“Beck” firar ett imponerande jubileum med 50 filmer i samma serie, och du har varit med i 16 av dessa - sen 2018. Hur känns det?
- Roligt. De här människorna jag har jobbat mest med, av alla inspelningar och projekt jag har gjort. Det är som att återkomma till en familj hela tiden. Och sen är det några som försvinner och några som tillkommer. Det är kul.
- Det är roligt att “Beck” lever kvar, det känns som att alla vill fortsätta titta på det. Man kan se att det finns en annan spridning av människor som ser på det, att det är mer yngre människor.
Har det varit så hela tiden du varit med, har det kommit med tiden?
- Jag kan se en ökning över åren som har varit. Men också på sociala medier, i flöden, den respons som jag har fått så kan jag se att det är många unga människor. Jag vet inte vad det är, om det är fallen som attraherar, men det är kul.
Du är nöjd med hur din karaktär och hennes relationer har utvecklats genom åren?
- Ja, det tycker jag. Sen så vill man ju alltid göra mer. Alltså, om vi skådespelare hade fått fria tyglar i manusrummet så hade det havererat efter fem minuter [skratt]. Men jag tror det är det publiken vill engagera sig i. Fallen är en sida, men det är också relationerna i gruppen. Vad är det för konflikter? Det är underhållande att se på.
I de båda senaste filmerna, “Inferno” och “Dödläge”, hamnar fallen väldigt nära gruppen rent personligt.
- Det är det jag menar. Ju mer vi blir mer involverade och engagerar oss i fallen, desto mer händer inom gruppen. Det är roligt att spela, och om det är roligt att spela så är det också roligt att titta på.
Det är väl det som gör att “Beck” har haft så lång livslängd.
- Det hänger också ihop med att det finns ett slut på varje film, efter 90 minuter vet du vem mördaren är. Det är inte en ändlös serie där du måste hålla dig ajour hela tiden med som händer. Det är 90 minuter, det är en tv-film och det finns någonting skönt i det.
Samtidigt utvecklas karaktärerna och deras relationer, det som hänt tidigare spelar roll. Man måste inte se varje film, men gör man det så ger det någonting extra.
- Visst, men också att fallen ligger ganska nära den tiden vi. Jag hade tyckt att det skulle vara spännande att någon gång göra som man gjorde i “Homeland”, alltså att man ändrade historien från en dag till en annan utifrån vad det blev för utfall i presidentvalet och vad som hände i Israel. Det är fingret på pulsen här och nu.
Även om filmerna i sig är ganska långt ifrån böckerna om Martin Beck så är det tidsnära, det aktuella, vad som gör det till “Beck”. Det är kopplingen till rötterna.
- Jag tror att det är det som är grejen. Det har inte förändrat så himla mycket. Man känner igen sig och jag tror att i en tid som nu så finns det något väldigt skönt i det, för vi lever i en enorm föränderlighet och allting går så fort. Jag tror att det finns ett lugn i det där, som tittarna kanske inte ens är medvetna om liksom.
Nu vet vi att det blir fler filmer, men samtidigt hade slutet på “Beck - Dödläge” kunnat bli en fin avrundning på serien. Hade du varit nöjd om ni stannat där?
- Nej fan! När man väl sätter yxan i båten, då är det lite radikalt. Då får alla sprängas i luften, minst.
“Tre kronor”-slutet.
- [Skratt] Ja, precis.
Gillar du själv att kolla på “Beck”-filmerna?
- Jag brukar se dem en gång men det gäller allt jag gör.
Ser du dem med kritiska ögon?
- Gud, ja! Är det nånting jag har gjort för 10 år sedan så kan jag bli lite snällare mot mig själv och produktionen. Men det är klart att jag gör det, jag är superkritisk, på gott och ont.
Har du någon egen favorit bland filmerna?
- Jag tyckte väldigt mycket om att göra den första filmen som jag var med i [“Ditt eget blod”], där man etablerade Alex Beijers karaktär. Och det var när Steinar Hovland åker ner till Jordanien, till Amman, där Alex jobbar för svenska polisen.
- För det var “Beck” men det var också ett helt annat sammanhang. Vi spelade in där. Det var mitt under ramadan och vi spelade in ett kåkområde liksom utanför Amman, så jag fick en rivstart i hur du spelar in “Beck”. Annars är ju väldigt många av alla miljöer i Stockholm, så den inspelningen var väldigt rolig.
- Jag tyckte om “Döden i Samarra Samarra”. Man fick se andra sidor av Alex Beijer, man fick olika pusselbitar från hennes förflutna. Och det är ju det man alltid vill. Man vill fördjupa karaktären och relationerna, och där fick det extra mycket utrymme.
"Beck - Dödläge" och samtliga tidigare Beckfilmer med Jennie Silfverhjelm finns att streama på TV4 Play+.
