Claire Foy: "Det kan vara utmattande att spela Lisbeth Salander"

Lisbeth Salander, den hårda hackerexperten från Stieg Larssons böcker, har blivit en stor ikon inom populärkulturen. Detta inte minst tack vare Noomi Rapaces insats i den svenska filmtrilogin, och Rooney Maras tolkning i David Finchers film.

Inom kort är det dags för Claire Foy att ta över den hårda rollen i "The Girl in the Spider's Web", ett nytt kapitel i Millennium-serien. Hon beskriver sin Lisbeth som kryptisk och instängd, en överlevare, som i den nya filmen tvingas att konfrontera händelser ur det förflutna. Som vi hört i trailers gör hon det med svensk brytning. Men när jag träffar henne i Barcelona ber hon om ursäkt på förhand, med ett generat skratt - orolig för vad vi svenskar ska tycka om hennes dialekt.

 

Hur skapade du din version av Lisbeth Salander?

- Med stor försiktighet. Jag började med böckerna. Jag hade läst böckerna och sett filmerna, allt fanns ju där, men jag kan inte bygga några beslut på vad jag tror mig veta om henne. Jag återvände till böckerna, och läste och läste och läste. Jag fokuserade på vad jag tyckte var viktigt och vad jag kunde relatera till.

- Det här är en mycket annorlunda historia. Det är en actiondriven thriller, och det var viktigt för mig att jag mitt i allt detta kunde förbli Lisbeth. Vi gick tillbaks till grunden och började om från noll med henne.

Vad var det du kunde relatera till?

- Något jag uppskattade med böckerna är att det hon känner inom sig, inte alltid stämmer med vad som händer runt om henne. Lisbeth förstår världen på ett förvirrat sätt. Hon är utsatt, och alla utnyttjar det. Hon känner sig stark medan alla tror att hon är svag. Hon känner sig inte säker i världen, och det är skrämmande. Att hon har blivit så lurad och skadad, den känslan av att världen inte är en vänlig plats, den krossade mitt hjärta.

 

 

Hur gick det till när du fick rollen? Var det svårt?

- Det var udda. Jag läste manus, medan jag fortfarande spelade Englands drottning. Jag förstod inte varför någon skulle vilja ta på sig en roll med så höga förväntningar. Det har gjorts mycket framgångsrika och vackert spelade inkarnationer innan. Varför skulle jag ens vilja försöka? Varför skulle någon? Man måste vara galen! Jag råkade vara i New York när Fede var där, och han är ju fantastisk så självklart gick jag med på att träffa honom. Och han talade så fint om henne, och inspirerade mig att se henne på ett nytt sätt.

- Jag visste att jag skulle spela in "First Man", och var det ens möjligt för mig att hinna med? Eller skulle jag få ett nervöst sammanbrott? Jag tänkte: "Herregud, bara gör det!" Och jag gjorde det.

 

Finns det någon koppling mellan den här filmen och "Dragon Tattoo"?

- Det här bygger på den fjärde boken. Jag tror att Lisbeth har gått vidare efter allt som hänt. Den tredje boken var ett avslut på den delen av hennes liv. Allt som hon har kämpat för, och friheten hon ville ha - hon kunde börja om på nytt. Den här filmen tar inte upp mycket av det, men vi ser i början av filmen att hon är redo för nästa kapitel. Hon har sin frihet, hon har pengar. "Vad gör jag nu?" Hon tar rätt dåliga beslut och stora risker, för att något måste hända i hennes liv.

 

Du kommer från England, och Lisbeth är svensk. Vad ser du i henne som särskilt nordiskt?

- Att vara brittisk är att ofta få höra att man är för stel, eller för artig... Jag håller inte med om att man är på ett visst sätt för att man är från ett visst land. Det låter trångsynt. Jag köper det inte. Alla är sin egen individ, och särskilt Lisbeth. Sverige är fantastiskt, människorna där är fantastiska. Men det går emot hennes natur att säga att Lisbeth är på ett visst sätt för att hon är svensk.

 

 

Blir du någonsin förvirrad av att jobba med olika dialekter?

- Nej, egentligen inte. Jag tycker det är riktigt intressant med dialekter. Jag har nog aldrig spelat en karaktär som pratar som jag gör. Det är alltid en annan rytm. Man står på ett sätt, man talar på ett sätt, munnen rör sig på ett sätt, allt det där påverkar rollfiguren. Man inser också att folk i olika länder uttrycker sig på olika sätt, helt baserat på vilka ord de har att tillgå.

Försökte du att stanna kvar i rollfiguren och behålla dialekten mellan tagningarna?

- Nej. Men jag borde definitivt göra det. När man säger ”bryt” borde jag stanna kvar i de tankarna, för då skulle jag antagligen agera bättre. Men i slutändan gillar jag att vara mig själv, jag vill kunna jobba med folk. En inspelning handlar om att jobba tillsammans, det får inte bara handla om mig. Jag vill kunna kommunicera med andra och vara mig själv. Jag borde stanna kvar i rollfiguren, men jag gör det inte.

 

 

Hur utmattande är det att kliva in i Lisbeths mörka sinne?

- Jag tycker det är utmattande på så sätt att… Det är inte specifikt ett mörkt sinne, jag tror att Lisbeth snarare stänger ute alla tankar, det är vad hon gör. Och det kan vara rätt utmattande, för man måste leva i en värld där den personen inte vill se sig själv eller tänka på sig själv. Som skådespelare älskar man ju att kunna uttrycka sig själv, och ha alla känslor till sitt förfogande. Att spela någon som inte har de verktygen, då blir man liksom blockad. Man kan inte släppa ut allt. Det var också en fysiskt utmattande inspelning med mycket action och stunts. Men jag skulle inte byta ut det mot något i världen.

Hon är emotionellt blockad, säger du. Mycket på grund av allt som hon har levt igenom. Hur hittade du den balansen hos Lisbeth?

- Det är något som många människor, de flesta människor i världen, tvingas att gå igenom. Vid något tillfälle i din barndom är livet inte perfekt. Man går igenom saker och lär sig hur man förändras och anpassar sig för att kunna överleva, till viss grad. Som vuxen kan man titta tillbaka och inse hur gamla händelser har påverkat en, eller vilka skyddsmekanismer man har byggt upp.

- Saken med Lisbeth är att hon är äldre än de flesta, om man ser till allt hon gått igenom. Men hon har aldrig fått tiden, kärleken eller friheten för att känna att det är okej. Det är okej att vara ledsen för det hon gått igenom. Hon är en ren överlevare, och hon stannar aldrig till för att tänka efter. I den här filmen tvingas hon att stanna till och konfrontera det som hände.

Du har sagt att du blev glad när du fick rollen, men också orolig för hur du skulle klara av den. Lyckades du hitta balansen där du också kunde njuta av jobbet?

- Det där händer väl alla, eller hur? Jag önskar jag hade nyckeln till hur man klarar av det. Alla kliver väl någon gång in i styrelserummet och tänker ”skit, jag kommer säga fel saker”. Det finns säkert de som känner att ”här hör jag hemma, halleluja!” Jag har träffat sådana människor. Men vi övriga fejkar det tills vi fixar det. Man lär sig jobbet längs vägen och hoppas att folk förlåter ens misstag. Det är det största jag lärt mig. Man kan döma andra, man kan tycka att alla andra borde ta rätt beslut och sitta på alla svar, men vad säger det om dig när du själv inte gör det?

 

 

Vad gillar du bäst med Stockholm och Sverige?

- Att vara ute på vattnet. Och jag älskar ljuset i Stockholm. Det är en otrolig stad där man uppmuntras att gå ut i naturen. Städer kan vara stora skyskrapor, som att det vore höjden av civilisationen. Men de mest fantastiska städer tycker jag är de som får en att inse vilken otrolig miljö man är i. Att man har nära till vatten eller landskap. Stockholmarna har en stark respekt för sin stad. Jag älskade det. Och alla är så vackra!

Finns det några likheter mellan Drottning Elizabeth och Lisbeth Salander?

- Ja, jag tror det. Först tänkte jag ”nej, absolut inte, vad fånigt”. Men när jag har spelat båda känner jag att det finns en, som sagt, oförmåga att uttrycka sig själv. Ingen av dem kan acceptera sina känslor. Elizabeth kunde ses som känslokall, precis som Lisbeth.

 

- Det vore lätt att säga att Lisbeth inte har mänskliga känslor, att hon är något autistisk, att hon är det ena eller det andra, men i verkligheten så pågår allting inom henne. Hon känner lika mycket som alla andra. Men hennes beteende är inte konventionellt. Båda kvinnorna har sin plats. Och jag är glad att jag har spelat människor som inte gör saker på det konventionella sättet, som inte uttrycker sig som förväntat, som är mer kryptiska och mer svåra att älska. Mer komplexa, antar jag.

Hur känner du inför att lämna över ”The Crown” till en ny skådespelerska?

- Ja, Olivia Colman tar över. Hon har min välsignelse. Det är över ett år sedan jag spelade rollen för sista gången, och jag är tillfreds med det. Jag är också väldigt stolt över serien och att ha fått vara en del av den. Jag följer ju efter Helen Mirren, Kristin Scott Thomas och Emma Thompson och många andra som har spelat henne förut, så jag känner inte att jag äger den rollen. Olivia är extraordinär, vi håller kontakten och jag finns där för henne om hon behöver mig under processens gång. Jag ser fram emot fortsättningen.

 

 

Tror du att Lisbeth, som feministisk ikon, är mer relevant än någonsin?

- Är hon en feministisk ikon...? Jag vet inte. Alla dessa feminister som har kämpat för en förändring i åratal. Lisbeth är inte sån. Jag tror inte hon skulle kalla sig för "feminist". Inte för att hon inte tror på det, eller står för samma värderingar. Jag tror bara inte att hon vill associera sig med något. Hon är bara Lisbeth, och skiter i resten av världen. Men när vi spelade i filmen pratades det mycket, i media och bland folk, om saker som aldrig hade tagits upp förr. Det var intressant, för böckerna skrevs för mer än tio år sen, och plötsligt visade alla intresse för samma teman. För mig var det en ögonöppnare att spela en karaktär som var före alla andra.

 

Lisbeth Salander beskrivs ofta i pressen som en stark karaktär. Men är det inte dags att sluta prata om ”starka kvinnliga karaktärer”, och sträva efter mer jämlikhet med manliga karaktärer?

- Självklart. Det finns starka kvinnor, men maskulinitet betyder inte att alla män är som Russell Crowe. Det finns en hel bredd bland män där ute och samma är det med kvinnor. En kvinna som är svag och sårbar kan också ha en styrka inom sig. Att säga att Lisbeth är stark, betyder det att andra kvinnor är svaga i jämförelse? Det är nonsens. Alla vet det. Någon gång ska jag kräva att man slutar fråga mig om ”starka kvinnor”, det finns ingen poäng i det.

Fick du någonsin spela mot Mikael Persbrandt, som gör rollen som sin far?

- Nej, tyvärr. Men åh, han var legendarisk. Alla var besatta av honom! Han är en ”big deal”. Jag var tyvärr aldrig där. Och det hade antagligen blivit lite konstigt. ”Hej… pappa?” Vi ska ju hata varann. Men jag såg några av de flashback-scener som han är med i. Och wow, han är fantastisk.