Den brittiske, Oscarbelönade filmskaparen återvänder till bioduken efter två år med OS och teater. I thrillern "Trance" med James McAvoy, Rosario Dawson och Vincent Cassel utforskar han temat hypnos och vi frågade mer om filmen, inspirationen och mörkare sidor...
Det finns många lager i filmen som du tacklar. Var det en utmaning att kunna hålla isär dem och kunna blanda dem samman?
- Uppenbarligen är det en av de mer delikata grejerna med film. Amnesi är en macguffin* i den här filmen då den egentligen inte handlar om amnesi. Men det är ett utmärkt område som filmvärlden älskar. Det finns många filmer - "Memento", "Inception", "Eternal Sunshine of a Spotless Mind". Alla utforskar den här världen av fantasi och hur man kämpar med den. Alla de filmskaparna och jag speciellt refererar till Nick Roeg (filmregissör som gjort bl.a. "Rösten från andra sidan", reds.anm). Även om han inte gjorde filmer om amnesi så använder han tiden som en helt flödande sak framför dig. För honom så sker dåtid, nutid och framtid samtidigt. Och det fina med film är att det är ett oavbrutet minne. Det är en oupphörlig tidslinje. Om du använder den väl, i din historia eller dina skådespelare, så kan du klippa varsomhelst i den oupphörliga tidslinjen dåtid, nutid, framtid eller som i detta fall minnen. Jag älskar den sidan av det.
Det är en hyllning till film noir också?
- Ja, det är tre macguffins i filmen. En är amnesi. En av karaktärerna säger att amnesi är skitsnack. Och det är det i filmen eftersom hon säger att det handlar om att glömma är ett beteende eller val. Alla gör vi det. Hon säger att vi är skapade av en serie minnen och att vi hänger samman på det sättet. Det är vad du är och vi vet det från de tragiska fallen med Alzheimer. Och det börjar vittra sönder, alla säger att personen försvinner. De är där fysiskt men borta för att de inte längre håller ihop minnena. Vi använder en utvald del minnen för att avgöra vilka vi är. Vad som är betydande i filmen är att folk tror "Det där en väl en slump?". Men det är det inte. Det är så hypnos fungerar, när de gör sådana tricks som att få dig att säga siffran sju för att du är omgiven av den utan att inse det. Den andra macguffin är femme fatalen. För hon är en femme fatal även om hon har en mycket mer komplex och skadad historia, hon är en överlevare. Vad hon försöker göra är inte bara utnyttja män för makt, som den klassiska femme fatalan gör, utan just överleva. Den tredje macguffin är den förlorade tavlan. Det är inte tavlan som är försvunnen, utan ett minne.
Blev du själv hypnotiserad inför filmen?
- Jag älskar att hypnotiseras av filmer (skratt). Som Vincent Cassel säger i filmen: 5-10% är mottagliga, vilket troligen är sant. Det finns massa teorier om att ensambarn som växer upp och blir särskilt mottagliga eftersom de spelar rollspel mycket i barndomen och fantiserar om att leka med någon som inte är där. De säger att skådespelare är väldigt mottagliga eftersom de rollspelar hela tiden, i fantasivärldar som inte finns. Och jag är troligen en av dem så jag lät mig inte hypnotiseras faktiskt. Jag tänkte att det skulle vara slöseri med tid eftersom jag är ett sådant kontrollfreak, jag är aldrig tillräckligt avslappnad.
Så du var lite rädd för att göra det?
- Troligen.
Hypnos är ett stort tema i filmen medan den samtidigt handlar om en alternativ verklighet. Hur begränsar du dig för att dessa teman inte ska ta över filmen?
- Jo, så det är fyra transer. Den första riktiga är valarna som simmar på TV, när han är hemma och kollar på historieprogram. Så ringer brevbäraren på dörrklockan med paketet, och han tänker "Toppen!". Han börjar öppna paketet men väcks ur transen av männen och våldet. Han slappnar inte av tillräckligt så i den andra transen så sätter hon den svarta killen i graven. Hans skräck ironiskt nog är att bli levande begravd så han är sårbar där. Och det får honom (McAvoy) att känna sig mer avslappnad, lugn och likvärdig med dem. De är också sårbara. Sedan tar hon med honom till franska landsbygden i den tredje transen, som bygger på att hon känner honom sedan tidigare. Hon visar honom försvunna tavlor då alla som är intresserade av konst, som en auktionsförrättare borde vara, vet att det är försvunna tavlor. En av dem, Modigliani, är faktiskt med i James Bond-filmen. Det är den tredje transen och det får honom jätteavslappnad. Och det är då man börjar undersöka vad som hände när han lämnade auktionshuset. Han börjar minnas dagen och det blir väldigt, väldigt mörkt.
- Och den fjärde transen är den mest intima av alla och man vet inte riktigt om det är en trans, vilket är poängen. Hon rakar sig eftersom det är en hemlighet som bara de vet. Hon tar honom till det mest intima, han säger "Hur visste du?" och hon svarar "Du berättade för mig". Det är en sexuell historia och intimitet, och det är den fjärde och ultimata transen. Och i den, eftersom den är så intim, berättar han var den är. Sen tror han att han går och dödar männen, för att han är en hjälte. Pang! Pang! Pang! Pang! Men så vaknar han upp... (skratt) och de lever fortfarande! Och Vincent, med sitt halva huvud, säger "Hon har utnyttjat dig hela tiden". Så det är transerna och användningen av hypnos. Det finns många detaljer, som MRT-scenen när han tror att han får elchocker. Det är hypnotiskt föreslagen smärta som är kliniskt bevisat att de kan göra.
Du spelade in filmen för två år sen. Hur kom det sig att du gjorde OS?
- Vi höll på att filma klart "127 timmar" och fick OS, som är ett tvåårigt jobb. Men det är uppenbart att om du spenderar två år med något så kommer du bli galen, ingen hypnos hjälper då. Du skulle bli tokig! Så tråkigt... Så medvetet så sade vi att vi skulle ta två sabbatsår. Under det ena gjorde vi "Frankenstein" på Nationalteatern här, som samma team från öppningsceremonin jobbade på. Det var 2010 och under det andra sabbatsåret, 2011, filmade vi "Trance". Vi sade att vi inte skulle klippa den förrän efter OS. När man ser tillbaka på det så kan man se det som att när man jobbar på något familjerelaterat som är väldigt hyllat och positivt, som öppningsceremonin, så arbetar hjärnan fortfarande med "Frankenstein" eller "Trance". Det är så man behåller förståndet genom att balansera de mörka och ljusare sidorna.
Du har inte arbetat så mycket med ljusare saker dock.
- De som varit ljusare har misslyckats, ingen har sett dem. "A Life Less Ordinary" var lite ljusare, en slags komedi. "Millions" är lite ljusare. Men ingen går och ser dem. Så vad gör man? Mycket i "Slumdog" är roligt, den har en ljusare sida antar jag. Men den mörka sidan finns alltid där och är min personliga smak inom film. Jag menar, jag går och ser romantiska komedier och sådant. Men mina egna lutningar är år den något mörkare sidan. Så jag älskade att göra denna, speciellt när vi förberedde inför OS.
Så du har en mörk sida?
- Nej, det är historieberättande, det är toppen. Det är som de säger om Lucifer och skurkar, de har de bästa replikerna. Det är klassiskt inom film, eller hur? De bästa historierna är oftast de mörkare. Och även de som inte är det, som "Slumdog", så finns det mycket mörker i dem. Barn som får ögonen urplockade. Folk glömmer bort det mot slutet men det finns där också. Det ena existerar inte utan det andra.
Det pratades om att Michael Fassbender och Scarlett Johansson skulle medverka i filmen. Är du nöjd med den slutgiltiga ensemblen?
- Rollsättning är en rolig grej för det ser alltid så svart-och-vitt ut på papper. Det är egentligen en dans. För det handlar inte bara om, som många tror, att du vill ha en speciell skådespelare till den rollen. Det är mer komplicerat än så. Det är deras scheman, deras agenter, om filmen de gjorde innan och om de vill göra den här slags film nu. Allt det där. Fassbender var intresserad men sade att han ville spela tjejen... "Okej Michael, tack"... Vi såg en rad skådespelerskor och det var någonting med Rosario (Dawson) som var underbart för det. Fram till OS så var vi tvungna att filma i London för att vara nära OS. Men det är den typen av film som kan utspelas varsomhelst. Vi tänkte göra den på Manhattan med en brittisk tjej. Vi ville bara att hon skulle komma från utsidan. Så att hon var amerikansk var väldigt bra och annan grej med Kalifornien är att det är väldigt terapivänligt. De tror att man finner svar bara genom att prata om det. Prata, prata och så finner man svaret... Det passade filmens rytm väldigt bra. Och hon gör ett toppenjobb.
Hur använde du London?
- Jag älskar London! Jag älskar att filma där. Det är en underbar stad som jag inte tror utnyttjas ordentligt. Det är underligt att filma i ibland. Folk verkar koncentrera sig på landmärken och sådant. Tidningen National Geographic gjorde en undersökning om de största, ledande städerna i världen alla kategorier. Två var högst upp på listan, flera mil före de andra - New York och London. Och jag skulle älska att filma på Manhattan en dag för jag älskar bilderna av staden på bioduken. Jag tycker dock London är underanvänt. New York är vi vana vid även om det är, eller ser ut att vara en fantastisk stad att filma i. Jag älskar London. Vi filmade mest runt East End, där jag bor. Det är en plats jag är bekant med, och dessutom mindre folk på.
Har "Slumdog Millionaire" och din Oscar gjort livet enklare?
- Jag tror den hjälpte oss göra "127 timmar". Jag tror ingen hade finansierat den annars. Du får en joker, ett kort att spela. Du for bokstavligen ett gratis kort att spela en gång och vi använde det på "127 timmar". Det räknas inte efter det (skratt). Nej, alla säger att det räknas men det gör det inte i verkligheten. Allt rullar på, någon annan vinner och den får en joker att spela.
Tror du att en till Oscar skulle ge ett nytt kort?
- Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror det är så det funkar.
Men en nominering räknas inte lika mycket?
- Nej, det tror jag inte. Jag menar genuint att du får ett kort att spela vilket är bokstavligen en film du får göra. När du vinner ett särskilt pris så tror jag knappast att du automatiskt får 100 miljoner dollar för att göra en film. Det enda sättet du får det är genom att göra en blockbuster som seriöst fungerar och då får du seriöst en joker att spela. Vilket jag tror är grejen med Chris Nolan. Det är så han jobbar med systemet - han gör "Batman" eller som nu när han producerar "Superman" - och sedan kan han göra "Inception". Och det är så man jobbar sig fram på blockbuster-nivå. Jag tror att på en mindre skala så om du vinner priset så får du spela det en gång inom en viss budget.
Tar du någonsin ledigt? Du hade sabbatsår och gjorde en film...
- Jag åker på semester, precis som ni gör. Det är ett jobb! Alla tycker att jag borde ta ett år ledigt. Man måste fortsätta jobba. Och problemet med OS var att det var mycket där som inte kändes som jobb, när man själva verket vill jobba och berätta historier, vilket är mitt jobb egentligen. Man vill inte sitta i möten hela dagen, vilket OS mest handlade om.
* En macguffin är en detalj i berättelsen i form av ett mål, åtrått objekt eller en annan motiverande faktor som protagonisten (eller möjligen antagonisten) är villig att göra och offra nästan vad som helst för att nå, beskydda eller kontrollera.
"Trance" har biopremiär onsdagen 5 juni.
