Ingen har väl missat Viaplays högaktuella serie “Börje - The Journey of a Legend”? I andra avsnittet ser vi Jason Priestley som den legendariska talangscouten Gerry McNamara, när han kommer till Sverige på jakt efter hockeyspelare till kanadensiska Toronto Maple Leafs.
Serien är delvis inspelad i Sverige, och när Priestley kom tillbaka på Sverigevisit i samband med seriesläppet fick MovieZine chansen att ställa frågor om serien och Priestleys karriär i stort.
Du växte upp i Kanada under den här tidsperioden?
- Jag är född 1969 och växte upp under 70-talet, så det var superkul att göra det här projektet. Jag såg Börje spela hockey på TV under många år. Varje lördagskväll när det är hockey stannar allt annat av i Kanada. Så när möjligheten kom att göra det här projektet, och att få träffa honom, kändes det väldigt speciellt.
Hur var det att träffa Börje Salming?
- Det är speciellt att få träffa en barndomsidol. Jag mötte honom i september och han gick bort i november. Han var fortfarande klar i huvudet, men man kunde se hur hans kropp förfallit. Det var svårt och väldigt sorgligt att se. Men han hade ett stort hjärta.
- Även om kroppen inte längre lydde honom ville han fortfarande träffa människor och vara en del av produktionen, och det är verkligen beundransvärt. När vi sågs hade han redan förlorat talförmågan. Så väldigt tragiskt.
Du spelade hockey som barn?
- Ja, det gjorde jag. Det ingår som kanadensare. (Skratt)
Hade du planer på karriär inom hockeyn? För du kommer från en skådespelarfamilj.
- Min mamma är skådis, sångare och dansare. Men jag jag var liten ville jag som de flesta kanadensiska smågrabbar spela i NHL. Vid något tillfälle under resans gång blev dock ambitionen större än skickligheten och jag bestämde mig för att gå i teaterskola i stället.
Hur var de tidiga åren som skådis? Det har pratats mycket om när du delade lägenhet med Brad Pitt och om eran tävling…?
- Ja just det (mera skratt). Vi hade den tävlingen ofta! Den gick ut på att se vem som kunde gå längst utan att duscha. Äckligt! Äckliga saker som unga män gör. Hur tänkte vi egentligen? Ingen aning.
Det måste ha varit en speciell tid?
- Ja, den tiden under det sena 80-talet var en mer oskuldsfull era. Vi var ett stort gäng som kände varandra och hängde ihop medan vi försökte ta oss fram i filmindustrin. Det var mycket kul men också många krossade drömmar. Mycket skratt, mycket av allting. Det bästa och det värsta.
Och Hollywood var händelsernas centrum på den tiden?
- Ja, att vara i L.A. under det sena 80-talet, när staden forfarande hade det där magiska, för det har den inte längre. (Skratt) Det är en väldigt annorlunda plats nu, vilket är lite sorgligt, för L.A. borde vara vackert. Det var väl för en 15-20 år sedan som den fysiska filmindustrin, själva inspelningarna, lämnade Kalifornien. Det blev för komplicerat och dyrt.
- Alltför många andra platser gav film och tv-industrin skattelättnader så produktionerna lämnade L.A. Och det är därför så många människor flyttar därifrån, eftersom jobben försvunnit. De filmar på platser som New York, Atlanta, Toronto, Vancouver, och Louisiana istället, som erbjuder incitament, medan Kalifornien har hamnat på efterkälken.
Rollen i “Beverly Hills 90210” måste ha varit livsomvälvande, då serien blev en sådan succé under 90-talet?
- Ja, serien blev verkligen en enorm succé i USA och runtom i världen, och självklart förändrande den erfarenheten mitt liv. Det var en fantastisk sak att vara med om. Jag gick från att vara en som ingen kände igen till någon som alla kände igen, så visst ändrar sådant ens liv.
På gott och ont?
- Ja. (Skratt) Man uppskattar inte att sin anonymitet förrän man inte har den längre. Men det är vad det är. Man måste komma ihåg att leva i tacksamhet, och vara glad åt den erfarenhet som är så få förunnade. Många fantastiska saker kommer med framgången och det är vad jag försöker fokusera på.
Och det gav dig möjlighet att regissera? Du regisserade flest enskilda “Beverly Hills 90210”-avsnitt läste jag?
- Ja, fast de näst flesta efter Dan Attias. Den erfarenheten öppnade vägen för en ny karriär. Jag regisserar mer än något annat nuförtiden, så jag känner mig väldigt tacksam för det.
Var det ett medvetet val?
- Ja, mycket medvetet. Men det var svårt. Aaron Spelling ville inte hysta över nycklarna till sin Ferrari till vem som helst. Jag var tvungen att jobba hårt på att övertyga honom under ett par års tid att ge mig nycklarna till hans bil.
- Och han var rätt rolig för precis innan jag regisserade mitt första avsnitt hade vi ett möte på hans kontor. Ha sa med en gång att “Jason, jag vill att du stannar här en stund.” Okej? “Lyssna nu, om det här avsnittet som du ska börja regissera i morgon…“ (Priestley lutar sig fram och spänner blicken i mig medan han illustrerande hötter med pekfingret;) “Don’t fuck it up!”
- Men det var fantastiskt. (Skratt) Visst var det svårt att övertyga Aaron att får styra, men när jag väl fick ta rodret, och resultatet blev bra, kunde jag be om flera avsnitt, så allt blev bra i slutändan. Åren med Aaron formade till min karriär.
För att snabbspola framåt till idag - hur hamnade du i en svensk tv-serie?
- Jag fick materialet skickat till mig, läste igenom manuset för sex timmars speltid, och så erbjöd produktionen mig rollen som Gerry McNamara. Jag tyckte om berättelsen, och kände självklart till historien om Börje och Gerry. Dessutom hade jag precis avslutat en dokumentär om Harold Ballard som ägde Toronto Maple Leafs från 1972-1989. Där fick jag möjligheten att spendera tid med Gerry, så jag tyckte det verkade vara ett intressant projekt att ta del av. Och jag hade rätt!
Det måste vara väldigt annorlunda att filma stora produktioner i USA jämfört med de mindre svenska?
- Ja, fast tiden mellan ‘action’ och ‘cut’ är densamma över hela världen. Det är allt runtomkring som är annorlunda. Filmandet här i Sverige var mer avskalat än det var i Toronto. Det är bara så det är. Men jag hade en fantastisk tid här. Alla är så duktiga, alla samarbetar så bra.
-Sen när vi åkte till Toronto blev cirkusen runt det hela större. Men jag tror att skillnaden mellan Europa och Nordamerika är att där finns så mycket rum! Det gör att allt tillåts bli större, för det finns mer utrymme.
Hur var det att jobba med Valter Skarsgård och Hedda Stiernstedt?
- Jag har inte jobbat med dem förut men jag känner ju väl till Skarsgårdarna, som är en skådespelardynasti numera. Valter är en stor talang med en ljus framtid. Det var roligt att jobba ihop. Och Hedda - jag tyckte verkligen att hennes rollprestation var fantastisk! Hon är så oerhört lik Margitta som ung.
För att återgå till den eran - det måste ha varit en speciell tid inom hockeyn, som det här med att endast svenskarna bar hjälm fast det var så våldsamt. Minns du allt detta?
- Självklart. De var ju mina formativa år. Spelet var väldigt annorlunda på den tiden, och lagen färre. NHL (National Hockey League) gick igenom stora förändringar i och med WHA:s (World Hockey Associations) uppkomst. De stal många spelare som de gav allt större kontrakt. Lagen växte från 12 till 16. Spelet ändrades i snabb takt, och det är det som gör den eran så intressant.
Det måste vara stor skillnad nu mot Börje Salmings tid med alla skador, ärr och brutna ben?
- Ja, den natten när Börjes ansikte kördes över såg vi matchen på TV och det var fruktansvärt! Jag minns alla blodiga handdukar. Det är mitt starkaste minne, allt blod. Han blödde verkligen ymnigt. Det var skrämmande. Och faktumet att Börje kunde komma tillbaka efter det var anmärkningsvärt. Han var en orädd spelare. Han kastade sig framför pucken hela tiden.
Börje och Inge var ju de första importerade spelarna från Sverige. Minns du vad folk sa om det?
- Jag var ju barn, men folk som var familjära med NHL-stilen av hockey trodde aldrig att europeiska spelare skulle klara av den. Rinken är ju mindre, och spelet i sig mer fysiskt eftersom det finns mindre rum att spela på. Men Börje och Inge gjorde mycket för att ändra folks uppfattning. Särskilt Börje eftersom han omfamnade tuffheten i spelet med sin “grinder mentality” och han var ju samtidigt väldigt framgångsrik.
- Det är därför han är en sådan legend i Kanada, och särskilt då i Toronto. Det är tack vare hans driv och hans tuffhet som han kunde ändra på folks inställning till europeiska spelare.
Var det lika våldsamt när du växte upp och spelade hockey?
- Ja, (skrattar gott) det var så på den tiden. Det är en tuff sport och folk som spelar på den nivån är väldigt talangfulla men måste också ha kampvilja nog att överleva.
- Alla bär ju skydd men förutom handskarna och armbågsskydden är de ganska så tunna. De skyddar en inte från särskilt mycket alls.
Kommer det från egna erfarenheter?
- Ja, tack och liv valde jag skådespelarbanan innan jag förlorade fler tänder. En tand slogs ut av en puck, en annan av skaftet på någons hockeyklubba. Båda när jag var i 12-årsåldern.
Kommer du säga ja till flera svenska eller europeiska produktioner?
- Absolut, till 100 procent. Jag har verkligen tyckt om att jobba här och det här projektet var anmärkningsvärt för mig då jag fick filma både här i Sverige och i Ontario där jag ofta jobbar.
- Det var första gången jag jobbade med Amir Chamdin och jag tyckte han gjorde ett fantastiskt jobb. Jag gillar verkligen hur han klippt in arkivmaterial från 70-talets Toronto, och tyckte det var mycket effektfullt, likaså hur han använt arkivmaterial av Börje när han spelade då och varvat med nyinspelningar av Valter och de andra spelarna. Jag tyckte det funkade riktigt bra.
Tur för oss i publiken att Jason Priestley valde skådespeleriet i stället för hockeyn, och att vi nu kan njuta av hans karismatiska roll som Gerry McNamara i “Börje - The Journey of a Legend”. Serien är i skrivande stund Viaplays mest sedda originalserie, och nya avsnitt rullas ut varje söndag. Missa inte!
