Supersvensken David F. Sandberg tar Hollywood med storm

På bara några år har David F. Sandberg gått från relativt okänd kortfilmsregissör till storfavorit i Hollywood. Just nu är han aktuell med superhjältefilmen ”Shazam!”, men frågan är om han har hunnit landa efter den sjuka resa som han har varit med om de senaste åren?

- Nej, jag har nog fortfarande inte riktigt landat i det. Det är så många nya upplevelser och intryck hela tiden. Som på galapremiären i Stockholm nu – det var första gången jag såg en av mina filmer på en svensk biograf, med svenska undertexter och svensk publik. Men det fick på något sätt allt att kännas mer verkligt. Så det var något extra särskilt att få visa filmen på hemmaplan.

Hur pass egen kunde du vara i en så stor Hollywoodproduktion som ”Shazam!” är?

- Det har varit rätt fria tyglar ändå. DC är just nu ganska fokuserade på fristående filmer, så från deras sida fanns det inga krav på att anspela på saker som kommer hända sen eller så. De ville bara att jag skulle göra den bästa Shazam-filmen jag kunde göra. Sen var det upp till oss att bestämma vad vi ville ha med, vilka easter eggs och referenser vi ville visa.

Ja, det finns ju många blinkningar till såväl serietidningsvärlden men också DC:s filmuniversum.

- Ja, det är ganska kul för på första filmen jag gjorde med Warner Brothers, ”Lights Out”, så kunde vi ha med DC-relaterade saker som leksaker och posters eftersom de äger DC. Men nu kunde vi gå loss ännu mer eftersom den faktiskt utspelar sig i DC-universumet, och leka med tanken på vad leksaker och t-shirts ser ut i en värld där de här superhjältarna faktiskt existerar.

Det finns ju också en del svenskrelaterade blinkningar i filmen, bland annat när de köper en öl som heter ”Bärs”. Finns det några fler sådana referenser man kan hålla ögonen öppna för?

- Min gamla kortfilm ”Vad tyst det blev” som var ganska populär i Sverige ett tag, den finns med i bakgrunden i en av scenerna. Sen är ju min fru (Lotta Losten) med i filmen i en liten roll, vilket är kul eftersom hon har varit med i alla de skräckfilmer som vi har gjort.

 

 

Vad var det mest utmanande under produktionen?

- Det var väldigt mycket att lära sig kring visuella effekter och stunts. På tidigare filmer har det varit på en sådan nivå att jag själv har kunnat gå in och göra visuella effekter. Men här är det så pass avancerat att jag inte hade någon möjlighet att göra det själv. Vilket samtidigt var lite befriande för då kunde jag fokusera på att bara komma på coola saker och sen få VFX-folket att bekymra sig om hur man faktiskt skulle lösa det. Sen var det också mycket praktiska saker som att vi filmade mitt i natten under vintern i Toronto när det är svinkallt. Och bara superhjältedräkten i sig var svårt att få till. Att få en sådan dräkt att se ut på samma sätt som i en serietidning är svårt i den verkliga världen med skrynklor och saker som böjer sig konstigt.

Var du på något sätt mer involverad i effektsarbetet eftersom du har hållit på en del med det själv?

- Jag tror det hjälpte mycket att jag kan mycket om det när jag behövde prata med dem om vad som behövde fixas och ändras. Men det blir svårare när man når den punkten när man ser att något inte ser verkligt ut men man vet inte riktigt varför. När man når den punkten vet man inte riktigt vad man ska säga. Annars kan det vara så att man ser att det är fel kontrast på en person eller varelse, men när man kommer till den avancerade nivån så är det svårt att kommunicera kring det.

”Shazam!” är ju lite mer familjevänlig än till exempel ”Batman v Superman: Dawn of Justice”, men samtidigt finns det scener där din skräckådra lyser igenom. Hur arbetar du för att hålla balansen mellan de två?

- För mig var det här en film där jag verkligen kunde ta inspiration från filmer som jag växte upp med som ”Goonies”, ”Ghostbusters” och ”Gremlins”. Filmer som var ganska familjevänliga men som ändå har de här skräckelementen. Som till exempel ”Jakten på den försvunna skatten” som har huvuden som smälter men som jag älskade när jag var liten. Jag känner att det ger en tyngd till filmerna, särskilt till de onda karaktärerna då man känner att de faktiskt är riktigt onda. Att det faktiskt kan gå illa för karaktärerna i filmen. Men samtidigt så är det som i mina skräckfilmer att det inte handlar om mycket blod och sådant utan om att skrämmas.

 

David F. Sandberg och Lotta Losten på Stocholmsbesök. Foto: Calle Anderson/MovieZine.

 

Hur ser ditt eget serietidningsintresse ut, och vad hade du för koll på Shazam innan?

- Jag har alltid varit ett serietidningsfan, både med DC och Marvel till Kalle Anka som är så populär i Sverige. Men jag kände faktiskt inte till Shazam innan jag började med det här projektet. Jag hade hört namnet och sett bilder, men det var filmstudion som kom till mig och undrade om jag ville regissera den här filmen. Så det var de som fick pitcha den till mig och de beskrev den som ”Big” fast med superkrafter vilket jag tyckte lät helt fantastiskt.

Har du någon annan filmgenre som du skulle vilja utforska i framtiden?

- Ja, jag vill testa lite allt möjligt. Science fiction är ju en, men jag vill också göra mer skräck. Så det kanske blir någon scifi-skräck. I Hollywood frågar de alltid en vad man gillade för filmer när man växte upp och så eftersom de alltid vill reboota och göra uppföljare. Så en film som jag faktiskt kollade upp rättigheterna på var ”Event Horizon”, men där var det någon som redan hade planer på att göra en tv-serie på den.

Om det blir en framtid inom DC och en eventuell uppföljare till ”Shazam!”, finns det några särskilda superhjältar eller karaktärer du skulle vilja utforska då?

- Vi får väl se lite vad som händer, just nu har vi varit så upptagna med den här processen så jag har inte riktigt kunnat tänka framåt. Jag älskar ju Superman och Batman, men en sak jag gillar med Shazam är att många inte känner till honom och att det inte varit någon Shazam-film innan. Så det finns inte lika mycket förväntningar och krav från fans.

 

 

Fanns det någon särskild scen eller händelseutveckling i filmen som ströks bort under processen som du hade velat haft kvar?

- Det var väldigt kul att hitta på olika sätt som Shazam testar sina krafter på, så vi filmade alldeles för mycket av det och kunde sen inte ha med allt i filmen. Men lite av det kunde vi lägga efter eftertexterna i alla fall. Sen fick vi stryka en del saker redan innan vi började filma, som till exempel en idé om att Shazam skulle laga Liberty Bell i Philadelphia och att folk skulle bli arga på honom för det.

Du är ju väldigt aktiv och skämtsam på sociala medier. Hur ser du användandet av Twitter och liknande för att kommunicera med fans?

- Det är väldigt roligt att kunna ha den kontakten och att folk kan ställa frågor till en. Men det börjar bli lite konstigt nu för jag kan inte riktigt svara på allt längre eftersom det blivit så stort nu och man inte kan berätta för mycket kring en sådan här produktion. Förut kunde jag vara väldigt tillmötesgående och svara på det mesta, men redan vid ”Annabelle: Creation” så började det bli alldeles för stort engagemang. Så det blev snarare så att jag tvingades ta avstånd. Och med en film som ”Shazam!” blir det väldigt mycket tjat om samma saker – efter den första trailern var det flera månader av folk som undrade när nästa trailer skulle komma. Det blir man lätt väldigt trött på, vilket ledde till att man inte kollar kommentarer och så lika mycket.

Avslutningsvis, vilken är den senaste filmen eller tv-serien som golvade dig?

- Oj, det är så mycket som kommit den senaste tiden som jag inte sett. Men jag var väldigt imponerad av ”Hereditary”. Det var en skräckfilm som faktiskt var riktigt otäck och som kändes annorlunda. Jag blev också väldigt imponerad av det visuella i ”Aquaman”. Jag tyckte det var väldigt konstigt att den inte fick en Oscarsnominering för bästa visuella effekter. Bara den skalan de gjorde vissa saker på borde gett dem en nominering.