Böckerna om Percy Jackson, skrivna av Rick Riordan, har nått stor popularitet och byggt upp en enorm fanbase över hela världen.
I december var det dags för premiär av serien "Percy Jackson och Olympierna" på Disney+ som är baserad på den första av sex böcker i bokserien med samma namn (totalt finns det sjutton böcker inom Percy Jacksons universum). I huvudrollerna ser vi Walker Scobell som Percy Jackson, Leah Jeffries som Annabeth och Aryan Simhadri som Grover.
Scobell känns igen från huvudroller i de senaste årets storfilmer ”The Adam Project” och ”Secret Headquarters”, Jeffries såg vi senast i Amazon Prime Video-filmen ”Something from Tiffany’s” och Simhadri spelade Haresh i senaste ”Huset fullt” från 2022.
MovieZine träffade alla tre för en intervju om deras roller, den nya serien och varför de anser att grekisk mytologi är universella sanningar:
Walker Scobell som Percy Jackson
Var ni fans av Percy Jackson innan ni fick rollerna?
WS: Vi var alla ganska stora fans av böckerna redan innan serien ens var påtänkt, och vi har väl alla sett de tidigare filmerna?
LJ: Japp.
AS: Ja.
Fick ni mest inspiration för era karaktärer från böckerna, filmerna eller den nya serien?
WS: Jag skulle säga alla tre.
Har ni något speciellt minne från inspelningen ni vill dela med er av?
WS: Det finns många minnesvärda scener..
LJ: Jag har en! Det var på min födelsedag, jag fick en överraskning från ingenstans. Det var i september och jag förväntade mig inte att få någonting, speciellt inte från Mr. Rick (Riordan) och Mr. Jonathan (Steinberg) och Mr. Dan (Shotz). Jag fick ett paket av Mr. Rick som sa att den var dem och när jag öppnade det var det en Nike-kartong i och jag tänkte ”vad i..!”. I kartongen låg det ett par Jordans i blått jeanstyg, och jag blev så glad! Det är en så minnesvärd händelse för jag förstod inte hur mycket de brydde sig om mig, att de gav mig något jag kan bära varje dag.. Och nu bär jag dem varje dag!
På vilka sätt relaterar du till din karaktär?
AS: Det här har jag inte berättat innan men som barn brukade jag gå på tårna hela tiden, av vilken anledning vet jag inte. Jag var väl tre, fyra, fem år gammal så det var innan jag läste böckerna, och mina föräldrar fick verkligen tvinga mig att gå normalt. Nu, jag vet inte hur många år senare, måste jag gå så igen för att spela Grover så cirkeln är sluten.
WS: Med tanke på att jag läste böckerna så ung, jag tror jag gick i tredje klass, känner jag att de formade min humor. Att nu ha möjligheten att kunna gå tillbaka och filma alla dessa scener som jag upplevde när jag läste som barn händer så naturligt för jag har vant mig vid dem.
LJ: Jag relaterar till henne (Annabeth) på grund av sakerna hon gör. Jag upplever det att även om du läser böckerna från Percys perspektiv så får jag en koppling till henne genom hur han beskriver henne, hur han ser henne. Exempelvis om han säger ”hon såg rätt arg ut men jag vet att hon innerst inne var sårad” kan jag känna igen mig i det: jag kan se ut som en sak men egentligen är jag något annat, folk tror till exempel ofta att jag inte tycker om dem, varför vet jag inte för jag har alltid ett leende på läpparna, och när de sedan pratar med mig är jag inte sådan. Jag känner att Annabeth blir tolkad på samma sätt, på fel sätt, en person du tittar på och tänker ”jag vill inte umgås med henne, hon är elak” men det är hon inte.
Leah Jeffries som Annabeth
Berätta om era auditions! Hur var det?
WS: Vi hade alla väldigt olika auditions. Verkligen olika.
AS: Min vän, som var den som fick mig intresserad av böckerna från början, skickade informationen om när det var open call-audition - jag själv hade ingen aning om att det gjordes en Percy Jackson-serie. Jag tänkte ”jag kommer inte att få det här, det är ingen idé att jag ansöker” men sen fick jag samma audition igen från mina agenter. Jag var i New York då och arbetade på ett annat projekt och tänkte ”vet ni vad, jag skickar in en ansökan som ett skämt” för det är bra träning, det är en så ikonisk roll. Grover är liksom en av de tre huvudkaraktärerna och jag såg upp till honom, till dem när jag växte upp, böckerna nästan uppfostrade mig. Jag trodde inte det fanns en chans att jag skulle få rollen men jag skickade in min audition och tre månader senare fick jag ett samtal där de bad mig att göra en ny audition, de kom ihåg vem jag var! Jag fick panik men fortsatte att göra auditions till jag kom till kemiläsningarna där jag träffade Walker och Leah. Sen hörde jag ingenting på ytterligare tre månader innan min manager ringde och berättade att jag hade fått rollen, då var det mycket skrikande och jag kommer inte ihåg resten av dagen (skrattar).
WS: Det var liknande för oss, vi startade alla med online auditions. Mina var helt online och sen fick jag rollen och gjorde några kemiläsningar med Leah och Aryan, och det var där vi alla träffades för första gången.
Med Rick Riordan så starkt involverad i serien, arbetade ni mycket med honom när det kom till att representera och utveckla era karaktärer?
WS: Definitivt. Vi pratade mycket med honom.
AS: Verkligen.
LS: Vi ställde många frågor men han är supersnäll och väldigt ödmjuk så det störde honom inte. Han tyckte faktiskt om att svara på dem.
AS: Vi frågade verkligen många frågor..
WS: Det gjorde vi och jag känner mig lite dum över att vi, jag och Aryan, dagligen bombarderade honom med frågor över den sista kampen med Ares i serien, vi såg fram emot den så mycket och var helt besatta - vi kunde inte sluta fråga om den, typ ”finns det några nya detaljer om avsnittet?”.
Om ni var demi-gudar, vad har ni gjort?
WS: Det beror på vilken gud som är min förälder.
AS: Ja, vem skulle det vara?
WS: Jag tror att om min förälder var Poseidon för en dag skulle jag besöka hans palats som ligger under vatten. Träffa Triton, hans andra son. Hans andra favoritson alltså (skrattar). Om jag var Zeus barn skulle jag nog bara ta en flygtur. Kanske åka upp till Mount Olympus och kontrollera vinden.
AS: Jag tror att jag hade velat vara Hades barn för då kan jag tillbringa dagen med Mrs O’Leary.
WS: Åh ja!
AS: Det hade varit en bra dag! Och jag hade kunnat skuggresa! Det hade varit sjukt!
LS: Jag ska inte ljuga, jag hade velat vara Poseidons dotter och besöka undervattenpalatset.
Ni talade om att ni var exalterade inför en scen med Ares. Var det er favoritscen att spela in, eller vilken var det?
WS: Det var min personliga favorit. Kombinationen av kamp och känsla i den, det är inte bara ”åh vi måste slåss!” utan vi har en anledning till det. Det är den perfekta finalen, ett bra sätt att knyta ihop alla tidigare konflikter i just denna historien.
Vad gillar ni mest med grekisk mytologi?
WS: Jag gillar det faktum att det har sina rötter i verkligheten, det är riktiga läxor du måste lära dig i verkliga livet.
AS: Min skådespelarcoach brukade alltid säga till mig att anledningen till att Percy Jackson-bokserien är så älskad är för att grekiska myter är universella sanningar. Alla historier, exempelvis den om Ikarus och din hybris, din arrogans, de lär dig något. Kanske på en större skala i böckerna men de lär dig något hur som helst.
Aryan Simhadri som Grover
Om ni ser tillbaka på inspelningen: vilka scener var de mest utmärkande och utmanande att spela in?
AS: Jag vet min mest utmanande, ingen tvekan. Jag vill inte berätta för mycket men det är när jag träffar Cerberus och den slutar med att jag är täck av hundsaliv… Av någon anledning var vi tvungna att göra det rent praktiskt och medan jag är väldigt tacksam över att de inte använde äkta hundsaliv var det två ganska svåra dagar där jag bara var täckt med mandelolja, en ätbar gel och någon slags sirap - från topp till tå, i håret och allting. Sen var jag tvungen att rulla i sanden i slutet av scenen… Det var inte en vacker syn…
WS: Jag har en liknande grej. Det är en scen i fjärde avsnittet med Echidna och Chimera där jag blir förgiftad och de försöker hela mig i en fontän, de kastar vatten på mig, det var kul för dem och okej för mig (skrattar). Allt vatten kom i min mun vilket förmodligen var..
LS: …Det mest osanitära någonsin.
WS: Ja, men det var väldigt roligt, men inte just den delen utan efter det. Jag är fortfarande blöt, jag har en massa smink i ansiktet för att jag ska se sjuk ut…
LS: Det var VÄLDIGT bra smink.
Alla: (skrattar)
WS: Det som är det roliga är att jag är superblek och röd under ögonen, normalt sett brukar de lägga på solpuder på mig för att jag ska levande ut för det gör jag inte annars, men den dagen bestämde de sig för att bara köra på min naturliga hudton och lägga lite rött under ögonen. Så när ni ser mig alldeles blek och sjuklig kom ihåg: det är så jag egentligen ser ut.
LS: Jag visste inte att han hade någonting på sig så när han kom till inspelningen frågade jag ”är du okej? Du ser lite sjuk ut”.
AS: De behövde inte lägga på något smink för att skapa påsarna under hans ögon.
WS: De bara tog mig till inspelningen.
AS: Jag kommer specifikt ihåg en sminkös som pratade om just det.
Alla: (Skrattar)
Var det mycket fysisk träning inför de stora kampscenerna?
WS: Vi alla tränade en hel del, exempelvis med svärd.
AS: Ja, men de gjorde det roligt dock! Jag fick behålla ett av övningssvärden faktiskt, det var så coolt. Jag fick skriva mitt namn på det, jag har det fortfarande. Vi började med träningen första dagen och det var aldrig en massa förmaningar, typ ”gör inte så, gör inte sådär” utan mer ”Kom igen nu så kör vi”. Vi fick springa i en cirkel, vi fick göra jumping jacks i en cirkel - vi stod aldrig bara där, vi fick göra saker medan vi rörde oss, liksom hoppa medan vi gick i sidled. Vi fick alltid göra en massa coola uppvärmningar och som belöning spelade vi pingpong efteråt. Det var kul!
