog vi med det. Han backade undan och lät oss berätta historien. Och det blev succé både för oss och för honom. Det var viktigt för oss att han gillade den.

 

 

Taron, vad betydde rollen för dig? Hur förberedde du dig?

- Elton och filmen har fått sådant stort fokus för att han är lika mycket en idé och ett globalt fenomen. Folk tycker att de äger hans verk. Sångerna var med i stora ögonblick i våra liv. Det är därför folk känner sig så delaktiga och investerade i honom och hans berättelse. Det är en stor ära att få porträttera honom, nästan överväldigande. Att ha fått lära känna honom och kalla honom en vän gör mig stolt. Hur förbereder man sig? Man sjunker ner i hans musik, men mitt stora privilegium var att jag fick spendera mycket tid med honom och prat om allt. Jag fick fråga vad som helst, och han berättade vad som helst (skratt).

Det är andra gången du sjunger ”I’m Still Standing” i en film, hur var det annorlunda den här gången?

- Dexter och jag satt med sångtexterna och tittade på hur de kan tjäna historien. I slitet när jag sjunger den, visar det att han hittade kärlek i sitt liv genom att bota sitt beroende, och börja älska sig själv. Vi behövde göra något galet och tolka om texterna, så de skulle passa vår berättelse om en man som hittar försoning och glädje.

Dexter Fletcher: Taron sjunger live i filmen, det ni hör är vad Taron sjöng där i studion. Hela slutscenen i korridoren? Ingenting var inspelat på förhand. Det var något som Taron tog med sig varje dag, att sjunga varje sång live där och då. Därför blir det så rörande. Som filmskapare är jag otroligt glad att det fångades så. Det är ett ovanligt privilegium.

 

 

Filmen visar olika versioner och tolkningar, av både sångerna och ögonblicken i hans liv. Hur var det att återskapa? De är kanske inte biografiskt sanna men musikaliskt och emotionellt sanna.

Taron Egerton: När man ser bilder från hans karriär och vår film ser man att kostymerna är inspirerade av vad han bar, men våra egna tolkningar. Vi gjorde vår läxa men vi ville vara fria att göra vår egna tolkning. Det handlar också om musiken, min prestation och relationen med Richard Maddens karaktär. Det är inspirerat av vad som hände. Vi jobbade på sångerna för att göra dem till våra egna. Vi är trogna en del och vi lekte en del för att göra något galet. Dexter ville visa allt genom rosatonade glasögon, och skildra vad som verkligen hände men i vår egna tolkning.

Dexter Fletcher: När man gör en musikal och har tillgång till en fantastisk katalog av sånger och texter, så får man många val. Alla sångerna passar rätt i de emotionella och psykologiska stunderna i filmen. Vi är väldigt stolta över det, och vi hade Eltons välsignelse. Musiken kommer inte i vägen för filmen, den är en del av den.

Rami Malek vann en Oscar nyligen efter att ha spelat en känd musiker. Har du tänkt något kring dina chanser?

Taron Egerton: Jag vill aldrig jämföra ”Rocketman” med ”Bohemian Rhapsody”. Ramis prestation är otrolig. Jag känner honom lite grann och Dexter känner honom väl, han är en av de snällare och mest begåvade skådespelarna i vår generation. Jag är stolt att vi nämns i samma mening, men jag tänker ignorera frågan. Filmen var ett globalt fenomen, helt rätt också, den är storslagen. Jag kan bara inte minnas vem som regisserade den… (skratt)

 

- Det är kul att folk jämför oss, det visar att det finns en aptit för såna historier. Men den filmen var en enhörning.

 

 

Dexter, efter ”Bohemian Rhapsody”, Queen och Elton John pratas det om Led Zeppelin, Velvet Underground och till och med Liam Gallagher. Vad skulle du ge för råd till de regissörerna? Och kan det bli för många musikfilmer?

- Jag tror inte det kan bli för många. Finns det en aptit så kommer folk se dem och älska dem. Så länge det finns en vision och en berättelse att förmedla. Regissörerna kommer hitta sin rika historia. Och det är så vackert för en regissör att se hur skådespelarna öppnar sitt hjärta och säger vad de verkligen menar. När man har ett instrument, en röst, så finns det inget vackrare än det ögonblicket. Rätt person och röst blir en otrolig upplevelse, det är därför man går på bio. Gör det, är mitt råd! Ta varje chans. Jag uppmuntrar det helt och hållet, och jag väntar på nästa samtal.

Bryce Dallas Howard: Vi vet att industrin ändras, med tv och streaming på framfart. Vi i filmindustrin måste steppa upp! Vi vet vad som krävs för att locka folk till biografen. Ett stort spektakel. Vi kör inte dit, köper biljetter och popcorn, för något man kan se hemma. Man åker till biografen för en upplevelse, något minnesvärt och något man vill dela med andra. Självklart att historier om musiker har det spektaklet. Det kräver att man sitter tillsammans med andra, det vore synd att se dem ensam, verkligen! Därför tror jag att det finns en stor aptit för detta.