Publiken inne på Harmony Gold är inte besviken. Applåderna har redan hörts under eftertexterna och när Cate Blanchett, Andrew Dice Clay och Peter Sarsgaard kommer ut på scen fortsätter de.
Det är första gången Cate Blanchett jobbar med Woody Allen. För över tio år sedan hade han sagt till henne att han gillade henne i "The Talented Mr. Ripley". Men hon hade givit upp att någonsin få arbeta med honom.
Peter Sarsgaard hade sin första trettio sekunders intervju med Allen i början av sin karriär. En roll Sarsgaard inte fick. Han säger att Woody är väldigt lugn och sällan visar starka känslor. "Han var precis likadan när jag fick rollen som när jag inte fick rollen."
Men den mest förvånande castingen måste förstås vara Andrew Dice Clay. "Jag trodde det var ett skämt. Jag trodde inte Woody Allen skulle vilja att jag gjorde någonting för honom, inte ens bära hans matkassar. Jag gick till intervjun och talade om att Andrew is here, not Dice. Allen sa att han uppskattade det. Jag fick några sidor att läsa. Jag bad att han skulle berätta något om karaktären och Allen sa att han slår sin fru och dricker. Det visade sig att inte alls vara så..." Andrew fortsätter att beskriva hur Allen står nära honom och tittar på honom från sidan medan han läser sina repliker. Andrew är tydligt rörd när han konstaterar att han sedan fick rollen.
I typisk Woody Allen stil var det ingen som visste särskilt mycket om filmen innan de började spela in. Cate säger "Jag skrattade mycket de första tre veckorna. Efter tre veckor talade Allen om för mig att det här var en seriös film..." Det vara bara Cate och Sally Hawkins som fått läsa hela manuset. Cate säger att hon och Sally tillbringade två veckor i New York ihop innan de började spela in.
Sarsgaard som bara hade läst sin del trodde att Cate hade fått ett nervöst sammanbrott under filminspelningen. Förts när han såg filmen förstod han hur det egentligen låg till och varför han inte fått läsa mer av manuset. Sarsgaard berättar om en kompis som jobbade på "Midnatt i Paris" som inte förstod varför Owen Wilson kom till set iklädd moderna kläder.
Allen tillåter mer improvisation än många andra regissörer. Cate, Peter och Andrew håller med on att det är nervöst att improvisera framför Allen. "Han säger, säg vad du vill, sen gör man tagningen och så säger han, men det kan du inte säga." Andrew som är van att improvisera eftersom han är komiker tror att det är Allens dagar som komiker som gör att han är så öppen för improvisation. "Det viktigaste är att det är äkta" säger han. Andrew säger att han och Allen talade om Brooklyn och comedy clubs. När Andew frågade om han kunde lägga till repliker fritt var Allens enda villkor att han inte skulle svära.
Andrew spricker av spänning eller lycka när han säger att han inte kan förstå att han sitter där på scenen med Cate och Peter. "Första gången jag såg Cate stod jag med min son som är 22 samtidigt som Allen beskrev någonting för mig. Cate bytte om rakt framför oss. Det var svårt att hålla koncentrationen. Jag är ett stort fan av Cate och var mycket nervös inför att jobba med henne." Andrew tittar på Cate som ursäktar sitt hastiga ombyte. Andrew förklarar att Cate fick honom att känna sig lugnare när han sa till henne och Peter att de är bästa i branschen och Cates svar var att de just sagt detsamma om honom.
Allen är alltid öppen för förslag och Cate beskriver hur Allen sa "låt mig fundera på det" när hon föreslog att hon skulle ta en dusch i slutet av filmen. En stund senare sa han "låt oss testa det". Allen förväntar sig att alla skådespelare kommer med egna idéer. Hans regi är skriven i manuset och det gäller att komma med egna idéer. Allen är försiktig med hur han ger regi och Cate förklarar hur Allen påminde henne om Blanche (i "Linje Lusta") när han skyggt svarade på hennes fråga "how would you do it Mr. Allen?"
På frågan om hur "crazy" hon var mellan tagningarna svarar Cate att det påverkar tänkande men att ju mer man gör det desto mer van blir man. Cate förklarar att hon har två barn som hon måste göra läxor med på kvällen och då gäller det att kunna stänga av. Hon säger att det handlar om att vara ekonomisk men att det påverkar drömmar.
En man i publiken frågar hur det kommer sig att man alltid får en känsla av att alla i Allens filmer lever i en särskild Woody Allen-värld. Cate säger att det inte är något som Allen säger men att texten har en särskild rytm. Alla skådespelare på scen har stark teaterbakgrund och nickar när Cate säger att från teatern har man så stark känsla av text, vad det betyder och hur det påverkar världen och karaktärerna. Dessutom så är nog alla influerade av Woody Allens tidigare filmer, även om det är omedvetet, tillägger hon.
Peter tillägger att det Allens uppmuntran till att avbryta varandra och tala över varandra också bidrar till den Woody Allen-värld vi alla känner igen.
Har man någonsin läst "Linje Lusta" ("A Streetcar Named Desire") av Tenesse Williams kan man inte låta bli att undra om likheterna mellan "Blue Jasmine" och Williams pjäs. Cate säger att hon självklart såg likheterna och använde lite av vad hon använde när hon spelade pjäsen i regi av Liv Ullman. Cate lägger till att Long Days Journey Into Night också gav inspiration till hennes karaktär. Men slutet är förstås annorlunda och har en helt annan ton. Allen nämnde aldrig "A Streetcar Named Desire". När Cate nämnde pjäsen ville Allen inte prata mer med henne.
Den sista frågan för kvällen i ett rum fullt av skådespelare handlar är om ifall det är enklare att spela när alla skådespelare har en bakgrund i teater. Cate, Peter och Andrew konstaterar att det är fantastiskt att få jobba med skådespelare som har teaterbakgrund. Det ger mycket subtext och historia. Cate säger att scenerna i lägenheten påminde om vilket repetitionsrum som helst, bara lite snabbare och vildare.
Woody Allens "Blue Jasmine" har biopremiär på fredag.
