Han är norsk films stora framtidsnamn och Stockholms Filmfestivals favoritregissör med två Bronshästar på sina tre långfilmer. MovieZines Jakob Åsell träffade Joachim Trier inför biopremiären av hans amerikanska debutfilm ”Louder Than Bombs” för att prata om skatefilm, den skandinaviska blicken och hur det är att säljas utomlands tillsammans med norsk fjord-lax.
Dina långfilmer utspelar sig i Oslo och New York men de har en lite speciell relation till Stockholm...
- Ja, precis vi var lyckligt lottade som vann Bronshästen på Stockholm Filmfestival 2011 med ”Oslo 31 augusti” och på den festen så introducerades jag för Isabelle Huppert som var där för att ta emot festivalens hederspris. Så höll vi kontakten, möttes i Paris några gånger och plötsligt så hade jag en roll till henne i ”Louder Than Bombs” och hon tackade ja.
- Sen har jag en stor tro på inter-nordisk kontakt, jag har vuxit upp med mycket svensk film, Jan Troell, Bergman, Bo Widerberg.. Sällskapsresan, haha! Så jag känner att det är en ära att få komma hit och visa lite ny norsk film. Även om det här är något av en blandras. Någon form av amerikansk, norsk, fransk..
Ja, vad skulle du själv kalla den?
- En film. En film som handlar om en amerikansk familj i New York.
Om jag förstått det rätt så började du och din ständige manuskompanjon Eskil Vogt skriva på den här historien efter din långfilmsdebut ”Repris”.
- Ja det stämmer, men vi märkte att det här kommer ta tid att finansiera. Så då tog vi en break från ”Louder” på ett år för att göra ”Oslo 31 augusti” och sen gick vi tillbaka till ”Louder” som vi då skrev om helt och hållet. För jag kände att jag hade lärt mig något det året, jag hade lärt mig att gå djupare in i karaktärsporträtt. Så på ett märkligt vis är ”Louder” en blandning av formmässiga koncept från ”Repris” och det något mer komplexa karaktärsporträttet som finns i ”Olso”. Så båda mina tidigare filmer påverkade ”Louder”. Samtidigt är den något helt eget.
Var det hela tiden bestämt att den skulle utspela sig i New York och inte i Oslo?
- Ja, för att hela den här familjen är så väldigt amerikansk. Vi har en fransk världskänd krigsfotograf som jag tänkte kunde bo i New York för där är press-miljön så väldigt tydlig. Sen så ville jag gärna ha med high school-miljön, jag tycker om hela den genren och inspireras av filmer som ”The Ice Storm” och ”Ordinary People” samt många Woody Allen-filmer. Jag tänkte mycket på den amerikanska östkusten om hösten. Jag kände för att göra en film i det universumet. Så det var en egen motivation i sig själv.
Med det sagt så tycker jag ändå att ni förtjänar cred för att ni inte gått loss fullständigt och frossat i de amerikanska klyschorna. Det måste vara väldigt lätt för en nordisk filmskapare att falla i den fällan när man först får chansen att spela in en film i New York.
- Vi har varit väldigt rädda, närmast paranoida inför vår oro att fastna i det uppenbara. Jag minns att vi gjorde en deal när vi sköt Paris-bilderna i ”Repris”, att vi inte fick lov att filma Eiffeltornet. Den här filmen utspelar sig förvisso i New York, men i en del av staden som vi inte ser lika ofta, i de nordligare partierna och i delar av Brooklyn. Det underliga är att upstate New York påminner väldigt mycket om Skandinavien i arkitekturen, naturen och barrträden. Det känns väldigt hemma på ett märkligt sätt.
- Vår amerikanska produktionsdesigner, Molly Hughes som har jobbat med Spielberg och Harry Potter-filmerna sa att hon fått min blick efter ett tag så att vi skapade en Skandinavisk film i New York. Hon kunde inte helt sätta fingret på vad det var, men det var det hon såg bakom regi-monitorn. Jag har ju en svensk fotograf, Jakob Ihre, och vi gör bara det vi gör men på något vis sker det med en skandinavisk blick.
Jag själv har bara bott i Oslo i ett år, men när jag ser både ”Oslo” och ”Repris” känner jag att de sätter fingret på staden och känslan där på ett väldigt fint sätt. Men i och med att dina tidigare filmer har en så intim relation till Oslo som scen och ”state of mind”, vilket jag antar kommer från att du vuxit upp där - hur förhåller du dig till New York, en stad där du uppenbart inte har vuxit upp?
- Tack så mycket! Jag har inte vuxit upp i New York men det ger också en ny frihet, det är ”dejligt” att filma på nya locations. Jag älskar antropologi, att sitta i månader i location-vans och bli en expert på amerikansk arkitektur. Det är ju mitt jobb. Jag har fått en del skit hemma i Norge, folk säger att jag inte känner New York på samma sätt som Oslo men ironiskt nog så har jag filmat på platser jag själv inte känner till, även i Oslo. Men jag kände mig redo för att testa något nytt och jag hoppas jag kan filma i flera städer. Vem vet, kanske gör vi film i Stockholm en dag. Ni har väldigt många bra skådespelare nämligen. Och det leder oss in på ”Louder”. Att få chansen att jobba med en internationell cast var en av de stora motivationerna för mig att filma i USA. Och få jobba med Jesse Eisenberg, Gabriel Byrne och David Strathairn..
Om man bortser från Isabelle Huppert, hur arbetade du i castingen för att komma fram till just de skådespelarna?
- En stor anledning till att vi finansierade filmen på det sättet vi gjorde handlade om att ha kreativ kontroll, att inte behöva använda sig av en känd skådespelare som inte är bra. För det är verkligen inte så att alla kända skådespelare är lika bra. Men dessa är några av de bästa, och exakt de jag ville jobba med.
Jag har förstått att du och Eskil Vogt arbetar väldigt länge i manusstadiet, kan du berätta lite om ert arbete, hur ni två kompletterar varandra i skrivandet?
- Jag tror att vi snarare än att komplettera varandra, skiftar roller. Vi är båda intresserade av struktur och dramaturgi men är samtidigt väldigt filmintresserade. Vi är två 40-åriga män som älskar att prata om film. Vår största utmaning är att vi lägger för många timmar på att bara prata film. Så det tar tid, men vår arbetsmodell fungerar. Så vi kommer att fortsätta skriva ihop.
Det finns en del sekvenser i ”Louder Than Bombs” som känns omöjliga att skriva in i ett manus, som när Gabriel Byrnes karaktär testar olika sätt att röka en cigarett på inför sin fru. Hur får du skådespelarna att plocka fram det själva?
- Nej det var inte skrivet. Jag bjuder in dem att bidra. Jag försöker visa dem att det är väldigt positivt att de bidrar med egna idéer. Dynamiken i alla scener finns ju färdigskriven, så resultatet blir ganska likt manuset. Men en del av processen är att ge dem tillåtelse att släppa texten, för då kommer de ofta tillbaka till den, eftersom att den fungerar. Det är en intressant paradox.
- Det finns tusen sätt att tolka en replik på, men skådespelaren måste förstå funktionen av repliken för att kunna använda den själv. Ofta ger jag dem tillstånd att bara lyssna och tänka i scenen. Mina filmer innehåller många närbilder av människor som reflekterar, det skapar mysterier - känner jag! Respons-skådespeleri drar in publiken i scenen. Det får publiken att reflektera kring vad som pågår emotionellt. Mysterierna i mina filmer handlar ju inte om huruvida ”the space invaders” ska dö eller överta jorden. De handlar om vad som händer inuti människorna. Så vi letar alla tricks vi kan komma på som drar folk in i det inre livet. Det är det jag är mest intresserad av.
Du har en bakgrund som norsk mästare i skateboard och inom skatefilm. Tar du med dig något från det till det du gör idag?
- Det jag har med mig idag är väll att på det bästa dagarna när jag står på set, oavsett om det är med Anders Danielsen Lie i Oslo eller Jesse Eisenberg i New York så handlar det om att vi ska pröva ett stunt som vi inte helt vet hur det ska gå, och det påminner om skatefilm. Att ”naila” en scen för första gången kan ge samma adrenalinkick som att klara ett hopp från en trapp som ingen testat förut. Känslan av att det är något som står på spel, den är lik.
”Louder than Bombs” har redan haft stora framgångar internationellt. Den blev utvald till huvudtävlan i Cannes som första norska filmen på 36 år. Det är väldigt stort. Känner du pressen hemifrån?
- Jag tror nog att många hemifrån har känt att den inte är lika norsk som mina tidigare filmer, vilket jag förstår. Det här med film och nationalitet är svårt. Jag har varit dansk och bott i England i många år. Jag tycket att det är lite trist att det blir så viktigt varifrån filmen är. Jag har ju aldrig sett film för att den är från ett visst land. Jag tror att film är ett internationellt språk. Men visst, jag har fått resa runt på många olika ambassader i världen och presenterat norsk film vid sidan av den norska laxen. Det norska paketet med lax och Joachim Trier… Det är okey.
"Louder than Bombs" gick upp på bio 18 december.
