Ett hjärtligt möte med Isabella Rossellini

För Isabella Rossellini blev Hollywood blev en lika naturlig del av livet som dubbla medborgarskap och kulturer. Ingrid Bergmans och Roberto Rossellinis dotter har dock lyckats att slå in på en egen bana med indiefilmer och ”Green Porno”-serien. När hon möter MovieZine över Zoom blir det snabbt ett öppet och oförutsägbart samtal som fladdrar fritt över filmkonst, känslor och samtid.

 

 

- Jag skrattar mycket. Jag gillar ju humor, så jag skrattar ofta! Isabella verkar förtjust över frågan och fnittrar till förtjust.

- Jag skrattade i morse när en av mina vänner ringde mig. Han bor i en husvagn eftersom han inte vill vara fast på ett ställe på grund av pandemin. Han tillbringade natten i den men det är inte tillåtet att sova på gatan i en husbil. Så han pratar med mig på telefon och så avslutas samtalet tvärt och jag tänkte ”kanske batterierna tog slut”. Men så ringde han upp igen och sa att det var en polisman som kikade in med en ficklampa så att han fick dyka ner och gömma sig! Det är ju ett sätt att undkomma covid-regleringen – många väljer att bo i hus och skåpbilar så de kan röra sig fritt istället och besöka natur och parker istället för att vara fast i sina lägenheter. Åh, som det fick mig att skratta, säger hon och ger ifrån sig ett riktigt sympatiskt skratt.

- Skrattade jag igår? Det var i alla fall väldigt roligt att vara tillbaka på jobbet, en oerhört trevlig dag. Jag skrattar alltid känns det som!

 

 

- Ja, det är ju Rosendal på Djurgården. Lars Krantz (trädgårdsmästare som designade odlingarna) är en nära vän till mig. Jag tror att den senaste gången jag var i Stockholm var för fem år sedan när Stig Björkman bjöd in mig till dokumentären om min mamma. Det är en sådan vacker stad. Jag älskar allt designen, maten… det är underbart.

- Jag har sådan tur att jag är uppväxt med två länder som har helt olika sätt. Det är två otroliga kulturer, Italien och Sverige – helt olika men utomordentliga! Det är fantastiskt att ha båda dem inuti mig.

 

 

Isabella är för en filmpublik kanske mest känd för  ikoniska roller som exempelvis nattklubbssångerskan Dorothy Vallens i David Lynch ”Blue Velvet” och den odödliga societetsdamen Lisle von Rhuman i ”Döden klär henne” men har flera andra strängar på sin lyra. För några år sedan satte sig den numera 68-åriga skådespelerskan i skolbänken och studerade biologi – med särskilt fokus på insekters kärleksliv. Denna nyfikenhet utvecklades till regidebut med webbserien ”Green Porno” som snabbt har fått hängivna fans världen över.

 

Man vågar nästan tro att du hyser en viss fascination för insekter!

- Jag har alltid älskat djur. Insekter är roliga eftersom de skiljer sig så mycket från oss.

- De gör alla sorters saker vi inte gör. Hos däggdjur är det ju hane och hona, spädbarn och mjölk – alla liknar varandra. Men om du går till insektsvärlden så blir allting främmande. Jag är en biodlare. Hos dem är 90 procent av samhället honor och resterande är hanar. Hanarna gör inget annat än att ha sex och dö. Så det är helt främmande, en helt annan struktur.

Det låter som ett liv många män inte skulle ha haft något emot…

- (Isabella skrattar hjärtligt) Ja kanske. Mmmm, Jag är inte så säker på det… Det är ett flyktigt liv… kupan har ju en drottning och alla som lever i den är släkt. Drottningen är allas mamma. Hösten är den säsong då döttrarna dödar sina bröder eftersom de inte vill mata dem under vintern. Så bina lever inuti kupan och äter honungen de sparat… Men när jag kommer för att titta till bona så ser jag hur honorna har slitit vingarna av hanarna och kastat deras kroppar ut ur boet. Det är fruktansvärt! Så jag tror inte att jag skulle vilja var ett manligt bi!

 

 

Lite lättsammare då - dina kortfilmer från “Green Porno” är ju helt magnifikt absurda!

- Åh tack! Jag utvecklade dem till två monologer som jag turnerade med efteråt – tyvärr kom jag inte till Skandinavien! Men jag turnerade friskt i Amerika, Australien och Europa. Jag gjorde rentav zoomshower baserade på dem här hemifrån där jag ha alla djur. Kycklingar, kalkoner, ankor, får, getter… och givetvis bin! Fast jag använde inte bina eftersom de sticks men jag hade med fåren, hundarna och kycklingarna i min virtuella monolog!

Jag skulle verkligen velat ha sett den!

- Ja du vet jag gör den ju live och vi kanske gör den igen. Vi körde ju den två helger i oktober och nu har jag blivit anlitad av företag för att framföra dem för deras kunder. De är inte så svåra att sätta upp – det är att samla publiken som är krångligt. Det är problemet. Jag måste ju alltid ha två tekniker oavsett hur manga som tittar. Det måste vara ett visst antal som tittar för att få det att gå ihop till att betala allas löner. Att samla publiken är alltid problemet med teater.

…och just nu är det såklart väldigt strikta regleringar för alla liveframträdanden.

- Det är just därför det är så bra att vi gör det på Zoom – där allt är virtuellt. Vi har inte så mycket publik – det är att samla dem under dagen som är svårt!

 

 

Jag såg dig precis i dokumentären om Helmut Newton på Stockholms filmfestival. Den var ganska intressant.

- Vad som alltid intresserade mig med Helmut och som jag såg i hans bilder var att han växte upp under nazist-eran när den ariska rasen var vördad. Han fotade blondiner och tänker ”gud, de är så vackra”. Jag var inte hans typ så han fotade inte mig lika mycket – de han fotade mest var blonda kvinnor som hade blå ögon och var väldigt skrämmande. Det var något väldigt aggressivt med dem.

- Jag kopplade det alltid samman till hans uppväxt i Berlin, att den här “rasen” han beundrade och tyckte var så vacker skulle kunna döda honom. Att de inte alls tyckte om honom. Det var det som rörde mig i hans porträtt. Jag tänker att det måste ha varit väldigt svårt att känna att man dras till det och veta att man är hatad. Det måste ha skapat en inre spänning. Det är en spänning som kan utskiljas I hans foton och det är det som gör dem storslagna.

Från det förflutna till samtid – jag har tittat på ditt Instagram och tycker att det verkligen känns som du. Hur är ditt förhållande till sociala medier?

- Jag har Instagram eftersom man behöver ha det som skådespelare – det är en del av jobbet. Jag tycker inte att jag har en stor närvaro där – har knappt 300 000 följare och de flesta skådespelare har fem, tio, tjugo miljoner så jag ser mig inte som så aktiv. Som skådespelare behöver vi ju alltid promota det vi gör, gå på röda mattan och sånt – det är en del av överenskommelsen när vi gör en film. Nuförtiden måste man ha en närvaro på sociala medier.

- Jag är så pass gammal att jag känner mig lite vilsen på sociala medier men jag sköter mitt eget instagram. För mig är instagram väldigt författarlikt – man kan direkt se om ett konto sköts av personen själv eller en PR-firma. Det är otroligt! Det är fascinerande hur man får känslan av att känna personen bakom kontot, en känsla av hur de är som människa. Vanligtvis är det ju mest ett verktyg för ens arbete – ett kul sätt att promota min monolog var att posta repetitioner och ”behind the scenes”-material på insta.

Ja, din feed ger verkligen folk en känsla av vem du är.

- Häromdagen satte jag upp ett foto på mig helt täckt från topp till tå eftersom jag reste till Boston för att spela in en pilot för HBO. När jag färdades tillbaka gav de alla de här persedlarna till mig för att inte bli smittad (här ger Isabella ett hjärtligt garv), och jag satte upp ett foto på hela klabbet. Jag postade det där absurda fotot på mig eftersom jag inte kunde lägga upp något från inspelningsplatsen än.

- Varje dag försöker jag posta något – ibland är det svårt när jag känner “vad vill jag säga idag?”. Men det är bra att behöva tänka på det här varje dag – det ger dig disciplin att tala med din publik och ge dem något personligt som ändå handlar om ditt jobb.