Svenska thrillern "Knackningar" lånar av Hitchcock och Aronofsky

En kvinna lämnar psyket efter ett nervöst sammanbrott och flyttar in i sin nya lägenhet. Väl där börjar hon höra mystiska knackningar som verkar komma från lägenheten ovanför. Är det någon där, eller håller hon på att bli galen?

Inspirerad av bland annat Polanskis klaustrofobiska "lägenhetstrilogi" kommer nu Frida Kempffs ”Knackningar” upp på svenska biografer, efter att ha visats på filmfestivalerna i Sundance och Göteborg. Det är en film som är svår att placera i ett fack, enligt regissören själv. En del utländska recensenter har kallat den för "en skräckfilm utan jumpscares eller monster", filmbolaget nöjer sig med benämningen "psykologisk thriller".

Var det en genrefilm du ville göra?

- Jag kommer från dokumentärfilm framför allt. Där blir man begränsad som regissör, när man har verkliga människor att förhålla sig till. Men när jag hittade den här novellen av Johan Theorin kände jag att här kunde man verkligen leka med alla elementen i en film. Men jag tänkte inte alls på att jag gjorde en genrefilm, jag tänkte mer på innehållet. Jag var bara inne i Mollys resa, om att inte bli betrodd och vad som händer med henne. Jag har förstått efteråt att det nog är en genrefilm (skratt) Eller flera genrer! Det är svårt att sätta en etikett på vad filmen är.

Vad var det i Johan Theorins novell "Knackningar" som lockade dig?

- Flera faktorer. Dels innehållsmässigt, om en kvinna som inte blir betrodd. Jag har själv den erfarenheten och vet vad det gör med en. Dels är den en ganska enkel premiss men den har många lager av annat, som jag också gillade. Det var också en utmaning mig som regissör: narrativet är väldigt kort men däremot går den på djupet istället. Det tyckte jag var spännande. Den är mer en inre resa än en yttre resa, och hur berättar man det? Det är nästan som ett kammarspel, om en kvinna som är ensam i sin lägenhet.

- Och jag gillar ljud. Jag kunde läsa novellen och känna att man kunde jobba med en intressant ljudbild.

 

 

Det gäller ju att hitta rätt skådis för en sådan film, här är Cecilia Milocco ensam i de flesta scener. Allt kretsar kring henne. Hade du direkt henne i åtanke?

- Jag hade jobbat med Cecilia på en kortfilm tidigare, "Älskade unge". Den har lite samma tema, hon bevittnar något men är inte säker på vad hon såg. Så jag visste att hon skulle kunna göra rollen bra. Däremot är det en äldre kvinna i novellen, 75 plus. Jag började casta äldre kvinnor men hade hela tiden Cecilia i åtanke. "Fan att hon inte är äldre..." Sen skrev jag om rollen till en yngre karaktär, och magkänslan sa att "det här kommer bli så mycket bättre".

Det finns flera filmer som bygger kring den här frågan. "Är hon galen eller är det något som inte stämmer?" Och jag älskar slutet i din film - utan att spoila, kan man tolka slutet på olika vis?

- Alla tolkar det lite olika, alla förstår att det är någon form av öppet slut. Det är min intention. Någon sa att det var en väldigt surrealistisk film, och det är fine. Jag har tänkt mycket på publiken, åskådaren, när jag gjort filmen. Det har varit motorn för mig, att man inte ska veta vad som är sant och inte. Jag ville jobba med fördomar kring psykisk ohälsa och hur man sätter etiketter på folk. Så att man är med henne men plötsligt är man inte med henne. Det är en labil huvudkaraktär, och det är svårt att ta en sådan karaktär i handen och tro på henne hela vägen.

 

 

Hur jobbade du med att skildra psykisk ohälsa på ett trovärdigt sätt?

- Jag har själv erfarenhet av psykisk ohälsa, så det ligger mig nära. Emma Broström som skrivit manus har också egna erfarenheter så det pratade vi mycket om innan. Cecilia var rädd för att spela en "galen kvinna", det är ju inte roligt. Hon gjorde mycket research runt det och vi kom fram till att det är inte galen hon ska spela. Hon ska spela någon som inte blir betrodd, och lita på det.

"Knackningar" är ju en väldigt "filmisk" film, där ljudet har en stor roll och fotot är genomtänkt och snyggt. Har du tittat på specifika andra filmer i thrillergenren för att inspireras?

- Jag tittade ganska mycket på Polanski som har en trilogi: "Repulsion", Rosemarys baby" och "The Tenant". Alla tre är ganska inlåsta filmer vilket var inspirerande. Även Hitchcocks "Rear Window", men också Aronofskys "Requiem for a Dream". Överhuvudtaget är Aronofskys foto något som jag och fotografen pratade mycket om, och hur han gör psykologisk film.

 

 

Berätta gärna mer om hur du och fotografen Hannes Krantz tänkte med fotot.

- Det var viktigt, för alla avdelningar i filmproduktionen egentligen, att vi skulle följa Mollys emotionella resa. Jag gjorde en färgkod som speglade hennes temperatur hela tiden. Grönt var i början henens friska färg och i slutet är det mörk-mörkrött. Jag pratade med Cecilia, fotografen och alla andra - till exempel "nu ligger vi på orange", så att man håller tillbaka alla. Så det inte exploderar för fort. För Hannes del innebar det att förstå vad karaktären går igenom. Han var ju henne. Allt det hon kände skulle vi känna genom kameran.

Det låter nästan som att man hade velat spela in det i kronologisk ordning?

- Haha, ja, jag hade önskat det! Det hade varit så skönt (skratt).

Hade du några fördelar av att ha jobbat med dokumentärfilm innan?

- Dels känner jag mig ganska lugn och trygg på set. Det kan vara nervöst om man är ny. Jag är hemma där. Sen tror jag att... jag är ny på spelfilm men jag har hittat mitt uttryck genom dokumentär. Mitt bildspråk behöver jag inte famla efter - jag känner mig säker där och kan fokusera mer på personregi. Annars är det mycket att förhålla sig till på en inspelning, och det har hjälpt att ha övat på dokumentär även om jag inte visste att jag skulle till spelfilm. Det har varit en väldigt bra skola.