Den tatuerade flickan ifråga, Rooney Mara, var också på plats liksom Stellan Skarsgård som spelar rollen som Martin Vanger.
Medan vi håller på spänningen ett tag till och väntar med att publicera våra enskilda intervjuer till närmare biopremiären, kommer här en sammanfattning av det mest intressanta från presskonferensen.
Var det självklart för dig att spela in i Sverige?
Fincher: När jag hade läst boken insåg jag att det inte skulle fungera med något annat. Stockholm var platsen i förlagan och det verkade inte speciellt smart att låta historien utspela sig i San Francisco eller Silicon Valley. När vi kom till Stockholm och rekognoscerade blev vi mer medvetna om den kärva terrängen här i Stockholm och i övriga landet, och hur isolerat det är. Det verkade så självklart att inte ändra på det.
Hur var det att filma i Sverige under en sådan lång period?
Fincher: Det var tufft. Det fanns nätter som vi blev tvungna att exempelvis ta bort is med hjälp av eld på bron vi spelade in på. Det blev helt nya erfarenheter för mig, jag hade aldrig varit i en situation där vi var tvungna att ta in en saltbil för att göra inspelningsplatsen säker igen.
Varför var ni tvungna att göra en remake? "Män som hatar kvinnor" finns ju redan.
Fincher: Märkligt nog, så gav en producent mig den här boken redan år 2006. Då höll jag på att slutföra en film som jag hade hållit på med i sju år och sa att jag inte hade tid. Producenten beskrev historien som ”Det handlar om en lesbisk hacker”, och jag blev nyfiken. När jag fick tid att läsa den hade en film redan blivit gjord. Producenterna förklarade att det fanns ett annat sätt att göra filmen på. Om man ger två filmmakare ett exakt likadant manus och samma cast, blir det två olika filmer. Jag ville inte göra en dålig eller pinsam version av boken, men jag kände att det fanns utrymme för en film till.
David Fincher ska ha letat efter "någon som liknade ET" till att spela Lisbeth Salander. Hur kändes det då att du fick rollen?
Mara: Jag tycker att ET är gullig, så det var lugnt för mig, haha.
Hur förberedde du dig för rollen och vad kan du känna igen dig hos karaktären?
Mara: Jag gjorde mycket research och när jag fick rollen så åkte jag till Stockholm. Jag fick träning med skateboard, kickboxning och åkte till ett center för kvinnor som har blivit sexuellt utnyttjade. Jag läste också mycket böcker och kollade på filmer och besökte en skola för de med Aspergers syndrom.
Hur känns det att en Lisbeth Salander-kollektion släpps i butik nästa månad?
Mara: Jag måste gå till H&M och köpa min outfit. Nej, jag vet inte riktigt, har inte tänkt så mycket på det.
Väljer du medvetet skådespelare som du inte har jobbat med förut?
Fincher: Det är faktiskt kul, för oftast säger folk precis tvärtom, att jag bara jobbar med samma skådisar. Min rollbesättningsregel är enkel, jag försöker hitta skådespelarna som jag kan lägga karaktären på. Det behöver inte nödvändigtvis vara personer jag har jobbat med förut. Med Salander letade vi länge efter rätt person, och så hittade vi henne precis framför näsan på oss.
Vad var de största ändringarna du blev tvungen att göra?
Fincher: Det fanns mycket som jag var tvungen att ta bort. Boken är uppdelad i sex akter, filmen är 2,5 timmar lång, så man kan inte få med allt från boken.
Kommer vi få se många sexscener i filmen?
Fincher: Om jag lägger fram det så här, det var inte viktigt för mig att filmen skulle bli ”vuxen”. Salander är inte en karaktär som förnekar sin sexualitet utan hon förnekar snarare sin lycka. Vi försökte aldrig få med några scener från boken som kändes perversa. Sony är inte kända för att hitta perverst material att göra film på. Det var mer för att folk läste boken som gjorde att man ville göra den här filmen.
Du har jobbat både i Hollywood och här i Sverige, och nu blev det en Hollywood-film i Sverige. Hur var det?
Skarsgård: Det här var ju en mix av både amerikanskt och svenskt team. Det var kul för mig, som hade en fot i varje läger. Jag såg konflikterna framför mig. Men att jobba med Fincher är inte som att jobba i Hollywood-produktion. Han använder alla sina resurser för att få allt perfekt. Det känns mer som att jobba med en independent-film som aldrig blir färdig.
Varför har böckerna blivit en sådant stort fenomen?
Fincher: Det är mycket för att det är en riktig bladvändare, med väldigt intressanta karaktärer som får ett uppvaknande. Det handlar om en kille som har problem, som han inte själv är medveten om och en tjej med sina egna problem. När de träffas blir deras tillvaro på sätt och vis bättre. Eller vad tror du?
Skarsgård: Jag vet inte, jag har inte läst dem (skratt).
Vad har varit roligast under inspelningarna?
Skarsgård: Framför allt att göra filmen. När jag träffade David Fincher sa han: ”Det här kommer inte att bli roligt”. Vadå, inte roligt? Jag jobbar bara om det är roligt, sa jag. ”Jag gör 40 tagningar på varje scen”, sa han. Då sa jag: Det kan väl bli roligt! När man jobbar med David så jobbar man konstant, och försöker komma djupare in i varje scen och bli bättre. Så visst var det roligt.
Fincher: Problemet med många tagningar är att folk börjar fråga vad som var felet med de första tagningarna. Hm, ingenting säger jag. Det är som historien om killen som får två slipsar av mamman. Han tar på den ena av dem, och hon frågar vad det är för fel på den andra.
Skarsgård: Jag tror att David gillar skådespelare, men inte nödvändigtvis människor. Det är alltid ett stort fokus under inspelningarna. Det finns inget skitsnack och lättja existerar inte när man jobbar med honom.
Boken är en del av en trilogi. Så vad skulle krävas för att göra de andra två filmerna?
Fincher: Det är inte upp till oss om det ska bli fler filmer, utan det beror på hur den här filmen kommer att gå. De gör aldrig uppföljare till filmer bara för att de är bra.
Men om folk kommer att se filmen?
Fincher: Den kostar mycket pengar, så väldigt många måste se den. Vi får se vad som händer.
Mara: Jag skulle gärna komma tillbaka, om nu filmen går bra.
"The Girl With The Dragon Tattoo" har biopremiär över hela landet den 21 december.
