Kevin Costner: "Min familjs öde har format mig till den jag är idag"

Lina Svensson flög ner till ett soligt Madrid tidigare i veckan för att få sig en pratstund med Kevin Costner, som just nu är aktuell med filmen “The Highwaymen” på Netflix. Kevin berättar om sin roll som Frank Hamer, om hur hans familjs historia har format honom till den han är idag och om sina framtidsplaner som regissör.  

 

 

- Jag fick läsa manuset för 10 år sedan. Jag älskade manuset men trots det kändes det inte rätt just då, jag var för ung. 10 år senare fick jag frågan igen, jag kände mig i och för sig för ung, även denna gång. Jag funderade mycket kring vad som skulle krävas av mig för att gå in i denna roll och hur jag skulle kunna göra det så bra som möjligt. Jag behövde tänka om, jag skulle spela en man som inte kunde prestera lika hårt som jag kanske ville. En man som inte orkade springa långt, som inte orkade klättra över staket eller som orkade bry sig om sitt yttre.

 

- Jag var tvungen att koppla bort det glamorösa, jag skulle ju ändå spela en äldre, pensionerad polis som levde i en bil i 102 dagar. För det var så länge man jagade efter Bonnie och Clyde. Och då ska man också tänka på att detta utspelade sig i heta Texas. Under en tid då det varken fanns air kondition i bilen eller snabbmat längs vägen. Det var hemskt helt enkelt.  

 

 

 

- Ja det fanns det. Men det hände innan jag föddes. Men trots detta har det verkligen format mig till den jag är idag. Min familj kommer från Oklahoma. Min familj förlorade allt i “The Dust Bowl” under 1930-talet. Människorna i dessa evakueringsläger var mina släktingar. De var tvungna att ta sig till California. För det fanns ingenting kvar. Det fanns inget arbete och ovanpå det förlorade min familj alla sina besparingar när banken stängde.

 

- Min mormor brukade berätta för mig om den gången då min morfar gick till banken med alla deras besparingar, han kände bankmannen som jobbade där. Min morfar lämnade in pengarna och mannen bakom disken sa inte ett ord. En timme senare stängde banken. Min mormor kunde inte berätta om detta utan att väsa fram varje ord likt en orm. Hon sa det med en så giftig ton. “Han visste. Han visste men ändå sa han ingenting”. Han måste ha vetat att banken skulle stänga en timme senare. Min familj återhämtade sig aldrig efter den förlusten.  

 

 

- Det var ett viktigt, avgörande beslut i mitt liv. Inte på liv eller död, fast ändå var de det, på ett sätt. Jag ville göra min familj stolta. Alla vill att man ska hitta sin väg. Din pappa vill att du ska hitta den, din mamma ber för att du ska hitta den. Alla vill vi veta vad vi har för öde, om vi har gjort rätt val i våra liv. Jag visste vad jag ville bli. Men jag vågade inte erkänna det till en början. Jag kommer som sagt från en arbetarklassfamilj. Jag jobbade på fiskebåt när jag var ung för att få ihop pengar. Men jag kom till ett läge då jag inte brydde mig längre om vad mina nära och kära skulle tycka. Jag har alltid varit bra på att berätta historier. Det var det som gjorde att jag valde att bli skådespelare. Jag ville berätta historier.  

 

 

 

- Det har varit en konstant förändring. Från video till cd, till streaming. Förändringen är konstant och det är digitalisering och streaming som är framtiden för filmindustrin. Den här filmen hade inte kunnat bli till utan Netflix. Och jag ser hellre att Netflix gör den än att filmen inte blir gjord överhuvudtaget. Men å andra sidan kan inte digitalisering lösa allt. Idag kan man göra oerhört mycket med animering. Vill man att Gran Canyon ska se större ut i en film, kan en animatör lösa det på nolltid. Men vad animering inte kan lösa är bra skådespelare. Eller en bra regissör. Du kan skapa fantastiska filmer med bra animering. Men du kan inte skapa en fantastisk berättelse utan en duktig regissör och talangfulla skådespelare. 

 

 

- Jag har 6–7 filmer som jag vet att jag vill göra. Men när jag väl gör dem, vill jag göra det på mitt sätt. Jag vill berätta, få skriva manuset själv och jag vill att den person som sedan regisserar filmen ska göra det exakt efter manuset. Allt jag har skrivit med i manus är ju saker jag tycker är viktiga för berättelsen. Annars hade jag inte skrivit med dem. Om jag inte hittar någon som kan regissera filmerna på det sättet jag vill att dom ska göra, får jag göra dem själv.  

 

 

- Jag kollar inte tillbaka på den så mycket. Bara när folk tar upp det. Det var ett fantastiskt ögonblick i mitt liv. Men oavsett hur du hanterar framgång eller någon som är framgångsrik. Är det svårt att spela upp deras liv på repris. Folk kallade filmen “Dansa med vargar” för “Kevins Gate”. Jag tror att många sa så eftersom dom visste att jag hade blivit erbjuden en roll i filmen “Jakten på Röd Oktober” men valt att tacka nej. Och visst jag hade gillat att göra den filmen, men då hade jag behövt skjuta på “dansa med vargar” i mer än ett år. “Dansar med vargar” var en film som jag hade investerat mina egna pengar i. Jag tror att många tyckte att jag hade ett för stort ego då, vem tror han att han är som börjar regissera egna filmer också?  

 

- Och apropå “Jakten på Röd Oktober” så blev jag blev erbjuden mer pengar än vad jag någonsin hade blivit tidigare, men samtidigt hade jag gett mitt ord på att slutföra denna film. Så jag valde att satsa allt på “Dansar med vargar”. När jag ser tillbaka på det idag är det ganska otroligt att jag lyckades, jag hade ju egentligen inte en aning om vad jag höll på med. Jag frågade tre regissörer ifall de ville göra filmen, och alla tre svarade ja. Men de ville alla ändra på någonting. Vilket jag inte ville, så till slut bestämde jag mig för att göra den själv. Även om det skulle misslyckats ville jag själv bära ansvaret för det. Jag var övertygad om att min publik inte skulle svika mig bara för att jag hade en bild av vad jag ville få ut av denna film som kanske inte andra hade. Det var naivt av mig att tänka så, men jag fick ändå rätt.