En gentleman om att adaptera för vita duken

"Gentlemen" är Klas Östergrens genombrottsroman. Det är en berättelse skriven av en rastlös, ångestriden men lycklig författare. Östergren utforskar romanformatet och vi får följa med. Om man ska översätta romanen till modernt filmspråk, så är det en blandning av klassisk film noir, ”Rocky”, ett mustigt triangeldrama, ”Gökboet” och… ”Dödskallegänget”. Det är en roman överfylld av karaktärer och miljöer. Klas Östergren skrev ”Gentlemen” 23 år gammal. Nu 36 år senare får Östergren se sin roman på vita duken.

- Boken "Gentlemen" hade jag ett laddat förhållande till i många år och avvisade kategoriskt alla försök att skriva en fortsättning eller att filmatisera. Jag tyckte att den var helt hopplös att försöka filmatisera, eftersom den har så mycket miljöer och så mycket epok i sig att det skulle bli både dyrt och omständligt. Men nu när frågan ställdes för fem, sex år sen, så hade tiden gått och det fanns resurser och det fanns möjligheter med ny teknik och framförallt en regissör som Micke Marcimain, som var väldigt sugen och som hade en vision som jag tyckte om.

- När jag skriver en roman så ligger det ofta nära den officiella historieskrivningen eller nära en verklig händelse. Men det är inte den verkliga händelsen som gestaltas, utan effekten av denna verkliga händelse. Det har blivit en metod som jag praktiserat. Från början slumpade det sig så, senare har jag tillämpat den som en fruktbar metod. 

- Nu när jag skulle ge mig i kast med att skriva en berättelse igen, den här gången för film, så tänkte jag att jag betraktar romanen som den verkliga händelsen och lägger filmen precis intill den. Jag läste om böckerna, sen så skrev jag manuset från minnet. Jag har inte bläddrat i dem. Jag har berättat samma historia en gång till och den är intill förväxling lik originalet. En normaltittare kommer inte se någon skillnad och vissa avgörande nyckelsaker är givetvis identiska med böckerna. Men där jag har kunnat ta mig friheter har jag gjort det, men mest för att underhålla mig själv.

- Nä, man kommer inte kunna uppfatta några skillnader. Då måste man verkligen sitta och jämföra rad för rad. Tiden har gått och jag har blivit vuxnare och jag kan se vad som fattas i "Gentlemen". Vissa roller har fått större plats och vissa har fått större svängrum.

- Om man ser på gestalten Maud, så är hon central men kanske inte med i alla scener i boken. Men alla scener i boken förutsätter någon slags relation till henne. Men nu får man se henne mycket mer och hon får en tydligare framtoning i filmen. Det är något som ger sig själv när man översätter en bok till film. En person som omtalas vill man gärna låta tala i egen sak på scenen.

- Det är en naturlig följd av processen. Det har varit en av de stora fördelarna att jag skrivit manus på min egen förlaga, att jag kan ta repliker och lägga i mina gestalters mun, som inte finns utskrivna i böckerna. En annan manusförfattare hade nog tvingats till en större trogenhet mot originalet. Men jag har kunnat ta mig stora friheter. 

- Svårast? Var man ska börja och var man ska sluta, när man gör en film på två timmar, helt enkelt. "Gentlemen" är ju en roman som innehåller uppslag och stoff till flera böcker. Den skrevs av en ung man som bytte ämne så fort han blev rastlös. Eller bytte miljö eller spår. Därför är det en underhållande och generös bok. 

- Det var det som slog mig när jag läste om boken i vuxen ålder: "jävlar, vad den här unge mannen slösar med idéer". Den andan har vi faktiskt lyckats föra över till filmen. Jag tycker att vi till slut lyckats hitta en rytm och insåg att det här är vad vi hinner berätta. Det var en svårighet att hålla det där formatet någorlunda rätt och inte göra en 3,5 timmars film.

- Jag tycker att den här filmen har närmat sig den bok jag trodde jag skrev när jag var ung. Jag hade en tanke att jag skulle skriva en väldigt sorglig bok om några unga människor som går under. Stockholm gjordes om och det fanns inte plats för det här bohemlivet och alla var tvungna att tjäna så mycket pengar för att klara sig. Redan då kände man tendenserna. Då kom folk fram till mig och sa: "vilken rolig bok du har skrivit. Vad roliga de är de här människorna. Vilka festliga upptåg!" Och då blev jag jättebesviken, för att det var en tragedi jag hade skrivit men de tyckte att de hade läst en komedi. 

- Vad filmen gör är att lyfta fram den där svärtan lite tydligare. Den här filmen ligger närmare den vision jag hade när jag skrev "Gentlemen". Det gör mig lycklig att jag fått göra ett sådant tillrättaläggande så långt senare. Det är ett unikt tillfälle.

En sen natt vid en bardisk dränker Mikael Marcimain ("Call Girl") och Klas Östergren sina sorger vid en bardisk efter att ett annat projekt gått i stöpet. Då föds idén till att filmatisera "Gentlemen" och kanske till och med "Gangsters", som var relativt nyutkommen vid det laget.

- Man känner ju vad för relation en person har till en bok eller till ett material. Jag kände direkt att han kunde böckerna. Han hade läst dem noga. Han hade en levande relation till stoffet. Han kände sig förtrogen med det, på ett sätt som man sällan möter hos någon som inte… ja, det där kan man inte fejka. Det var snarare det som slog mig.

- Vi har jobbat så att jag har skrivit, sen har vi setts och sen har jag gått hem och skrivit igen. Och ibland har han till och med bott här nere och jobbat. Det har varit mycket prat om format och hur man ska dela upp berättelsen. Vi har suttit i säkert fem år och skrivit. Men inte hela tiden, givetvis. Det har varit tuffa diskussioner om var vi ska lägga krutet. Jag kan inte räkna hur många versioner av manuset som vi skrivit ut, men det var i alla fall en trave på en meter som jag kastade. 

- Jag åkte över till Litauen där Hornsgatan-lägenheten är uppbyggt och en del andra miljöer. Det var helt häpnadsväckande hur de hade byggt upp denna gamla lägenhet. Scenografen hade ritat upp lägenheten och sen kört över möbler med långtradare. Ja, till och med kakelugnar och sen smackat upp den i en stor sporthall i Vilnius. Hantverkarna där är så vansinnigt skickliga. Det var spöklikt att komma in i den där lägenheten.

- Vi pratade nästan varje dag. Jag jagade inte honom, för det går ju inte. Men han ringde på kvällen och berättade vad som hade hänt. Då kunde han och jag diskutera morgondagens äventyr och inför nya scener. Ibland om man skulle byta ut en överflödig replik och så vidare. Han är mer trogen böckerna än vad jag är. Det framgick ganska snabbt i vårt samarbete. Det är en ynnest att få känna så. Har man inte ett totalt förtroende för regissören då skulle det bli väldigt obehagligt att vara i den här branschen.

Förutom filmen har Klas Östergren skrivit manus till en TV-serie som baseras på hans genombrottsroman och uppföljaren "Gangsters".

2005, 25 år efter att "Gentlemen" skrevs utkommer uppföljaren "Gangsters". Den här berättelsen utspelar sig, föga förvånande, 25 år efter "Gentlemen". I den här berättelsen ställer Östergren mycket av det vi fick veta i "Gentlemen" på ända. Redan från början så bjuder han på en Palahniuksk twist. Ni som läst boken vet, ni som kommer att läsa den kommer snart att veta och ni andra får gott vänta tills nästa år. 

- Den känns väldigt avlägsen, det är mer än ett år till någon får se den. Den börjar i stort sett på samma sätt som filmen sen går den långsammare framåt. "Gentlemen" tar slut en liten bit in i del 3 och sen förflyttar vi oss till den andra boken. Och i sista delen är vi en helt annan epok. Närmare vår egen. Det är länge nog. Det är nästan fyra långfilmer han fick filma. Det spänner över en enorm tidsrymd. Människor föds och dör. Det händer mycket. Vi fick ta vissa avgörande beslut som påverkade sättet att berätta.

- Jag vill jobba vidare med Micke och det tror jag är ömsesidigt.

"Gentlemen" hade nyligen premiär på Torontos filmfestival. Vi vanliga dödliga får vänta till den svenska premiären 5 december.