Josh Brolin: "Du kan kalla det där hålet lite vad som helst"

Det råder ingen tvekan om att Josh Brolin är mycket medveten om att "Outer Range" är en tv-serie som inte kommer att falla alla i smaken. Något jag själv lyfter fram väldigt tydligt i min (väldigt positiva) recension av serien. Det här är en serie som kanske lättast kan beskrivas som en härlig mix av "Yellowstone" och tyska "Dark" - om dessa serier hade gjorts av skaparna bakom "The OA". Det är med andra ord inte en helt okomplicerad berättelse, men den är definitivt väl värd all din tid om du råkar befinna dig i "rätt del av cirklarna" i ett klassiskt Venndiagram.

 

Enligt Brolin så verkar han ha på känn att vi på andra sidan Atlanten har en bättre förmåga att omfamna just den typen av berättande som vi får ta del av i "Outer Range", vilket han sedan jämför med sin egen kärlek för "Världens värsta människa"... vilket han i klippet (intervjun spelades in med bild och finns i botten av artikeln) även passar på att bjuda lite på sig själv kring.

 

Den gamle Thanos-skådespelaren, som senast dök upp i "Dune" men som genom åren även axlat ikoniska roller i allt från "No Country for Old Men", "Sicario", "Deadpool 2" och hela vägen tillbaka till "The Goonies - Dödskallegänget" (1985), lyckades däremot mestadels hålla snacket någorlunda knutet till hans nya tv-serie hos Prime Video. Och om bara tillräckligt många faller för serien så verkar det finnas riktigt goda möjligheter för en fortsättning.

 

 

 

- Det är så intressant, för jag satt just och tänkte medan du pratade och jag hörde din dialekt - att det ska bli så intressant att se hur ni européer kommer att reagera på den här serien. Särskilt i jämförelse med de amerikanska tittarna här borta. För jag tycker att "Outer Range" har en lite mer europeisk känsla till sig, med tanke på att den inte går rakt på sak och inte liknar så mycket annat. Det händer grejer utanför kameran, den är lite galet absurd...

 

 

- Jag tycker verkligen att det är intressant hur ni brukar omfamna den typen av berättande där borta. Jag har kollat på en hel del utländska filmer från Europa på sistone. Jag såg exempelvis "Världens värsta människa", har du sett den?

 

 

- Herregud, eller hur!? Den är helt fantastisk! Sedan såg jag henne på Oscarsgalan och jag förvandlades till något konstigt superfan; "herregud, det är du!". Men ja, just det... vad var det som drog mig till projektet var det ja, haha. 

 

 

 

- Det är nog en hybrid av att ha läst Ray Bradbury och Isaac Asimov som barn... kombinerat med att jag växte upp på en hästranch, vilket är en väldigt stark och specifik typ av verklighet. När jag sedan transporterades bort av dessa fantastiska författare så var det otroligt fascinerande för mig - och jag gillade vad det gjorde med mig. Det gjorde vad droger borde göra, men inte kan lyckas med. Det förändrade min verklighet, även efter att jag kom tillbaka från mina tillfälliga världsflykter.

 

- Jag har alltid gillat när det uppstår kontraster. När jag jobbade ute i öknen på serien "Young Riders" för typ 30 år sedan, så minns jag hur jag brukade dra ut och spela Pavarotti eller José Carreras "Arias", för det fanns någon spännande kontrast till det där ute i öknen. Jag har alltid gillat det absurda och vad som händer när det blandas med mig.

 

- Sedan var jag redan lite på jakt efter en western-berättelse ändå. Min polare Sam Shepard gick bort för några år sedan, men den här berättelsen påminde mig lite om hans tidigare grejer. Det fanns många olika saker som spelade in och gjorde att när den här serien väl dök upp på min radar, så kände jag att det här var en berättelse som kunde hålla mig sysselsatt inte bara längre än vad det skulle ta att göra en långfilm... men för flera år framöver. Jag vet inte hur många år, men länge... för den spretar i flera olika potentiella riktningar, på ett sätt som gör att möjligheterna känns nästan oändliga. 

 

 

 

 

- Vad jag känner kring det är inte nödvändigtvis vad andra kommer att tycka här. När man har en grund som består av rädsla eller av att man håller något dolt, så är det inte mycket av en grund att stå på. Utan bara bräckligt. Om något oväntat dyker upp... jag menar, du kan kalla det där hålet lite vad som helst. Men bara symboliken kring det tvingar honom att konfronteras med den här bräckliga grunden som han byggt sitt liv på.

 

- Royal är för mig är någon som är driven av sin skam och som försöker hålla vissa delar av sitt liv dolda för alla omkring honom. Och det är ju inte något som någonsin brukar fungera för folk i andras liv heller, att hålla saker dolda för alla i ens närhet. Även om man skulle lyckas att hålla en hemlighet för alla, så har det ätit upp delar av dig som person under hela ditt liv. Plötsligt har 20 år av ditt liv gått åt till den här rädslan. Så, det där är ett väldigt intressant beteende tycker jag, att folk går och håller inne med saker av rädsla eller en känsla av att man gör det för sin familjs skull. 

 

- Det påminner mig om när jag såg "King Richard" - och varför jag blev väldigt tagen av den filmen. För han uppfattas av andra som en alldeles för hård och på gränsen till skadlig förälder, där vi som tittare sedan får försöka avgöra om det beror på att det fanns något inom honom själv som han inte hade lyckats leva upp till och ville uppleva genom sina barn. Eller om han faktiskt ser något i sina barn, som ingen annan verkar göra, och bara låter barnen utvecklas till sin fulla potential. Någonstans däremellan ligger den där stora frågan; görs det av själviska orsaker eller av altruistiska?

 

- När det kommer till Royal, i alla fall vid den här tidpunkten i vår berättelse, så lutar det definitivt åt det själviska och baseras på hans rädslor mer än något annat. Vilket jag åtminstone tror och hoppas att det kan ligga till grund för en bra och dramatiskt spännande berättelse.

 

 

 

 

- Ja, vi har pratat om det. Sedan har jag också mina egna tankar här. För när man gör en berättelse av det här slaget... eller inte ens av det här slaget, utan vilken berättelse som helst som man vill utvidga och vidareutveckla till något större och längre än ursprungsidén. Då behöver man även ta hänsyn till grejer som uppstår av sig själva under inspelningarna eller under klippningen efteråt. Berättelsen börjar plötsligt att leva sitt eget liv på något sätt - och baserat på det så kommer folk att reagera på olika saker. Vissa grejer som planerats kanske inte längre känns lika logiska, planen man initialt haft för hur en andra säsong skulle kunna se ut kommer i slutändan troligtvis ha förändrats till något helt annat.

 

- Fejden mellan familjerna är exempelvis det som ges mest fokus under inledningen av den första säsongen, men ju längre in i handlingen vi kommer så skiftar fokuset allt mer åt att handla om förhållandet mellan Imogens och min karaktär. Jag gillar när berättelsen börjar att berätta sig själv och få ett eget liv på det sättet, vilket jag ofta tycker är skillnaden mellan tv och långfilm. Man får mer tid åt att reagera och utvecklas på tv.

 

 

 

De två första avsnitten av "Outer Range" finns nu tillgängliga hos Prime Video. Den första säsongen kommer att bestå av totalt åtta avsnitt, med två nya avsnitt varje fredag. Och förhoppningsvis har vi många fler säsonger att se fram emot!