De senaste månaderna har sett en Abraham Lincoln-hajp utan dess like, självfallet utlöst av Steven Spielbergs flerfaldigt prisbelönade "Lincoln" (som av tolv Oscarsnomineringar kammade hem två guldinklädda statyetter vid galan för två veckor sedan - för Bästa Produktionsdesign och Bästa Skådespelare till Daniel Day-Lewis).
Nu fortsätter hajpen kring USA:s sextonde president med två ytterligare filmer. Dels den sågade "Saving Lincoln" - om relationen mellan Lincoln och hans livvakt, samt National Geographic Channels högkvalitativa dokudrama "Killing Lincoln" - om dagarna innan och fram till att John Wilkes Booth sätter en kula i huvudet på Lincoln under pjäsen "Our American Cousin" på Ford's Theatre i Washington D.C.
Filmen är en adaption av boken med samma namn (skriven av det motbjudande Fox News-ankaret Bill O'Reilly), men är i själva verket huvudsakligen frukten av mödan hos manusförfattaren Erik Jendresen, Emmybelönad för manusskrivandet till HBO-serien "Band of Brothers". Och på producentsidan har man ännu större tungviktare; bröderna Ridley och Tony Scott - där den sistnämndes omskrivna självmord förra året skedde under slutfasen av arbetet med filmen.
I rollen som Lincoln ser vi Billy Campbell, känd från filmer som "The Rocketeer" och "Bram Stoker's Dracula", samt tv-serier som "The O.C." och "The Killing". John Wilkes Booth spelar i sin tur av Jesse Johnson (jepp, Don Johnsons son). "Killing Lincolns" format - en blandning av scener där Lincolns sista dagar gestaltas och scener där Tom Hanks - filmens berättare - talar direkt till kameran, utgör ett hållbart upplägg - men ger inte värst mycket utrymme för skådespelarna att vinkla och färgsätta. Både Campbell och Johnson fyller dock sina respektive roller med tillräckligt många genuint särpräglade karaktärsdrag för att göra dem till betydligt mer än torrt historiska schabloner, även om Johnson tenderar att vara lätt överspelad i jämförelse med Campbells helgjutna prestation.
Nyligen fick undertecknad tillfälle att intervjua Campbell i Washington D.C., där den erfarne skådespelaren gick in på arbetet med filmen och sin egen syn på varför människan och presidenten Abraham Lincoln aldrig tycks sluta att fascinera.
Campbell, som beskriver sig själv som en "skandofil" ("Sverige, Norge och Danmark är mina favoritplatser på jorden", säger han), kommer från klassisk inbördeskrigsmark i den amerikanska södern och fick tidigt förståelse för Lincolns centrala funktion för bildandet av det slavfria USA, efter kampen mellan de konfedererade staterna och Nordstaterna. Vi träffas på den Washington D.C.-hippa restaurangen Lincoln (komplett med Lincoln-inspirerad konst och inredning) och lustigt nog dagen innan Lincolns födelsedag den 12:e februari (klipskt arrangerat av National Geographic). Han är jetlaggad efter att ha varit på den amerikanska västkusten i en period, där han veckan innan har försökt se Spielbergs "Lincoln" utan framgång ("Projektorn på biosalongen i Santa Monica gick sönder, vad betyder det?"). Han kommer snabbt in på sin bakgrund i relation till det större historiska sammanhang som "Killing Lincoln" berättas inom.
- Jag växte upp i Charlottesville, Virginia, ungefär sextio minuter från Richmond. Man kan inte spotta där utan att träffa ett slagfält från inbördeskriget. Under min uppväxt sprang jag omkring barfota på gräsmattor där de här slagfälten legat. När jag fyllde 16 tog min mamma mig till ett iscensättande av inbördeskriget och jag tyckte att det var det häftigaste som jag hade sett. Jag blev historiefantast, skaffade uniform och började delta på iscensättningar själv.
Kanske hjälpte det till att lägga grunden för ditt skådespelaryrke?
- Ja, det var faktiskt det som fick mig att bli intresserad av att bli skådespelare, för när jag fick se iscensättande av inbördeskrigshändelser som 16-åring, blev jag så gripen. Att se hur det blev en paus i kampen där de stod och pratade om slaveri, men även om sina bondgårdar i Georgia och hur det var med deras djur och så. Det hela gjorde enorm starkt intryck på mig.
Tiden mellan att Campbell fick beskedet att han fått rollen och inspelningsstart var mycket kort. Han hade bara tio dagar på sig att förbereda sig på att förvandlas till Lincoln (till skillnad från Daniel Day-Lewis som tog ett helt år på sig att göra minutiös research). Men tack vare Erik Jendresens fenomenala manus, som Campbell läste dag och natt under förproduktionen, kunde han trots det forma en Lincoln han kände sig bekväm med. Detta krävde dock att han lät bli att efterlikna Lincolns skarpt genomträngande röst, som Day-Lewis djärvt tog sin an.
- Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera röstaspekten innan jag öppnade min mun för första gången inför kameran. Ögonvittnen har ju påstått att Lincolns röst var nasal och gäll och jag diskuterade detta med vår manusförfattare Erik Jendresen och vi kom överens om att jag skulle bortse från det. Dels skulle jag känna mig alldeles för självmedveten om jag hade behövt förvränga min röst genom hela inspelningen, och därför bli en sämre skådespelare. Därutöver tror jag att det skulle vara distraherande för publiken. De skulle förmodligen undra varför min röst är så konstig, så vi tyckte det var bäst att välja bort det draget hos Lincoln.
De andra dragen fångar dock Campbell träffsäkert. Att han skulle ha en sådan slående likhet med USA:s sextonde president var inget som han hade reflekterat över innan filmen.
- När min manager ringde och frågade om jag hade lust att spela Abraham Lincoln, så skrattade jag bara högt. Jag kunde inte föreställa mig att någon skulle vilja anlita mig för att spela Lincoln. Men jag bläddrade genast igenom mina porträttbilder av mig själv och hittade faktiskt en som jag tyckte var lite lik. Jag sände in den och fick jobbet några månader senare.
Hur känns det att Daniel Day-Lewis har fått så mycket uppmärksamhet och priser för att spela samma historiska figur som du spelar?
- Det betyder bara större publik för oss och ett större intresse för Lincoln i allmänhet. Så det är bara positivt för mig. Jag glad för hans skull. Han är en av mina favoritskådespelare.
Campbell har inte alls svårt att förstå varför de litterära och populärkulturella skildringarna av Abraham Lincoln är så många - och förutspår fler perioder av Lincoln-feber i framtiden.
- Det finns så många anledningar att älska Lincoln. Han var något av en radikal under en era då de flesta söp, rökte och det var vanligt att äga slavar. Han var nykterist, rökte inte och var emot slaveri, från ett väldigt tidigt stadium. Han var självlärd, trots att han kom från ett hem med en pappa som fördömde läsandet av böcker. Lincoln bestämde sig för att bli bildad oberoende av det. Han hade väldigt god självinsikt och var självförverkligande. Han blev den människa han ville bli. Dessutom var han en varm och humoristisk person som var väldigt omtänksam. Lincoln var inte bara en storartad president, utan även en fantastisk människa.
"Killing Lincoln" har svensk premiär på National Geographic Channel kl. 21.00 ikväll och kommer därefter att gå i repris upprepade gånger på kanalen.
