Kevin Smith: "Jag lever på lånad tid"

Ända sedan debutfilmen “Clerks” från 1994 har filmskaparen Kevin Smith skapat ett någorlunda sammanhållande filmuniversum där flera av hans berättelser sammanstrålar med varandra. Den gemensamma nämnaren har främst varit de två karaktärerna Jay och Silent Bob, där Smith själv porträtterar den sistnämnda.

 

De två pårökta, sanningssägande och självuttalade profeterna har dykt upp i filmer som “Mallrats”, “Dogma” och deras första helt egna film “Jay and Silent Bob Strike Back” (eller “Stjärnor utan hjärnor” som den inte lika smickrande svenska titeln löd). 

Sedan “Clerks II” från 2006 har vi dock inte sett till så mycket av Jay och Silent Bob, då Smith istället breddat ut sig och gjort udda genrefilmer om allt från valrosshybrider i “Tusk” till nazistkorvar i “Yoga Hosers”. Nästan 15 år senare har nu Smith valt att återgå till sina kultförklarade karaktärer för ytterligare en helt egen film tillägnad den udda duon med filmen “Jay and Silent Bob Reboot”. Vi tog ett snack med honom för att diskutera varför han valde att återgå till Jay och Silent Bob just nu. 

– Planen från början var inte att gå tillbaka just till Jay och Silent Bob, utan att mer generellt gå tillbaka till de karaktärerna jag skapade i början av min karriär. Vi skulle egentligen göra “Clerks 3” men efter att en av huvudrollsinnehavarna, Jeff Anderson, drog sig ur så föll det projektet ihop. Men den filmen utspelade sig till största del på ett köpcentrum så vi tänkte att vi kunde göra en uppföljare till “Mallrats” istället. Så jag började skriva på ett manus till det, men Universal ville inte göra den så det projektet föll också isär. Vilket var frustrerande, för jag ville bara leka med mina leksaker!

 

- Men så kom jag till insikten att Jay och Silent Bob är en del av båda de filmerna, så varför inte centrera filmen kring dem? För karaktärerna ägs av mig och Jason Mewes så den enda personen jag behöver övertala för att få godkänt är Jason och han har varit på mig i flera år att få göra en till film. Så den här filmen blev lite av en efterkonstruktion och en uppföljare både till “Clerks”, “Mallrats”, “Chasing Amy” och även lite “Dogma”. 

För några år sedan drabbades du av en hjärttack, något som du tidigare beskrivit som en väckarklocka. Hur har livet sett ut sedan dess och hur har det påverkat ditt filmskapande? 

– Det fick mig att inse att jag har ett bäst före-datum. Tidigare har jag lättare kunnat skjuta på saker. Fick jag en idé till något så sa jag alltid “Det kan vi göra längre fram” men nu blir det istället “Vi måste göra det nu och vi måste göra det fort!”.

 

- Rent personligt har jag försökt lägga om min livsstil. Jag har blivit helt och hållet vegan och gått ner mycket i vikt, men i slutändan handlar det om generna jag har ärvt från mina föräldrar så jag är medveten om att jag lever på lånad tid. På grund av det försöker jag att inte ödsla någon tid när det gäller mina projekt, och samtidigt har jag nog också blivit mer emotionell.

 

- Med “Jay and Silent Bob Reboot” var tanken att bara göra en till flamsig komedi, men i efterdyningarna av hjärtattacken blev det något mycket mer betydelsefullt med mer hjärta. Jag kallar den här filmen min “filmiska gravsten”, vilket min fru tycker är dumt eftersom det inte är ett så bra sätt att marknadsföra en komedi. 

 

 

– Jag skulle nog inte ge mig själv några tips, jag skulle tacka den unga grabben! På grund av hans dumdristiga beslut är jag där jag är idag. Så jag skulle ge honom en kram och istället fråga honom hur han fick självförtroendet och styrkan att faktiskt gå tillväga med sina drömmar och projekt. För innan jag började göra film hade jag inte åstadkommit ett skit, så varför trodde jag egentligen att jag var lämpad att göra något sånt?  
 
Tror du det är svårare att slå igenom som filmskapare idag när vem som helst kan göra en film på sin iPhone och lägga upp den på Youtube?  

– När jag växte upp fanns det inte så många outlets för film och tv. Numera har varje bolag sin egen streamingapp och vi matas med en ofantlig mängd content dagligen. Det går inte att hålla koll på allt som kommer idag. Det påminner mig om när internet först kom. I början kunde man surfa runt och i stort sett besöka alla de sidor som fanns, man kunde finna änden av webben. Idag är det omöjligt, och det är lite samma med filmvärlden. Så att slå igenom det bruset är definitivt mycket svårare än när jag gjorde det på 90-talet.

 

- Å andra sidan finns det fler kanaler där ute nu, så möjligheten att nå just din publik är också större. Om ingen hade plockat upp “Clerks” hade den bara dött, men om Youtube hade funnits då hade jag i alla fall kunnat känna mig bekväm med att lägga upp den där bara så att folk hade haft möjlighet att se filmen. 

Din dotter, Harley Quinn Smith, har börjat dyka upp i fler filmer utöver dina egna och sågs senast i Quentin Tarantinos “Once Upon a Time in Hollywood”. Hur kändes det att ha sin dotter med i en Tarantino-film? 

– Det betydde allt för mig. “Reservoir Dogs” var filmen som fick mig att inse att någon som jag kunde skriva filmdialog. Öppningsscenen när de sitter och analyserar “Like a Virgin” – det är precis vad jag och mina polare gjorde! Jag tänkte “om detta räknas som filmdialog, då kan jag skriva filmdialog”. Så han har definitivt varit en stor inspirationskälla för mig, och ibland också en nära vän.

 

- Jag minns en gång när jag och Michael Parks var hemma hos Quentin i hans privata biograf och visade upp “Red State”. Om du någonsin vill må bra över något du har gjort, visa den för en stenad Quentin Tarantino – han överöser dig med lovord. Så efter år av att beundrat honom och inspirerats av honom, att sedan ha min egen dotter vara med i en av hans filmer var stort.

 

- Det bästa med hela den processen var att Quentin inte gav ut några repliker för provspelningarna, utan skådespelarna som sökte roller som Manson-tjejerna fick själva komma på en monolog som reflekterade deras karaktär. Så att Quentin, en av de bästa historieberättarna någonsin, gillade det min dotter hade skrivit och levererade – det betyder mycket.  

 

 

– Martin Scorsese är vår allas filmpappa, och vad pappa säger är det som gäller. Han är en legend och har jobbat i branschen längre än de flesta, det är svårt att argumentera mot hans perspektiv. Min synsätt är att allt handlar om ens barndom. Om jag skulle säga till Scorsese att jag inte ansåg att musikaler var en del av det vi kallar “cinema” så skulle han säkert motsätta sig det starkt. För den amerikanska musikalfilmen var en stor del av hans uppväxt och filmer som han såg på bio med sina föräldrar. Det var filmer som formade honom.

 

- När jag var liten gick jag med min pappa och såg filmer som “Jakten på den försvunna skatten”, “Rymdimperiet slår tillbaka” och alla dessa stora blockbusters. När jag ser en Marvelfilm så är det de filmerna som den påminner om. Det är inte bara en superhjältefilm utan en film som tar mig tillbaka till mina tidiga bioupplevelser och som för några timmar återuppväcker minnet av min far.

 

- Film väcker känslor och för mig väcker superhjältefilmer känslor. Martin Scorsese växte upp under en helt annan tid, så för honom finns inte det emotionella bandet till såna typer av filmer. Det är en generationsfråga helt enkelt. 

Du nämnde att “Jay and Silent Bob Reboot” kan ses som en uppföljare till flera av dina filmer, bland annat “Clerks”, men kommer vi någonsin få en regelrätt uppföljare i form av “Clerks 3”? 

– Absolut! Som sagt har vi försökt några gånger de senaste åren men det har inte riktigt gått vägen. Men jag pratade med Jeff Anderson, som hoppade av projektet tidigare, för bara några månader sedan och vi har kommit överens och är båda exalterade av att göra “Clerks 3”. Den kommer nog dock bli annorlunda än vad var tänkt då, för den ursprungliga idén var en rätt deprimerande film som handlade om livet och döden. Men efter min hjärtattack vill jag fokusera på att göra en mer upplyftande film.