Med sin nya och härligt satiriska "Triangle of Sadness" tar Ruben Östlund ytterligare ett steg mot den internationella filmscenen, och jobbar med bland andra Woody Harrelson och Harris Dickinson i ensemblen. Men det finns också plats för några kända svenska ansikten, som Carolina Gynning - och Henrik Dorsin i en roll som techmiljardär.
Vi träffade Dorsin under filmfestivalen i Cannes för att höra mer om rollen, Östlunds okonventionella regimetoder, men ochså vad framtiden har i beredskap (och "Solsidan"-Ove, förstås).
Hur känns det att vara i Cannes med en film i tävlan?
- Det känns lite surrealistiskt faktiskt! Det hade jag inte tänkt mig. Jag flyter med som en död fisk med strömmen. Det är fantastiskt roligt att vara här, och lite skrämmande med så mycket folk. Det gäller bara att hålla huvudet kallt. Det är så sällan man får ha smoking så bara det känns ju nervöst.
Vem spelar du i ”Triangle of Sadness”?
- Jag spelar en svensk techmiljardär, Jarmo Björkman, som är med på en lyxkryssning. Han är inte bekväm i dn miljön, han är en outsider även där fast han har jättemycket pengar. Han har kanske inte det här skönhetskapitalet, som Ruben pratar om. Jag är helt enkelt med i filmen för att jag är ful, skrattar Dorsin.
Var det så Ruben sålde in rollen?
- Haha, nej, han har inte använt just de orden. Men han säger gång på gång att han vill visa på hierarkier och vad utseendet är värt… Jag fattar, det bjuder jag på.
Hur kändes det att spela mot Woody Harrelson?
- Först blir det ”oj oj oj”, så stort. Men när man väl jobbar ihop då spelar det ingen roll, då handlar det bara om att vara i stunden och göra det tillsammans. Man bondar, och man vill bara göra det bästa tillsammans. Då är det bara viktigt att det är en bra kollega och skådespelare.
Ruben är van vid att jobba med många tagningar. Låter jobbigt?
- När man gör en film som utspelas på en öde ö, och måste släpa ett åsnekadaver över en stenstrand 40 gånger, är det kanske tufft. Men när man gör spelscener är det bara en befrielse att tiden finns. Det liknar vid att jobba med teater. Där får man repetera i en månad eller två innan premiären. Här tar man tagning på tagning tills man hittar rätt. Det öppnar upp för möjligheter, när man vågar testa sig fram. Det blir en lek, eller som Ruben kallar det ”ett sociologiskt experiment”.
Mycket improvisation alltså?
- Ja, det är så vi bygger upp varje scen.
Hur skulle du jämföra filmen med Östlunds tidigare, som "The Square"?
- Den här är ännu mer humoristisk. Humorn är mer närvarande. Även om det finns ett underliggande mörker. Jag tror den är roligare än man tänker sig.
Och vad gör du härnäst?
- Jag är med i Erika Wassermans komedi ”Året jag slutade prestera och började onanera” i en ganska liten roll. Annars så funderar jag just nu vad jag ska hitta på. Jag försöker att inte boka upp mig. Man måste ta tillvara på egna idéer.
- Det är så mycket IP, alltså redan fungerande koncept - som jag själv varit med i, som en remake på ”Jönssonligan” eller ”LasseMaja”. Allt har redan gjorts, men de här idéerna föddes ju en gång i tiden. Därför är det också kul att vara med i en sån här film, som är helt och hållet ett originalprojekt. Man inspireras. Man måste ta sig den tiden att fundera ut nya saker. Det ska jag göra. Om det blir film, bok eller scen, det får jag se.
Vilket är det mest givande för dig, känner du?
- Scen är mest givande. Som skådespelare är man med och arbetar hela tiden med materialet. Teater begriper jag lättare. Men film är fascinerande. En film kan ha ett jättebra manus, som sen sabbas under inspelning men räddas i klippningen. Eller tvärtom. Ett uselt manus som man ändå lyckas få till under inspelningen. Det finns många olika stadier. Medan en föreställning jobbar mot en tydlig premiär.
- Sen är det roligt att jobba med krävande regissörer som Ruben Östlund eller Tomas Alfredson. De pushar en och man lär sig så mycket.
Vad har du lärt dig av den här inspelningen?
- ”No shouting on set.” Nä, jag har lärt mig att slappna av. Ur den här arbetsmetoden som Ruben har, kommer att man till slut inte orkar tänka efter hur man presterar. Man bara gör. Och det är det man vill uppnå. Att det känns naturligt att titta på. Det har jag lärt mig.
Din son Frank dyker upp i allt fler roller. Har du gett honom några tips?
- Han frågar mer och mer iallafall, nu när han börjar ta det på allvar. Jag har sagt till honom att…
…skaffa sig ett riktigt jobb?
- Precis! Och inte hänga mig i hasorna (skratt). Vi behöver en läkare i familjen, har jag sagt. Inte en till teaterapa. En ingenjör, kanske? Dirigent möjligtvis, det är ett fint yrke. Nä, jag har sagt att jag tycker han ska se så mycket som möjligt. Film, teater, humor… Konsumera. För det är den bästa skolan. Sen tycker jag att han ska även överväga teater och en skådespelarutbildning. Man får en disciplin av att jobba med teater, vilket förbereder en inför att jobba med film. Det är viktigt. Och att vara trevlig mot alla på set.
Vilka roller blir du främst igenkänd för?
- Ove Sundberg. Utan konkurrens. Men det finns dels ”Solsidan”-fans och dels ”Grotesco”-fans. Och ”Grotesco”-fansen kan minnas den lilla roliga karaktären man gjort i 30 sekunder i något avsnitt.
Blir det mer ”Solsidan” eller är du klar med Ove nu?
- Ja, vi ska spela in en säsong till nästa år. Det är bara att göra. Det fanns en tid då jag tänkte ”nä, ska man…” Men det är skönt att ha något konstant i den här flyktiga branschen.
Varför har just Ove blivit så populär?
- Jag vet faktiskt inte. Han har något barnsligt i sig. Barn kan relatera till den snålheten. Karaktären är väl lite mer pajas än alla andra.
Se MovieZines reportage från galapremiären av "Triangle of Sadness" i Stockholm:
”Triangle of Sadness” går nu på bio.
