I en fullsmockad film- och tv-värld där det finns fler premiärer varje vecka än det finns timmar på dygnet att hinna med dem alla, så är det nog tyvärr en och annan som funderat på att skippa den nya Apple Original-filmen "Raymond & Ray". Vår egen recensent gav nämligen filmen en snål tvåa i betyg med motiveringen "färgfattigt, melankoliskt familjedrama"... ett betyg som tycks stämma relativt väl överens med de flesta internationella filmkritikerna också.
Men jag ska ärligt säga att jag hade chansen att förhandstitta på "Raymond & Ray" för några månader sedan och har haft svårt att släppa den helt sedan dess. På ett positivt sätt alltså. Det är möjligtvis för att jag påverkades av mitt möte med de båda skådespelarna Ewan McGregor och Ethan Hawke, som förtrollat tittare med många av sina hyllade skådespelarinsatser genom de senaste årtiondena. Och kanske fick deras hängivna och eftertänksamma snack mig på fall, men jag har verkligen väldigt lite att klaga på när det kommer till "Raymond & Ray" (och särskilt inte på skådespelandet).
Handlingen kretsar kring två halvbröder, vars farsa gav båda samma namn för att jävlas med dem... och i mellan varven så pucklade han även på sina söner till den grad att de vuxit upp utan någon kontakt med honom och skadade på olika sätt. Vi tittare får aldrig lära känna pappan, utan det är först efter att han dött och Raymond och Ray efterfrågas inför begravningen som vi släpps in i handlingen. Det är en film som blandar friskt mellan tragikomiska stunder, medvetet utdragna scener och ett jazzsoundtrack du behöver gilla för att inte genast komma på kant med filmen (vilket jag tänker är en av anledningarna att filmen verkar gått över huvudet på många stackars filmkritiker).
Under mitt samtal med de båda skådespelarna så inleder vi först med lite snack kring faktumet (åtminstone enligt mig själv) att de delar en förhållandevis snarlik karriär och tycks uppskatta samma typer av roller. Så, hur går man egentligen tillväga när nästa roll ska väljas?
Sen försökte jag vara lite smidig och inte spoila så mycket ur filmen i min sista fråga, men då väljer Ethan att klämma ur sig mer eller mindre exakt vad som händer i en av filmens tyngsta scener. Så läs avslutningen på egen risk, om du trots allt börjar få upp suget för "Raymond & Ray" under läsningen av vårt snack här nedan.
Ewan McGregor och Ethan Hawke i "Raymond & Ray".
Jag vet inte om ni håller med mig, men det känns på något sätt som att ni är två väldigt lika skådespelare. Vars karriärer lite har pågått vid sidan om varandras på ett sätt som typ Robert De Niro och Al Pacino gjort i en annan typ av filmer, om ni förstår hur jag menar. Det kändes därför väldigt passande att ni nu skulle spela halvbröder, men hur var det egentligen att arbeta ihop? Är det lättare att arbeta ihop med en skådespelare som är mer lik än själv?
Ewan: Ja, det är helt underbart!
Ethan: Helt underbart. Och jag är så glad över att höra dig nämna det här, för det var precis så vi kände också. Det är förvånande hur ofta vår kultur och vårt samhälle ställer människor mot varandra. Jag menar, jag vet precis vad du menar när du kanske tänker att om jag och Ewan var i en film tillsammans så skulle vi behöva vara fiender eller något liknande. Som hur Pacino och De Niro har spelat mot varandra. Om man är av en liknande sort, "får" man inte gilla varandra.
- Så jag tror för oss nu, att få rollerna som två bröder... du vet, vi har tittat på varandra i 25 år och beundrat hur den andre har navigerat sig genom vårt "hantverk" i den här branschen. Så att få den här chansen att ha oss båda två spelandes i en varsin fantastisk roll i samma film... var bara en otrolig möjlighet, som vi båda givetvis är smarta nog att vara väldigt tacksamma för. Så jag gillar verkligen att du tog upp det.
Ewan: Det var kul ja... och jag gillade liknelsen med Pacino och De Niro också. Jag tar tacksamt emot den liknelsen vilken dag som helst i veckan, haha!
"Verkligen lätt att gå vilse och bli cynisk"
Ewan McGregor och Ethan Hawke i "Raymond & Ray".
Skönt! Om vi nördar loss lite till på det spåret då. Hur väljer ni era roller? För det känns verkligen som att ni båda har försökt välja era roller med omsorg genom åren.
Ewan: Jag har ingen särskild filosofi eller plan kring det alls egentligen. Jag skulle gärnaha en slags enkel checklista över saker jag letar efter. Men det handlar helt enkelt bara om instinkt... och egentligen bara om kärleken till att få vara insvept i en fantastisk berättelse. Det är allt jag letar efter. Och att känna att man måste eller behöver vara få med i det, att få vara en del av det berättandet.
- Så var det verkligen när jag började läsa just det här manuset, där det från första sidan gjorde att det verkligen vattnades i skådespelare-delen av mig. Jag kände instinktivt att "herregud, låt mig få lägga vantarna på det här - materialet är så bra". Det fick mig att känna en glädje redan då och det var sedan precis samma upplevelse och känsla att spela in det.
Ethan: Jag älskar Ewans svar här, för det är faktiskt väldigt enkelt. Jag tror att om man ska ha en lång karriär så måste man hålla kontakten med glädje och lycka. Han använde ordet "glädje" och det är precis vad det handlar om... du bara måste hålla kontakten med den.
- För när det kommer ett jobb, och du tänker något i stil med att "det här är ett bra beslut för den här eller den där anledningen"... så är det verkligen lätt att gå vilse och bli cynisk. Men om du håller dig till sånt som får dig att känna "jag älskar den här regissören", "jag älskar att jobba med den här skådespelaren" eller "jag älskar det här manuset"... så är du något på spåret. För mig är det att jag åtminstone måste känna av en eller flera av de känslorna.
- Det är vad som genererar tillräckligt med glädje för att göra dig verkligen peppad på att gå upp klockan 4.30 och köra i två timmar för en inspelning i gryningsljus. För ju mer du jobbar, desto lättare är det att bli cynisk. Men om du bara förblir kopplad till den där glädjen, så börjar den ge tillbaka till dig.
- Just den här upplevelsen av att göra den här filmen var inte alls tröttsam, utan den bara fyllde på mina lager med ny energi. Det var så roligt att spela in "Raymond & Ray". Det kändes bara så enkelt. Jag har aldrig några checklistor heller, jag bara känner efter lite först - och antingen känns det rätt för mig, eller så gör det inte det.
"Den har inte några söta små svar på dessa stora frågor"
Ethan Hawke och Ewan McGregor i "Raymond & Ray".
Om vi pratar lite mer om just "Raymond & Ray", vad är det som gör att just den här filmen står ut i mängden?
Ethan: Jag tycker att "Raymond & Ray" är som en slags meditation kring förlåtelse, och både möjligheten och omöjligheten av att kunna uppnå den. Och på många sätt har vi nog alla lärt oss fel sätt att hantera ilska på. För det är ju inte meningen att man ska förtränga den, men man ska samtidigt inte släppa fram den heller. Så vad är det egentligen du ska du göra med den? Det är faktiskt en väldigt svår fråga att svara på. För om du håller inne med allt så blir det som ett gift för en själv, men om du låter ilskan titta fram så blir den istället giftig för andra i din närhet.
- Och det är ett tema som filmen brottas med, denna dynamik och att det finns ett verkligt trauma i grunden för dessa bröder. Kommer det här dödsfallet att läka det? Är det ens möjligt? Det är lite chockerande att den här mannen som har sårat sina två söner så mycket, har så många underbara relationer i de andra delarna av sitt liv. Vilket är så förvirrande, för sönerna.
- Det jag själv älskar med filmen är att den verkligen inte ger dig ett "svar" på någon av dessa frågor. Riktigt bra filmskapare kan ge dig rätt frågor att ställa. Frågor som du kan bära med dig som publik efteråt... och det är vad jag tycker att Rodrigo gör så bra fram till slutet när min karaktär säger "vi har aldrig riktigt känt honom". Och Ewans svar som också är ett slags frågetecken...
Ewan: "Lets talk about it later", haha.
Ethan: Ja, "lets talk about it later"! Det är hela tiden en pågående sak. Man är aldrig klar med sina föräldrar. De är fortfarande med dig när de är borta, de är med dig här inne hela tiden. I allt vårt beteende. Så det jag älskar med filmen är att den inte har några söta små svar på dessa stora frågor.
"Det finns inte någon riktigt förlåtelse utan acceptans."
Vondie Curtis Hall och Ethan Hawke i "Raymond & Ray".
Nu får väl de som läser ert svar på den här sista frågan se till att kolla in filmen först, om man är känslig för spoilers. Men det finns en väldigt specifik scen på kyrkogården, som står för ett särskilt starkt ögonblick i den här filmen. Vad har ni för tankar kring det som händer där?
Ewan: Jag tror att alla dessa vackert skrivna karaktärer i Rodrigos manus är på en resa mot just det ögonblicket. Och sedan är det ovanliga med det här manuset att det finns mer till historien, efteråt. Det tar liksom inte slut där det brukar. Men att bygga upp till det ögonblicket var vad som var hela jobbet med den här karaktären för mig.
- De konversationer våra karaktärer har, hur de tjatar på varandra och hur Ray ständigt försöker få Raymond att acceptera sin ilska och sluta gömma sig för den. Liksom, släppa ut allt. Och i det där ögonblicket när han försöker begrava sin pappa på ett ordentligt och korrekt... på ett sätt, som han tycker att det borde göras på. Så visar det sig att han inte kan det. Utan att allt som finns kvar är att låta dammen brista - och det är vad han gör i det där ögonblicket.
- Vi har pratat lite med varandra om just förlåtelse och jag ser inte att det är vad som händer här, jag tycker inte att Raymond förlåter sin pappa för någonting. Han lär sig däremot att acceptera upplevelsen av sin barndom, i motsats till att förlåta sin far för den. Och det är nog vad vi alla måste göra i livet antar jag, lära oss hur vi kan leva med allt. För vi kan aldrig förändra det förflutna, det kommer alltid att vara vad det var.
Ethan: Det är vackert också, det där ögonblicket. För att man känner verkligen av det, när vreden bubblar över. Det finns ett vackert ögonblick när Raymond vänder pistolen mot sig själv och inte är säker på vad han ska göra... det är bara den där vreden som finns. Men ilskan går liksom inåt, internt och externt samtidigt. Det är riktigt förvirrande. Det är som en kopp med kokande vatten som rinner över och det bränner både en själv och det bränner andra människor som råkar vara i närheten. Men på något sätt, när Raymond brister så får det allt att brista för Ray också.
- Och jag tycker att det Ewan sa är otroligt vackert med, att det finns den här idén om vad förlåtelse är för något. Som att när du säger att du förlåter någon, då är allt över... och att det har förändrat något. Men acceptans är verkligen ett mycket kraftfullare ord. Det finns inte någon riktigt förlåtelse utan acceptans.
"Raymond & Ray", oförtjänt sågad eller ej, finns nu tillgänglig i sin helhet hos Apple TV+. Gör dig själv en tjänst och ge filmen en chans och bilda dig en egen uppfattning... särskilt om du tål en och jazzig låt i bakgrunden. För det finns ett gäng intressanta scener som har en förmåga att leva sig kvar, om man bara låter den här rullen sköjla över en på bästa möjliga sätt.
Vilka är dina favoritroller med McGregor och Hawke? Kommer du att ge "Raymond & Ray" en chans? Kommentera gärna nedan!
