Jon Voight har en lång skådespelarkarriär bakom sig och en av de mer starka och minnesvärda rollerna är naturligtvis som Ed i "Deliverance". Voight var inbjuden till filmgalan i Dublin för att hedra och dela ut pris till sin gamle vän John Boorman, regissören till "Deliverance". Intervjun med Voight blev dock allt annat än vad man hade förväntat sig. Han visade sig vara en gentleman med stort sinne för humor, men med en väldigt stor fascination över mitt hår.
Tålmodige Voight satt och väntade snällt på att vi skulle dyka upp i ett hotellrum. Det föreföll sig att jag blev den som klev in först in i rummet och hans blick fastnade direkt på mig. Han reste på sig, pekade på mig och utbrast:
- Jag känner dig!
- Öh, jaså?
- Jag glömmer aldrig en frisyr! Kul att se dig igen, sa Voight och skakade min hand.
Med den överraskande inledningen bröt Voight verkligen isen och vi satte oss ner med ett glatt leende på läpparna, allt medan Voight hade svårt att släppa ögonkontakten med mig under intervjun.
Din gamle vän John Boorman ska få pris ikväll.
- Ja, det förtjänar han verkligen. Han har en otrolig förståelse och talang för filmkonsten och han är ett riktigt energipiller för hela filmindustrin. Han har hjälpt många med deras karriär, inklusive min egen. Så han om någon är förtjänt av den här utmärkelsen.
Ni två har ju jobbat tillsammans med exempelvis "Deliverance". Vad är dina starkaste minnen av er tid tillsammans?
- Jag har väldigt många fantastiska minnen av honom. Jag träffade John för första gången vid Bafta-awards i England. Jag hade innan det sett "Point Blank" och jag ville jobba med honom. Alla skådepelare letar alltid efter talangfulla regissörer, så man kan säga att jag befann mig ständigt på jakt. Jag var ute efter någon som kunde ge mig jobb och någon som kunde ge mig rätt roller och som kunde berätta en bra story. Boorman var en sann historieberättare och hans filmer var intensiva.
- Jag träffade John och jag sa: "Du är John Boorman". Jag hade bara sett honom på bild och visste inte alls hur han var som person. Det är väldigt svårt att beskriva honom, men han är skojfrisk, snabbtänkt, passionerad och självklart talangfull. Han är en riktigt rolig människa helt enkelt. Jag tog i alla fall tag i honom och sa tyst: "Jag vill jobba med dig". Han i sin tur högg tag i mig och sa: "Och jag vill jobba med dig". Man kunde aldrig föreställa sig att Boorman skulle vara en sådan enkel människa, men han var det.
- Efter det skildes våra vägar åt och vi kom inte i kontakt med varandra på flera år, då jag fick ett telefonsamtal från John Boorman. Han sa att han hade en film som han ville att vi skulle göra tillsammans och strax därefter fick jag ett paket märkt "Deliverance". Jag började läsa och när jag kom till våldtäktsscenen la jag ifrån mig det. Jag fick känslan av att det skulle kunna vara en skräckfilm, men jag gjorde ett nytt försök och läste igenom det. Men jag kunde bara inte komma förbi den scenen. Man gjorde inte sådana filmer på den tiden. När John ringde till mig frågade han om jag hade läst det. Jag svarade att jag hade läst det, men sa till honom: "John, jag vet inte om det här är något för mig". Då svarade han: "Om inte du ställer upp kommer jag att höra med Gene Hackman eller Marlon Brando". Då blev jag fundersam, om han kan få Hackman eller Brando, varför pratar han med mig? Boorman gav sig dock inte och sa att han skulle ringa dagen därpå.
- Nu föreföll det så jag hade en flickvän på den tiden, Marcheline hette hon och var mamma till mina barn James (Haven) och Angelina (Jolie). Jag frågade henne om hon ville läsa manuset med mig och det ville hon hemskt gärna göra. Jag började läsa manuset högt och Marcheline satt och lyssnade på mig. Det blev nästan som att jag läste en godnattsaga för henne. Kan du tänka dig att man läser "Deliverance" som en godnattsaga? Jag gjorde det i alla fall!
- Hon var helt fascinerad över berättelsen, till och med när jag kom till våldtäktsscenen. Så till slut hade vi faktiskt tagit oss igenom hela manuset. Marcheline sa till mig: "Det var helt fantastiskt. Du borde verkligen göra den här filmen". Nästa dag ringer Boorman igen, precis som avtalat och frågar mig: "Nå, tänker du göra rollen?" Jag sa: Jag vet inte, John". Boorman som är en finurlig man la lite press på mig och sa: "Ok, jag räknar till tre och efter det går jag till Hackman och Brando". "Ett... två.." "Ok, jag gör det", sa jag".
Är du inte sugen på att jobba med Boorman igen?
- John och jag har faktiskt pratat om att göra en film till. Så sent som igår fick jag ett manus att läsa. Jag kunde bara inte läsa hela manuset, för jag behövde få lite sömn. Men det gick inte lägga ifrån sig det, så det slutade med att jag läste alltihop. Det var ett väldigt magiskt manus. Det här något som jag aldrig har gjort förut och det känns så rätt för mig. Det fokuseras på den mörka sidan av karaktären och den är väldigt teatralisk. Jag är perfekt för den här rollen!
En annan av dina klassiska filmer är "Love People at Midnight"...
- Nej, du tänker nog på "Midnight Cowboy".
Just det, mitt fel. Jag får gå hem direkt efter intervjun och slå mig hårt i skallen.
- Ja, jag önskar att du kunde göra det. Jag skulle definitivt göra det! Jag skulle vara deprimerad i flera dagar efter ett sådant fatalt misstag. Du borde skämmas!
Haha, ja. Jag får väl göra det. I vilket fall som helst var det en roll som du fick kämpa hårt för.
- Ja. Det är en riktigt lång historia hur jag fick den rollen. Men för att göra en lång historia kort tvingade jag in mig in till provspelningen och slutligen fick jag rollen. Jag satsade mina sista pengar på att ta mig till provinspelningen i England, men chansningen gick som tur var hem.
- Åh förlåt. Här sitter jag och pratar på. Får jag gottgöra min pratsjuka med att bjuda på lite té?
- Hm, jag kan verkligen inte glömma ditt hår. Det är helt fantastiskt. Vi måste ta ett kort tillsammans. Jag insisterar. (Se översta bilden)
