"The Proposal" har en sådan härlig känsla av klassiska Hollywood...
Det är lustigt, manuset utspelar sig som en film från 30- eller 40-talet - alla dessa Hepburn och Tracy-element, eller "The Philadelphia Story" där folk struntade i att vara gulliga och politiskt korrekta. Det var välskrivna komedier som råkade ha lite romantik i sig. Själv slutade jag med romantiska komedier, eftersom jag inte stod ut längre. De inte var roliga. De var inte romantiska. De hade inget att säga mig. Den här kändes annorlunda, som en stor komedi där även landskapet är en viktig karaktär. Det glädde mig att manuset var så pass smart.
Hur kom du ombord?
Först tackade jag nej... På grund av att det såg ut som en romkom, hade jag ingen lust. Men någon jag kände väl, sa: "Läs den bara och sen kan du bilda dig en åsikt." Jag läste den, och blev så upprörd! För den var så välskriven... Men problemet var, vem kan regissera en sådan film? Vem skulle jag spela mot? De svarade: "Vad sägs om Ryan Reynolds?" Jag har känt Ryan ett tag, så det blev ännu svårare att tacka nej. Sen kom alla pusselbitarna på plats - Anne Fletcher, vår regissör, kom ombord, jag fick höra resten av rollistan, var vi skulle filma... Jag väntade tills allt stämde så att jag skulle bli nöjd och stolt över att få vara en del av projektet.
Du sa också ja till en nakenscen - en komisk sådan, men ändå...
Om jag nånsin ska göra naket i min karriär så var det här rätt tillfälle. Kan jag göra det som ett skämt, så visst... Och Ryan och jag ville åt skrattet, vi ville göra något man inte sett innan. Vi sa: "Förvarna teamet, ät inget innan för det kan bli otäckt." Anne Fletcher koreograferade oss på ett speciellt sätt, och vi tänkte bara "Låt inget av det här läcka ut på YouTube...".
Behövde du träna eller banta något i förväg?
Nej... Det roliga med det här jobbet är att vi får betalt för att anlita någon som får oss att träna. Jag ville ändå komma i form, och visste att den där scenen var på väg... Så ju närmare den kommer, desto mindre efterrätter... Man har ett mål. Det hjälper att fokusera på ett mål, för man vet att snart är man sex meter lång och hela världen kommer granska en, från topp till tå - bokstavligen. Jag älskar min kropp, men på vita duken ser man allt. Och det fick inte bli för mycket. Så pressen fanns där, men dagen efter fick jag äta precis vad jag ville..
Det är en fantastisk rollista, inte minst med Betty White i rollen som din blivande farmor...
Vi pratar ett komiskt geni här. Bara att sitta i samma rum som henne, och höra henne säga samma ord eller replik om och om igen, på helt nya sätt varje gång... Hennes proffsighet, hennes uthållighet. Åldern biter inte på Betty White. Briljanta människor som hon gör mig bara bättre och mer bestämd att någon gång komma upp i samma nivå. Bara att äta middag med henne är ett nöje.
Hjälpte det att ha en regissör med bakgrund som koreograf? Är dans och komedi på något sätt sammanflätat?
Kombinationen av Anne som person och Anne som koreograf är oslagbar i komedisammanhang. Tänk bara på alla komedier från den gyllene eran. De hade takt, de hade en koreografi. Där fanns kvicka repliker i samförstånd med kamerarörelser. Det behövs i en komedi, och det har Anne med sig, den gåvan... Jag är tacksam för hennes bakgrund.
Vad får dig själv att skratta?
Mig? Att se mig naken, det får mig att skratta. Speciellt med det hemska ljus vi har där hemma, "herre jösses", tänker jag bara... (skratt) Folk med mycket humor och självironi - det får mig att skratta. Djur som gör dumma saker får mig att skratta. Det mesta får mig att skratta, jag är lättroad! Men jag älskar skarp humor. Och skruvad humor. Jag älskar när folk kommer på saker och sager dem utan censur.
Gillade du att spela Margaret Tate, kvinnan som alla älskar att hata?
Det var himmelskt! Att få vara bitch för en stund och slippa be om ursäkt? Och bara leva sig in i det. "Försvinn ur min åsyn! ...det var min karaktär som sa det, jag stannar i rollen!" Jag älskade det. Alla har vi det inom oss. Och när det är så välskrivet blir det så kul att spela in.
Gillar du fortfarande skådespeleriet efter alla dessa år?
Även mer nu, för nu väljer jag bara det som är värt att gå hemifrån för. Förstår du? När man spelar in en film är man borta. Och jag vill inte vara borta om det inte är något speciellt, något jag annars kommer att se tillbaka på och ångra att jag inte gjorde.
